Endast digitalt
Att vara ”en god mottagare” av tjänande
Jag var van vid att vara den som tjänade andra. Men när en läkare upptäckte tumörer i mitt bröst fann jag värdet av att bli betjänad.
Under college hade jag verkat som Hjälpföreningens president två gånger och hade haft andra ämbeten i mina olika församlingar som gjorde att jag ofta kunde hjälpa andra. Jag studerade psykologi och ägnade också en stor del av min tid åt att hjälpa dem som kämpade med psykisk ohälsa och funktionsnedsättning.
Jag var van vid att tjäna, inte att bli betjänad.
Så en kväll hittade jag en knöl i bröstet som var lika stor som en spelkula. Jag ignorerade det i några veckor tills min rumskamrat Rachel, som också hade varit min missionskamrat, kom hem. Hon satt på sängen mitt emot mig och jag kom ihåg att hennes mormor hade gått bort i bröstcancer.
Sedan jag hittade knölen hade jag vägrat att inse att något var fel – ingen i min familj hade någonsin haft hälsoproblem, för att inte tala om cancer. Jag ville få knölen undersökt, men hade ingen aning om var jag ens skulle börja nysta i sjukhus och läkare. Men just den där kvällen kände jag att jag borde säga något till Rachel.
Hon kramade genast om mig och grät med mig. Sedan hjälpte hon mig hitta en läkare som kunde undersöka knölen åt mig. Men det var inte allt hon gjorde! Hon följde till och med mig till mitt läkarbesök så att jag inte skulle behöva vara ensam. Hon hedrade sina förbund genom att exemplifiera rådet i Mosiah 18:9 att ”sörja med dem som sörjer, ja, och trösta dem som står i behov av tröst”.
Under påföljande läkarbesök fick jag veta att knölen jag kände var en av fyra tumörer i bröstet. Och den var den minsta. Det var en av de mest chockerande upplevelserna i mitt liv, och det var särskilt svårt eftersom jag också försökte balansera skolan och ämbeten i kyrkan.
Gud vägleder människor till att vara till välsignelse
Även om jag senare fick höra att tumörerna var godartade har jag tänkt mycket på den upplevelsen och hur mycket min vän hjälpte mig. Hon öppnade mina ögon för vikten av att låta andra tjäna mig.
Äldste Dieter F. Uchtdorf i de tolv apostlarnas kvorum har sagt:
”Vi vet alla att det ‘är saligare att ge än att ta‘ [Apostlagärningarna 20:35], men jag undrar om vi ibland ignorerar eller till och med ringaktar betydelsen av att vara en god mottagare …
Ibland kommer en del till den punkt när de inte kan ta emot en gåva, eller för den delen ens en komplimang utan att bli generade eller känna tacksamhetsskuld. De tror felaktigt att det enda acceptabla sättet att reagera när man får en gåva är att ge något av ännu större värde tillbaka.”1
Under mina ämbeten i kyrkan och mina studier i psykologi växte jag mycket eftersom andra lät mig tjäna dem. Om någon av de personer jag ombads att tjäna hade nekat mig den möjligheten, skulle de upplevelserna inte ha gjort det möjligt för mig att bli mer som min Frälsare genom att tjäna i hans namn.
Mina tumörer hjälpte mig inse att motsatsen också är sann: genom att förneka andra människor från att tjäna mig lät jag dem inte växa på det sätt som jag hade gjort när andra lät mig tjäna dem. Jag gick också miste om heliga möjligheter att komma närmare dem och Kristus. Som äldste Uchtdorf sa: ”När vi är goda och tacksamma mottagare öppnar vi en dörr för att fördjupa vår relation till gåvans givare. Men när vi inte uppskattar eller till och med avvisar en gåva, sårar vi inte bara den som anstränger sig för oss, utan även oss själva på sätt och vis.”2
Livet är inte till för att vi ska kämpa ensamma
Gud hade inte för avsikt att vi skulle gå på förbundsstigen ensamma, precis som han inte hade för avsikt att jag skulle hantera mina tumörer på egen hand. Ibland är det vi som ger, men Gud avsåg också att vi skulle vara mottagare av kärlek och tjänande. Frälsaren själv var ett föredöme för oss i detta (se till exempel Markus 14:3–9).
Jag tackar inte längre nej när någon säger att de vill baka kakor till mig under ett stressigt prov eller när de erbjuder sig att bjuda på lunch om jag har haft en dålig dag. Jag säger inte längre till mina stödsystrar och stödbröder att jag inte behöver någonting. Jag låter dem åtminstone be för mig om det inte finns något annat jag behöver just då.
Jag skickar inte längre iväg andra när de erbjuder sig att hjälpa till. Och i gengäld har jag lärt mig att jag, genom att låta andra hjälpa mig, är mer villig att låta Jesus Kristus hjälpa mig. Och jag har stärkts så mycket av att låta honom vara en större del av mitt liv.
Som äldste Uchtdorf lärde: ”Varje gåva vi får – särskilt en gåva som kommer från hjärtat – är en möjlighet att bygga eller stärka kärleksband.”3 Så är det med våra nära och kära (och även dem vi inte känner väl), och så är det med vår himmelske Fader och Jesus Kristus.
Jag har välsignats så mycket av att jag ändrade min inställning till att låta andra tjäna mig. I stället för att avvisa andras ansträngningar att ta hand om mig har jag kunnat knyta nya vänskapsband i mitt liv – däribland en djupare relation till min Frälsare – eftersom jag har tillåtit mig själv att ta emot tjänande och inte bara ge det.