Tillbakablick med Håkan och Barbro Palm

Det finns så många medlemmar i Sverige som helgat sina liv åt att föra Herrens verk framåt. I mitt ämbete som lokalredaktör för Liahona har jag förmånen att belysa några av dessa fantastiska kämpar. Jag har bett Håkan och Barbro Palm berätta om sin väg till det återställda evangeliet och något om hur de kunnat bidra till kyrkans tillväxt i Sverige.

Barbro berättar:

Mina föräldrar Gun och Bertil blev medlemmar i Larsmo i Finland 1948. Jag att tror de gick i kyrkan i Jakobstad. 1950 flyttade de och min äldre bror Henry till Karlskoga i Sverige där det fanns arbete för min far. Finland var ett mycket fattigt och drabbat land efter kriget.

När jag växte upp fanns kyrkan i Karlskoga som en beroende gren till Örebro. Vi kallade den för en ”kvist”. Vi hade inget sakramentsmöte, bara söndagsskola. I Karlskoga fanns några trofasta systrar, missionärerna, min mor och jag. Vi åkte regelbundet till kyrkan i Örebro. Min far var inte så intresserad av evangeliet när jag växte upp och inte heller min bror. Själv kände jag redan från början att evangeliet var sant. Det växte med mig och jag har aldrig tvivlat. Det finns ingen särskild dag när jag kan säga att jag fick mitt vittnesbörd utan allt föll sig bara naturligt. Jag önskade redan som liten att jag skulle få gifta mig i templet och ha en evig familj, gärna med många barn.

Som 17-åring kom jag in på en musikutbildning på Dalcroze-seminariet i Stockholm. Musiken har alltid haft stor betydelse för mig och genom detta fick jag möjlighet att flytta in hos medlemsfamiljen Astrid och Fredrik Karlsson som då bodde i Västerhaninge. Håkan och jag träffades i kyrkan på danser och på andra aktiviteter, mest i möteshuset i Gubbängen. Han bjöd ut mig en kväll och ganska snart förstod vi att vi hörde ihop. I december 1972 gifte vi oss i templet i Schweiz.

Efter Håkans utbildning fick han jobb på Norrbottens Järnverk och vi flyttade till Luleå. Där föddes vår son Magnus 1973. Men eftersom Magnus blev sjuk i cancer och behövde mycket vård flyttade vi tillbaka till Stockholm 1975. Magnus levde ett ganska friskt liv till 1979 då cancern besegrade honom. Vi har fått ytterligare sex barn och sexton barnbarn, så min önskan om en stor familj i kyrkan har besannats.

Skrifterna, bönen och musiken har hjälpt mig i de svåra stunder ett liv består av. Jag har fått många bönesvar och undervisning genom att studera skrifterna. Håkan har tjänat i många ansvarsfulla ämbeten och även hans arbete har krävt mycket av hans tid. Vid några tillfällen irriterade jag mig på att han behövde vara hemifrån så mycket. Jag bad en hel del om hur jag skulle ställa mig till detta. Till slut kände jag en inspiration, en varm känsla som förklarade att allt som Håkan gjorde var gott för Herren och att jag inte skulle bekymra mig. Så jag nöjde mig med det. Bekymren bleknade och det var inget problem längre. Jag ser detta som en stor välsignelse för mig.

Mitt eget tjänande i kyrkan har förutom ansvaret för familjen kretsat mycket runt musik. Jag har också vid olika tillfällen kallats att tjäna som Unga kvinnors president, Primärs president och Hjälpföreningens president i Handens församling. Jag har även tjänat i Unga Kvinnors presidentskap i staven. Det har varit fantastiska och härliga år. Jag har så många goda minnen från den tiden.

I dag bor jag och Håkan stora delar av året i värmen på Gran Canaria. Min hälsa är inte den bästa och jag ser det som en stor välsignelse att vi kan bo på det sättet. Vi besöker kyrkan i Vecindario församling och där spelar jag på mötena och till kören och till primärbarnen. Vi har vänner i kyrkan där som är både från Norge och Finland och som reser dit över vintern precis som vi. På sommaren bor vi på Björkö i Stockholms skärgård och besöker Handens församling. Vi gläds naturligtvis över vår familj och alla barnbarn och älskar alla stunder med dem.

När jag uttrycker tacksamhet över vår stora familj vill jag också nämna hur släktforskning och tempelarbete ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Många släktingar har visat sig för mig drömmar för att förmedla att de vill ha arbete utfört i templet. En natt drömde jag om min farbror Hilding som pekade nedför en gammal grusväg och sa att han ville att jag skulle utföra arbete för hans släkt ”så långt det går”. Grusvägen fanns i verkligheten. När jag var liten besökte vi ofta honom och hans familj. En tid efter drömmen träffade jag min kusin och frågade Hilding om grusvägen. Bodde Hildings släktingar neråt den vägen? Ja, sa min kusin, hela hans släkt bodde i olika gårdar utefter den vägen. Jag har nu skrivit in deras namn i FamilySearch så långt det går, och väntar bara på att templet ska öppna igen.

Många känner till berättelsen om Håkans föräldrar genom boken han skrev om dem, ”Surviving Hitler”. Jag ber ändå Håkan att kort återge Gustaf och Agnes Palms berättelse:

Mamma Agnes kommer från en judisk familj i Ungern som 1922 konverterade till katolicismen. Under andra världskriget mördades nästan hela Agnes familj och släkt. Agnes överlevde Auschwitz och slavarbete. Efter freden år 1945 kom hon som 26-åring med de svenska Röda Korsbussarna till Sverige. Efter konvalescens fick hon sitt första arbete i matsalen på Långshyttans järnbruk i Dalarna.

Pappa Gustav växte upp i Norge med en svensk far och en norsk mor. Dessutom har han två helsyskon och sju halvsyskon. Under den tyska ockupationen utbildades han till trafikpolis men kommenderades sedan att vakta Norges första koncentrationsläger. Enda sättet för honom att komma därifrån var att anmäla sig som frivillig frontsoldat i Waffen-SS. Efter kriget ställdes han inför norsk domstol och utvisades från Norge till Sverige.

Gustavs kusin Helge hjälpte honom att få sitt första arbete på Långshyttans järnbruk. Pappa åt i matsalen där Agnes lade upp maten på tallrikarna. Så träffades de.

När Gustaf och Agnes som nygifta bodde i Borlänge fick de låna en Mormons bok av en grannfamilj som hade två amerikanska missionärer boende hos sig. Snart upptäckte de att boken gick hand i hand med Bibeln och de gjorde som det sägs i boken. De bad Gud i bön med uppriktiga hjärtan och frågade om boken var sann. De fick ett övertygande svar på sina böner. Sedan tog det tio månader innan de döptes i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

Min barndom präglades av kärlek i familjen och utanförskap bland kamraterna. Och ändå var jag paradoxalt nog god vän med grannskapets och skolans pojkar. Vi spelade mycket fotboll och ishockey. Jag har tre systrar och en bror: Maria (gift Sandum) som dog i bröstcancer 1984, Veronica (gift Ekelund), Kristina, (gift Körlof) och Per.

Som 13-åring sa jag ja till min kristendomslärare som bad mig att hålla morgonsamling och berätta om min tro inför hela läroverket med cirka 700 elever och lärare. För mig som dittills hade skämts över att tala om min tro bland vänner, blev detta en milstolpe i mitt liv. Det förvånade mig att skolkamraterna efter morgonsamlingen tackade mig och tyckte jag varit modig.

Som 13-åring fick jag också möjlighet att börja fotografera för lokalpressen och från och med att jag var 15 år ansvarade jag för lokaltidningens fotografering på kvällstid samt jouruppdragen som kom under helger. Respekt fick jag också för att mina skolbetyg var bra. Jag tycker om Pippi Långstrumps mantra: ”Det har jag aldrig provat – så det kan jag säkert.”

Studierna gick vidare till Handelshögskolan i Stockholm. Under cirka 40 år har jag varit egen företagare som management-konsult. Vid några tillfällen tillfrågades jag om att gå in i stora börsbolags ledningar. På så sätt har jag varit HR-direktör i ICA-koncernen och VD i ett dotterbolag inom SEB-koncernen. Men bäst trivdes jag i Barbros och mitt företag HåBe Konsultation AB. Där kunde vi tillsammans arbeta för att praktiskt omsätta våra värderingar om hur vi ville leva som familj.

Jag har av Liahonas redaktör blivit ombedd att blicka tillbaka på mitt tjänande i kyrkan. Först vill jag säga att jag genom mina ämbeten sett och känt så mycket hängivet tjänande, så mycket stark tro och så mycket varm kärlek hos medlemmar över hela landet. Jag känner vördnad inför medlemmarnas tro på Jesus Kristus.

Jag har haft förmånen att tjäna som rådgivare till nio missionspresidenter och två stavspresidenter. Jag har fått vara med om att introducera seminarie- och institutprogrammen i Sverige. En speciell händelse skedde 1983 då ett av kyrkans sakramentsmöten kunde sändas på Sveriges television. Detta föregicks av ett och ett halvt år av dialog med SVT. Jag fick vara med i kommittén för byggandet av Stockholms tempel. Under 15 år fick jag ansvara för Informationstjänsten i Sverige (nuvarande Nationella kommunikationsrådet). Under min tid som biskop i Gubbängens församling fick jag bevittna hur den andra skörden är möjlig, hur vi på drygt två år fick se 36 dop och över 100 medlemmar återvända till aktivitet.

Andra speciella uppdrag har kommit i min väg, som att gestalta kyrkans första missionär i Sverige, John Forsgren, vid olika jubileum. Att hjälpa till att förverkliga utställningen på Kungsgatan 1983 med 12 000 besökare var fantastiskt. En stor erfarenhet var att organisera det kungliga besöket utanför Stockholms tempel 1995, då även president Monson var närvarande.

Jag har lärt mig hur viktigt det är att ständigt vara medveten om att vi i våra uppdrag tjänar Herren. Genom åren har jag lärt mig vikten av att göra mycket ”av egen fri vilja” och att ”ha roligt” tillsammans med dem man samarbetar med och dem man betjänar.

Även Håkan vill knyta ihop sin del av denna artikel i stor tacksamhet för familjen. Han tackar för de sju barnen: Magnus, Daniel, Helena, Samuel, Mikael, Anna och Sofia med familjer. Håkan kan inte nog uttrycka sin uppskattning för Barbros stöd och lojalitet.