Lokala sidor
En önskan att hjälpa
För tre år sedan gjorde Edward Karlsson, från Borås församling, tillsammans med en kollega en affärsresa till Kiev i Ukraina. Kollegan som var gift med en ukrainsk kvinna visade honom runt. Föga anade de då att de tre år senare på ett mycket handgripligt sätt skulle bli engagerade i att hjälpa ukrainska flyktingar i Sverige. Kollegan och hans hustru gjorde tidigt insatser för flyende ukrainska familjer och startade också en Facebookgrupp där de kunde administrera hjälparbetet i hemstaden Karlskrona. Efter samtal med hustrun Linda berättade Edward för sin kollega att de hade en stuga i Emmaboda som skulle kunna användas för en flyktingfamilj. Detta erbjudande togs sedan tacksamt emot av en kvinna som var på väg mot Karlskrona i egen bil. Kvinnan kom tillsammans med sina två små söner och med sina föräldrar. Maken var som de flesta andra män kvar i Ukraina för att hjälpa till med försvaret av landet.
Edward tillbringade flera dagar med att iordningställa huset inför familjens ankomst. Det var en hel del saker som behövde ordnas och köpas för att man skulle kunna använda huset för permanentboende. Edward och Linda hade egentligen inte tänkt att göra så stor sak av sin insats, men med de ringar på vattnet de upplevde gick de med på att dela med sig av sin berättelse. Tipset till Liahonas lokalredaktion kom genom Edwards syster Therese Murphy.
Edward och Linda ville ju gärna hjälpa till genom att avstå från sin sommarstuga under en tid, men de hörde sig också för med kommunen för att se om de kunde få lite stöttning med de förhöjda elräkningarna och soptömningen som betalas per kilo. Där var det helt stopp. Kommunen hänvisade till sin egen flyktingförläggning.
Edward ville att familjen skulle ha ordentligt med mat i huset när de kom, så han gjorde ett rejält inköp i den lokala stormarknaden. Edward sparade sina kvitton och bestämde sig för att vända sig till sin biskop för att se om det fanns möjlighet att hjälpa den ukrainska familjen med mat genom fasteofferfonden. Biskopen var inte alls negativ, men kände att detta var ett bra tillfälle att ge församlingen tillfälle att hjälpa till på ett mer konkret sätt. Biskopen föreslog att Edward skulle berätta om situationen i församlingens Facebookgrupp och be om hjälp. Responsen som kom var snabb och överväldigande. Med kameran dokumenterade Edward de fyllda hyllorna i stugan och la upp bilderna i församlingsgruppen.
Edward berättade också för sina grannar i Emmaboda om den ukrainska familjen som skulle bo i huset. Edward blev rörd av att se hur positiva och hjälpsamma grannarna var. Han frågade en av dem om tips på hur han kunde köpa billig ved för att hålla nere elförbrukningen. ”Låt mig återkomma om det,” svarade grannen då. Tre timmar senare kom ett stort lass med ved som bonden inte ville ha betalt för alls. Folk var tacksamma för att få bidra. Leksaker och annat donerades också till den ukrainska familjen. Edward berättar speciellt om två syskon som med stor omsorg gjorde i ordning var sin påse till pojkarna från de egna legobitarna och andra leksaker. Grannarna i Emmaboda fortsätter att stötta familjen praktiskt. Kontakt har också skapats med en ukrainsk kvinna som bott i Emmaboda i över fyra år.
I ett samtal med en annan svensk familj som tagit emot ukrainska flyktingar i sitt eget hem, diskuterades de fantastiska uppoffringar som så många svenskar gör för att hjälpa. Förståelse finns för den stelbenthet man upplever från myndigheternas sida. De har ju ett ansvar för att inte dessa utsatta individer ska bli utnyttjade av illasinnade. Samtidigt tar vårt svenska system också lite udden av människors spontana vilja att hjälpa och engagera sig. Familjen berättade att deras ukrainska gäster, en mamma och en dotter, har funnit sig väl tillrätta. Att bo på en flyktingförläggning hade varit en helt annan upplevelse. De fungerar nu som en del av familjen. Liksom Edward och Linda Karlsson känner sig den här familjen glada över att få bidra och lindra på det sätt de kan. De kan inte hjälpa alla, men de kan hjälpa någon.
Den 12 mars skrev presidentskapet för området Europa följande i ett brev till prästadömsledarna: ”Att ta emot behövande hemma är ett privat och enskilt val som måste övervägas noga. Som kyrka kräver vi inte att medlemmarna ska tillhandahålla eller erbjuda bostad och ingen ska känna sig pressad att göra det.” Sedan dess har många medlemmar i området Europa meddelat att de har möjlighet att ta emot ukrainska medlemmar i sina hem. Vi vet att flera medlemsfamiljer från Ukraina nu bor hos hjälpsamma medlemmar i Centraleuropa.