Kom och följ mig

4 Moseboken 11–14

Var inte upproriska, var inte rädda

Äldste Kevin R. Duncan

i de sjuttios kvorum

Josua och Kaleb förstod utmaningarna som låg framför dem, men de visste att de kunde förlita sig på Herren.

Josuas och Kalebs återkomst, av okänd konstnär, Lebrecht History / Bridgeman Images

I mitt liv har jag märkt att människor ofta reagerar på inspiration som kyrkans ledare har fått på ett av två sätt:

1. De fångar visionen av vad ledaren känner att Herren behöver få utfört, de talar positivt om det och uppmuntrar andra att fånga samma vision. Ibland kan det kräva att de tar steg i tro tills de förstår helt och fullt.

2. De gör uppror mot visionen, plockar isär den och hittar anledningar till att de är rädda att den inte kan uppnås. Eller så ignorerar de helt inspirationen och gör ingenting alls. De i den här kategorin upptäcker till slut att Herrens verk lyckas, även om de valde att inte stödja det.

Herrens löfte till Mose

Vi läser om liknande reaktioner på ledares inspiration när israeliterna närmade sig det som kallades Kanaans land. Herren hade befriat israeliterna från Egypten. Han hade sagt till Mose att om folket höll hans bud skulle han leda dem till det utlovade landet, ett land som Herren hade lovat ge till Abrahams efterkommande, ”ett land som flödar av mjölk och honung” (2 Moseboken 3:17). När de vandrade genom vildmarken till den här platsen gick israeliterna genom många prövningar som satte deras tro på prov. De gjorde ofta uppror och avvek från Herrens befallningar. (Se 2 Moseboken 32:1–9; 4 Moseboken 11:1–34.)

När israeliterna äntligen närmade sig det utlovade landet befallde Herren Mose att sända tolv spejare – en från var och en av Israels tolv stammar – ”för att speja i Kanaans land” (4 Moseboken 13:2). De befalldes att ta reda på om folket som bodde där var ”starkt eller svagt, om de [var] få eller många” och om landet var fruktbart. Två av dessa spejare var Josua och Kaleb. (Se 4 Moseboken 13:4–20.)

Dessa spejare tillbringade 40 dagar med att utforska Kanaans land innan de återvände till Mose och Israels barn i vildmarken. Spejarna bar med sig frukten från Kanaans land. De rapporterade att landet ”flödar verkligen av mjölk och honung. … Men folket som bor i landet är starkt, och städerna är befästa och mycket stora.” (Se 4 Moseboken 13:25–29, 33.)

Två sätt att se saker och ting på

Alla tolv spejare hade sett samma fördelar med och samma hinder för att uppfylla Herrens befallning att bo i Kanaan. Men deras svar visar hur tio medlemmar i gruppen endast såg problemen, medan de övriga två satte sin lit till Gud.

Tio av spejarna såg bara svårigheterna framför sig. Eftersom de inte litade på Herren var de rädda för att följa hans befallning att dra upp till Kanaans land. Kaleb och Josua visste å andra sidan att om israeliterna hade tro kunde Herren överlämna Kanaans land till dem. Kaleb gav rådet: ”Låt oss genast dra dit upp och inta landet. Sannerligen, vi kan göra det!”(4 Moseboken 13:31).

De övriga tio spejarna motsade Kalebs råd. ”Vi kan inte dra upp mot det folket”, sa de, ”för de är för starka för oss. … Allt folk som vi såg … var resliga män. … Och vi var som gräshoppor i våra egna ögon, och så var vi också i deras ögon” (4 Moseboken 13:31–33).

Val baserade på rädsla

Tråkigt nog fokuserade israeliterna på den skrämmande rapporten. Eftersom vägen verkade svår och de fruktade människorna som bodde där, vägrade de att gå in i det utlovade landet. De började knota mot Mose och mot Gud. De var så utan tro att de till och med önskade att Gud hade låtit dem dö i Egypten eller i vildmarken. ”Vore det inte bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?” frågade de och fortsatte: ”Vi väljer en ledare och vänder tillbaka till Egypten” (4 Moseboken 14:3–4).

Men Josua och Kaleb försökte fortfarande hjälpa folket att lita på Herren. ”Om Herren har behag till oss, ska han föra oss in i det landet och ge det åt oss, ett land som flödar av mjölk och honung.

Men var inte upproriska mot Herren och var inte rädda för folket i landet. … Herren är med oss. Var inte rädda för dem” (4 Moseboken 14:8–9).

Israels barn ville inte lyssna på Josua och Kaleb utan försökte i stället döda dem (se 4 Moseboken 14:10). På grund av sitt uppror sa Herren till dem att de skulle vandra i vildmarken i 40 år. Först när alla som hade knotat mot honom hade dött skulle han föra dem tillbaka till det utlovade landet. Av de tolv spejarna var det endast Josua och Kaleb som kom in i det utlovade landet. (Se 4 Moseboken 14:22–38.)

Dagens Kaleb och Josua

Det finns många som Kaleb och Josua i dag. En sådan man var min hustrus morfar, John Hulme. En dag år 1926 hade biskopen ett samtal med John. Biskopen tog upp ämnet mission. Det gjorde John lite ställd.

John hade alltid velat verka som missionär, men hans liv var komplicerat. Varför? För att John var 42 år. Han var en gift man med fyra barn som var 15, 12, 4 och 2 år. Han hade en egen gård. Han hade mark och boskap som behövde tillsyn medan han var borta. Han skulle behöva hitta ett sätt att se till att hans familj och egendom togs omhand medan han var borta.

Biskopen sa till John att det här inte var en officiell kallelse, bara ett förslag. John sa till biskopen att han skulle tänka på det och ge besked nästa dag.

John sökte upp biskopen tidigt nästa morgon och sa att han skulle tacka ja till kallelsen att tjäna. Den morgonen, efter vad som förmodligen var en mycket sömnlös natt, visste John inte hur han skulle ordna allt så att han kunde tjäna som missionär. Han visste bara att han skulle göra det. Liksom Kaleb och Josua visste han att Gud skulle hjälpa honom att hitta en utväg. Och det gjorde Gud. John kunde anställa en granne till att ta hand om hans mark och hans boskap, och församlingen och samhället slöt upp för att stötta hans fru och barn.

Det måste ha varit en rejäl kulturchock när John, en ranchägare från en liten stad, kom till New York för att verka som missionär.

Illustration: Brian Call

John kom från ett litet samhälle på landet med omkring 500 invånare. Han var van vid att rida häst och arbeta med jorden. När han kallades att verka i New York måste det ha varit en rejäl kulturchock. Han kände sig förmodligen som en gräshoppa bland jättar. Men John var framgångsrik under sin mission. Hans exempel har gett hans efterkommande en önskan att sätta sin lit till Gud oavsett hinder och det okända. ”För ingenting är omöjligt för Gud” (Lukas 1:37).

Möt hinder med tro

Precis som Israels barn ställs vi inför enorma hinder. Men dessa hinder kan inte skilja oss från de välsignelser som Herren har lovat oss om vi lyder hans bud. Det är inte fel av oss att erkänna dessa hinder. Men det är viktigt att vi möter dem med tro.

Josua och Kaleb förstod utmaningarna som låg framför dem, men de visste att de kunde förlita sig på Herren.

Genom den pågående återställelsen av evangeliet kan vi lätt se att när profeterna kungör Herrens vilja för oss, gör vi bäst i att söka efter sätt att hjälpa till att åstadkomma den. Visst finns det hinder, men med tro på Gud kan vi övervinna dem. Här är några exempel:

• När högpräster och äldster slogs ihop till ett enda kvorum fanns det de som undrade hur den här förändringen skulle kunna fungera. Andra tog till sig förändringen och vände sig utåt för att bygga nya relationer.

• När stödverksamheten ersatte hemlärar- och besöksverksamheten såg vissa bara utmaningarna. Andra började tjäna på ett högre, heligare sätt.

• När president Russell M. Nelson betonade behovet av att använda kyrkans fullständiga namn, fanns det de som tvekade och gav anledningar till att kortare namn var enklare. Andra tog genast till sig vägledningen och hittade sätt att använda namnet så som det står i skrifterna.

• När mötesschemat för sabbatsdagen förkortades från tre timmar till två, fanns det de som kände att undervisningstiden var otillräcklig och att schemana skulle bli förvirrande. Andra anpassade sig snabbt till förändringen.

Naturligtvis finns det många fler exempel, men lärdomen är tydlig. Varje utmaning och varje hinder vi möter är en möjlighet att, liksom Josua och Kaleb, välja att förlita oss på Herren. ”Var inte upproriska … var inte rädda” (4 Moseboken 14:9) var ett gott råd till Israels barn, och det är fortfarande ett gott råd till var och en av oss i dag.