Med speciella gåvor
Jag har varit medlem i kyrkan sedan jag föddes och jag har alltid tagit med mina barn till kyrkan. Jag har försökt att följa det sätt att leva som kyrkan uppmanar till. Efter min skilsmässa blev det svårt för min son att kontrollera sina känslor. Allt i hans liv blev mer och mer komplicerat. Detta visade sig ännu mer när han nådde tonåren. Han kände ett internt kaos och var väldigt impulsiv.
Den här perioden var svår för mig och även för mina två döttrar. Jag tyckte att jag hade gjort allt som kyrkan rekommenderade och ändå kämpade vi med dessa familjeproblem. En dag när jag bad i min sorg kände jag att jag behövde prata med vår dåvarande grenspresident, Christian Bentzen. Samtalet med honom fick mig att förändra mycket i mitt sätt att tänka. Han sa till mig ”Tror du inte att Bibelns David också var en mycket speciell ung man? Tänk på att han vågade gå i strid mot Goliat! Ingen person som inte har en unik förmåga skulle kunna göra det. Tänk på Simson, kapten Moroni och många fler. De hade alla speciella förmågor. Herren har sänt en speciell son till dig eftersom han visste att du skulle kunna hjälpa honom. Herren behöver din son och hans speciella förmågor i ett särskilt syfte, ett syfte som bara han känner till. Ditt uppdrag är att ta hand om honom och lära honom evangeliet och att vara uthållig.”
Genom samhället kunde vi delta i en familjebehandling som hjälpte oss. En stor förändring kom när jag gifte mig med en bra man som hjälpte mig mycket med mina barn. Min son fick en god fadersfigur att se upp till. Vi välsignades med att kunna köpa ett hus där min son fick mer utrymme. Huset låg nära hans kusiner, som också var medlemmar i kyrkan, och de spenderade mycket tid tillsammans. Vi fortsatte med goda familjetraditioner och fick även stöd av kyrkans ledare.
Min son blev bättre med tiden och han lärde sig efterhand att kontrollera sina känslor och få en inre frid. Hans deltagande i kyrkan, seminariet och idrottsaktiviteter var till stor hjälp. Han spelade amerikansk fotboll och som familj gick vi på matcherna och hejade på honom. Jag blev väldigt glad när han gjorde det tydligt för tränaren att han inte skulle spela på söndagar. Tränaren valde att ändra matcherna till lördagar. Min son började be före varje match och eftersom de var framgångsrika ville flera av hans lagkamrater be tillsammans med honom.
Genom åren har vi varje vecka bjudit hem missionärerna på middag. Min son vittnar idag om vilken stor betydelse det haft för honom. Sedan han var barn har han känt en stor önskan att åka på mission med sina kusiner. Detta mål har nu blivit verklighet. Han och hans tre kusiner är just nu på mission i olika delar av Europa. Under missionen har han tjänat Herren på ett fint sätt och han har kunnat vara ett gott exempel för många.
Jag känner mig mycket välsignad över att ha en son med dessa speciella förmågor. Jag vet inte vad som ligger framför honom eller vad Herren har förberett honom för, men jag vet att min plikt som mamma är att “leda honom, stödja honom och gå bredvid honom, så att vi en dag kan återvända till Gud, om vi har lytt hans lag”. (Jag är Guds lilla barn, Psalmer 194).