”Jag är tacksam att jag kan ’höra honom’”, Liahona, sep. 2023.
Jag är tacksam att jag kan ”höra honom”
Jag har svårt att höra i kyrkan, men den här berättelsen i Nya testamentet hjälpte mig att se min situation på ett annat sätt.
Jag har haft en grav hörselnedsättning större delen av mitt liv och kan bara förstå omkring 20 procent av det som sägs vid talarstolen under de flesta av kyrkans möten. Ibland får min dövhet mig att känna mig ensam och utanför, som när församlingen skrattar åt en talares humoristiska kommentar men inte jag för jag hörde den inte. Och jag var inte den enda. Äldre församlingsmedlemmar har anförtrott mig att de också hade svårt att höra.
Ibland, efter att ha haft svårt att förstå en tystlåten talare under sakramentsmötet eller när en söndagsskollärare säger att det inte finns någon anledning att använda mikrofonen eftersom alla kan höra, undrar jag varför jag ens går i kyrkan när jag hör så lite. Skulle det inte vara bättre att lägga min tid på att läsa lektionerna i Kom och följ mig eller studera skrifterna hemma?
Men, jag ville vara lydig och fortsatte gå i kyrkan med min familj för att förnya mina dopförbund och minnas Frälsaren genom att ta del av sakramentet. Det var alltid en välsignelse att känna Anden, och jag kände mig alltid uppbyggd av det jag kunde höra.
En söndag hade en högrådsmedlem som talade på sakramentsmötet en sådan där tydlig, genomträngande röst som gjorde det lättare att höra. Han talade om berättelsen i Nya testamentet med kvinnan som hade haft blödningar i tolv år och hade tro på att hon kunde bli botad om hon bara kunde sträcka ut handen och röra vid Jesu mantel när han gick förbi (se Lukas 8:43–48).
Talaren gav mig sedan en fängslande insikt som berörde mig djupt när han förklarade att den här kvinnan på grund av sitt tillstånd ansågs som oren och troligen inte tilläts komma till kyrkan. På 12 år!
Omfattningen av detta tog andan ur mig. Fastän hon var sjuk var den här kvinnan förmodligen inte så sjuk att hon inte kunde komma till kyrkan, åtminstone då och då. Men på grund av de sociala reglerna på den tiden fick hon inte närvara. Vilken fruktansvärd prövning för en troende person!
När jag begrundade den sorg hon måste ha känt över att inte tillåtas dyrka Gud med andra troende på grund av sitt fysiska tillstånd – något som hon inte hade någon kontroll över – öppnade Anden mina ögon för hur hennes situation kunde jämföras med min egen. Jag fick hjälp att förstå att även om jag inte kunde delta fullt ut, hade jag åtminstone förmånen att få komma till kyrkan och höra det jag kunde. Den här kvinnan hade inget sådant val. Jag skämdes för de gånger jag hade funderat på att stanna hemma.
Genast talade Gud till mitt hjärta och lät mig veta att han inte ville att jag skulle känna skuld. Han ville att jag skulle vara tacksam – tacksam för förmånen att komma till kyrkan och bli stärkt genom umgänget med trofasta lärjungar till Kristus. Även om jag inte kunde höra allting kunde jag förstå en del saker – och var och en av dem var till nytta och glädje för mig. Det fanns också speciella stunder då Anden hjälpte mig att förstå det jag inte kunde höra.
Jag kände mig tacksam för friheten att tillbe Gud och njuta av välsignelserna av att besöka hans hus. Anden vittnade för mig att det var mycket, mycket bättre för mig att närvara på kyrkans möten, ta del av sakramentet och lära mig det jag kunde än att inte komma alls.
Den dagen förändrades min inställning. I stället för att känna mig nedslagen över mina begränsningar fylldes mitt hjärta av frid, och jag bestämde mig för att fokusera på välsignelserna av att gå i kyrkan. Jag bestämde mig för att göra en uppriktig ansträngning att vara tacksam för det jag kunde höra i stället för att vara missmodig över det jag inte kunde höra.
Äldste Dieter F. Uchtdorf i de tolv apostlarnas kvorum har sagt: ”Att vara tacksam i svåra stunder innebär inte att vi är nöjda med våra omständigheter. Men, det betyder att vi genom trons ögon ser bortom dagens utmaningar.”1 Kvinnan som sträckte ut handen för att röra vid Jesu mantel blev en underbar påminnelse för mig om att ha tro nog på Herren för att se bortom mina begränsningar och tillit nog till Gud för att veta att han välsignar mig med att kunna höja mig över mina fysiska begränsningar.
Livet medför alla slags utmaningar som kan tära på oss andligt, känslomässigt eller fysiskt, men även i svåra stunder uppmuntras vi att vara tacksamma för de välsignelser vi har. Herren har sagt:
”Sannerligen säger jag er, mina vänner: Frukta inte. Låt era hjärtan bli tröstade. Ja, var alltid glada och var tacksamma …
Och alla era lidanden ska samverka till ert bästa och till mitt namns förhärligande” (Läran och förbunden 98:1, 3).
Författaren bor i Utah, USA.