”När trons frö sås på nytt”, Liahona, mars 2024.

När trons frö sås på nytt

Betsy VanDenBerghe

Lärdomar från dem som hittat tillbaka till sin tro.

I en värld som ofta riktar sökljuset på förlusten av tro, går stillsamma resor tillbaka till tron ibland oss obemärkta förbi. Men berättelser om omvändelse på nytt illustrerar hur bröder och systrar i evangeliet övervinner sina tvivel till och med efter att ha lämnat kyrkan. Deras berättelser illustrerar det som Alma lär om att så fröet. Alma beskriver en trons process som inte bara stärker dem som försöker få sin tro att växa utan också hjälper dem som brottas med frågor och bekymmer.

För det första behöver vi förstå att ”tro är inte att ha fullkomlig kunskap” (Alma 32:21).
Sedan behöver vi ”utöva vi en smula tro” eller bara ”önska att tro” (v. 27).
Vi planterar fröet – Guds ord – i hjärtat (se v. 28).
Under processens gång ger vi tålmodigt näring åt andliga rötter och tar emot hjälp av vänner i evangeliet för att odla ett träd som planterats i Kristus, ”som skjuter upp till evigt liv” (v. 41).

”Tro är inte att ha fullkomlig kunskap om något. Om ni därför har tro, så har ni hopp om ting som inte syns men som är verkliga” (Alma 32:21).

Alba Lucia Fonseca, en medlem i kyrkan från USA, såg material på nätet som väckte betänkligheter om det hon trodde på, och hon tappade snabbt sin tro. Först kastade hon ut trons frön med sina tvivel, men sedan började hon prata med en välvillig och sakkunnig medlem och insåg att hon också kunde ifrågasätta sin bristande tro.

”Min kunskap om evangeliets grundpelare och kyrkans historia var inte alls så omfattande som jag hade trott”, förklarar hon. ”Det gjorde mig ödmjuk och hjälpte mig inse att jag fortfarande hade så mycket att lära och att tro inte innebär att alla frågor besvaras.” Alba insåg att andra ”meningsfulla saker i livet – som familj, utbildning, yrkesliv – innefattar risker, uppoffringar, ovisshet och livslånga ansträngningar. Jag kom tillbaka till kyrkan och kan intyga att även detta att upprätthålla sin tro i allra högsta grad är värt sådana ansträngningar.”

President Russell M. Nelson har sagt: ”Herren kräver inte fullkomlig tro för att ge oss tillgång till hans fullkomliga kraft.” Men vår tro, påpekar han, kräver fortsatta ansträngningar för att fortsätta växa.¹ Även om den ursprungliga grunden för Salt Lake-templet fungerade bra i över ett sekel behöver den nu en omfattande renovering, förklarade president Nelson. Också vi måste ibland stärka vår egen andliga grund om vi ”ska kunna stå emot de kommande farorna och påfrestningarna”.² I och med att vi ibland stöter på problematiskt material som Alba gjorde, kan vår önskan om visshet leda oss bort från en enkel tro till en enkel bristande tro så att vi hoppar över den nödvändiga ansträngningen att stärka och underbygga vår andliga grund.

De som studerar berättelser om att hitta tillbaka till sin tro har upptäckt att det hjälper att se tron som en livslång resa i flera steg.³ Från början har vi kanske en enkel barnatro, men någonstans längs vägen stöter denna barnatro på frågor och bekymmer. Även om vår oprövade tro kan ha tjänat väl som andlig grund, måste vi nu gå från att ha en enkel tro genom komplexiteter till en mogen tro som har förmåga att stå emot framtida utmaningar.⁴ Att överge sin tro kan verka lättare, nästan som en lättnad, men de som vänder sig till Gud och fortsätter att ge näring åt sina frön av tro får rikliga belöningar.

Svenske Samuel Höglunds tro började sättas på prov när familjemedlemmar väckte frågor. Han gick igenom en fas då han ”fick svar på en fråga bara för att stöta på ännu en”, förklarar han. ”Min tro hattade hit och dit från ena stunden till den andra, tills jag insåg att denna process och mitt behov av visshet inte var hållbart.” I stället för att försöka få svar på varje relativt liten fråga bestämde Samuel sig för att studera viktiga frågor – de som var avgörande för en fast grund i Jesus Kristus. Tillsammans med bön och skriftstudier fick Samuels sökande, liksom Albas, honom att förstå hur mycket han fortfarande behövde lära sig, och ledde till att hans tro mognade. ”Upplevelsen stärkte min tro oerhört”, säger han, ”och lärde mig också att det man verkligen söker efter kommer man att finna.”

”Om ni vaknar upp och väcker era själsförmågor så att ni kan pröva mina ord och utöva en smula tro, ja, även om ni inte kan göra mera än önska att tro, så låt denna önskan verka i er till dess ni tror så mycket att ni kan ge plats i hjärtat för en del av mina ord” (Alma 32:27).

”Att utöva tro kan kännas överväldigande”, medgav president Nelson. ”Ibland undrar vi kanske om vi verkligen kan uppbåda tillräckligt med tro för att ta emot de välsignelser vi så innerligt behöver.”⁵ Men även mycket små steg i tro, som börjar med ”en smula tro”, kan ”verka i er” och sätta igång en andlig pånyttfödelse.

Efter att andligt ha irrat omkring under sina år på college tog Amanda Freebairn från USA det lilla steget att be, vilket fick henne att följa en maning att besöka sitt lokala tempelområde. ”Att känna Anden där tände gnistan i min tro igen”, säger hon. När hon återvände till kyrkan och tackade ja till ett ämbete att undervisa i Primär, stärktes hennes tro och hon fortsatte ta steg som fick henne att fullständigt ta emot evangeliet. Längs vägen, säger Amanda, ”fann jag svar på de frågor jag så förtvivlat väl behövde”.

Dan Ellsworth, också han från USA, kom till en punkt då han inte var säker på att han hade en smula tro kvar att utöva. Hans första exponering för akademiska och historiska synsätt på Gamla testamentet försvagade hans tro på Bibeln och påverkade hans tro på all helig skrift. Men Dan fortsatte att gå i kyrkan och bestämde sig för att experimentera i sex månader med en plan på att be, fasta och tjäna i kyrkan. Ibland bad han sina små döttrar att också be för sin pappas tro.

Efter ett tag började Dan få andliga upplevelser och finna svar på några av de frågor som störde honom mest. En dag när han var på ett bibliotek kände han sig manad att gå ner längs en hylla med böcker och välja en av dem. I den fann han insiktsfulla motargument till den bok som först hade skakat om hans tro på Bibeln. Den här upplevelsen besvarade inte alla frågor, men den gav Dan några viktiga lärdomar: ”För det första behövde jag vara ödmjuk inför vad jag egentligen själv kunde veta. Och för det andra finns det andra sätt att, med förnuft, finna sanning: andliga intryck, positiva resultat av Andens frukter och tankar som främjar mentala genombrott, som alla ledde till en mycket starkare övertygelse och tro än jag tidigare haft.”

För Zac Marshall från England blev det enkla steget att titta på en upplysande video om Mormons bok det som öppnade hans sinne för möjligheten att boken kunde vara sann. ”Jag hade läst den tidigare i mina skriftstudier med familjen och på egen hand utan ärligt uppsåt”, förklarar han. ”Men jag slutade vara aktiv i kyrkan som tonåring, så bevisen jag såg i videon fick mig att läsa Mormons bok avsiktligt för första gången.” Efter att ha prövat Guds ord började Zac ersätta tvivel med tro. Han säger nu: ”Den kyrka jag en gång såg som begränsande ser jag nu som befriande precis som Jesus säger: ’Sanningen ska göra er fria’ [Johannes 8:32].”

”Om ni försummar trädet och inte ser till att det får näring, se, då kan det inte slå rot” (Alma 32:38).

När vi tar små steg för att ge näring åt tron behöver vi också vara medvetna om våra sätt att tänka som hindrar och hämmar tron. I sina studier av människor i olika länder som berättar om att hitta tillbaka till sin tro, har Eric och Sarah d’Evegnée, professorer vid Brigham Young University – Idaho, noterat att ”hur vi tänker kan vara lika viktigt som vad vi tänker”. Att till exempel förvänta sig att religiös hängivenhet ska bespara oss livets obehagliga och hjärtslitande svårigheter är till exempel inte sant och skapar orealistiska antaganden. Jesus Kristus lovade att aldrig överge oss men gav oss varningen ”i världen får ni lida” (Johannes 16:33). Enligt Sarah kan livets svårigheter ändå ”få oss att se negativt på evangeliet. Ibland kastar vi bort idealet när vi ställs inför något som inte motsvarar idealet.”

Författaren och oberoende historikern Don Bradley från USA ställdes inför frågor om kyrkans historia under en tid när han, som han förklarar, ”helt enkelt inte var så glad och hade en skeptisk inställning. En cynisk syn på någon påverkar relationen till den personen negativt, och jag förlorade min tro på och relation med Gud”. Flera år senare började Don arbeta på hopp och tacksamhet i sitt personliga liv.

Han började också undersöka studier om de mentala och fysiska hälsovinsterna med organiserad religion. ”Jag kunde inte förneka de här studierna”, minns Don. ”Gradvis insåg jag att jag hade misstagit skepticism för kritiskt tänkande, och med en mer hoppfull inställning till livet återfick jag min tro på Gud och Jesus Kristus.” Don gick tillbaka till de historiska uppgifter han en gång hade brottats med, men nu ledde samma material till en övertygelse om att Joseph Smith var en Guds profet.

”Om ni vårdar ordet, ja, vårdar trädet … ska ni få skörda lönen för er tro och er flit och ert tålamod och er långmodighet” (Alma 32:41, 43).

Även med en villighet att pröva Guds ord och ha en hoppfull inställning, kan vägen tillbaka till tro och närvaro i kyrkan vara en skrämmande, nästan överväldigande process. Ansträngningen kräver inte bara tålamod, mod och ödmjukhet utan också kärlek från vänner och familjemedlemmar. Att ta emot hjälp av uppriktiga vänner ger näring åt fröet och gör att det kan slå rot i stället för att torka ut.

När Leo Winegar från USA först stötte på frågor om kyrkans historia, insåg han hur viktigt det är med vänner som visar medkänsla. ”Mitt vittnesbörd förtorkade”, förklarar han, i och med att han genomled en period av ”ensamhet och mörk förtvivlan när det var svårt för mig att be.” En dag kände Leo sig manad att kontakta en lärare i kyrkans historia. Han inte bara uppmuntrade Leo att tänka om vad gällde hans tvivel, utan blev också en nära vän. Leos vittnesbörd återvände gradvis med hjälp av hans mentor och år av hoppfulla studier. Med tiden fick han svar på många frågor. ”Jag känner mig evigt tacksam mot min Frälsare Jesus Kristus för att han vägledde mig tillbaka”, förklarar han, ”och för vännerna som representerade honom.”

”Om vänner och familj skulle lämna kyrkan, fortsätt att älska dem”, är ett råd från president Nelson. ”Det är inte upp till dig att fördöma någon annans val och du förtjänar heller inte att kritiseras för att du förblir trofast.”⁶

Rädslan för sådan kritik höll Letitia Rule, medlem i England, borta från evangeliet i 20 år. Hon ville ofta komma tillbaka, men hon ”var rädd för att öppna porten och gå in, och känna mig dömd för att inte ha levt rätt”. Endast en livshotande diagnos gav henne mod att ta det här svåra steget. Medlemmarna mötte henne med värme och kärlek och hjälpte henne att vilja vara delaktig i evangeliet igen.

”Så detta ord i era hjärtan och … när det börjar svälla … ska [ni] ge det näring genom er tro. Och se, det ska bli ett träd som skjuter upp i er till evigt liv” (Alma 33:23).

När Alma avslutade sin predikan klargjorde han att även om ansträngningarna att ge näring åt fröet är livsviktiga, är de inte själva fröet. I stället planterar vi det sanna fröet när vi ”[börjar] tro på Guds Son, att han ska komma för att återlösa sitt folk, och att han ska lida och dö för att sona deras synder” (Alma 33:22).

Michael Auras från Tyskland lärde sig viktiga lärdomar om evangeliets prioriteringar efter att ha gått vilse som ung. ”Det finns så många bra saker och förhållanden i evangeliet, men det är endast tro på Jesus Kristus som uppehåller våra vittnesbörd”, förklarar han. ”Både min far och jag vacklade i tron under en tid med olika frågor, men vi återvände när vi grundade vår tro på Jesus Kristus mer än något annat.”

President Nelson förvissar oss om att ”Frälsaren aldrig [är] närmare dig än när du ställs inför eller klättrar upp för ett berg med tro”.⁷ Jesus själv lovar: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matteus 28:20). Han vandrar med oss, älskar oss ”med evig kärlek” (Jeremia 31:3) och ger oss liv i överflöd (se Johannes 10:10). De som är villiga att så det här fröet upptäcker att även deras lilla tro, genom Frälsaren, kan bli ”ett träd som skjuter upp i er till evigt liv” (Alma 33:23).

Författaren bor i Utah, USA.