”Ett ansikte i fönstret”, Liahona, mars 2024.
Sista dagars heliga berättar
Ett ansikte i fönstret
Jag tyckte att min granne var lite för nyfiken, men jag upptäckte att hon bara behövde en vän.
Foto med tillstånd av författaren
Jag såg ofta samma ansikte stirra ut från ett lägenhetsfönster. Jag tänkte för mig själv: ”Så tragiskt att hela tiden titta ut genom fönstret för att ha åsikter om vad grannarna gör?”
Så en dag tänkte jag att jag kanske skulle gå dit och fråga om jag kunde vara till hjälp. Jag bestämde mig för att ta med lite nybakat bröd.
Det varma brödet smälte isen i min åldriga grannes hjärta. Med tårar i ögonen berättade hon hur ensam hon kände sig. Ingen besökte henne och ingen ringde henne, inte ens hennes egna barn. Med darrande hand torkade hon tårar från kinderna.
Hon suckade och sa sedan: ”Så skönt det skulle vara att bara lämna den här världen. Jag dömer ingen när jag tittar ut genom fönstret. Jag ser bara på när barnen leker och andra saker som händer på gården.”
Illustration: Alex Nabaum
Med tiden började vi prata om evangeliet. Först sa hon inte så mycket eftersom hennes man aktivt verkade i en annan kyrka. Men ju mer vi pratade, desto mer imponerad blev hon av sanningarna jag berättade om Jesus Kristus och hans återställda evangelium.
”Det är underbart att vi har samme Jesus!” sa hon. ”Kommer vi att träffa varandra i himlen?”
”Ja”, svarade jag, ”vi kommer att vara där tillsammans – hand i hand”.
Från den stunden var vi goda vänner i många år, tills hon slutligen lämnade den här världen.
Nu brukar jag tänka att min tidigare granne tittar ut genom fönstret i sitt himmelska hem, följer våra aktiviteter och hoppas att vi har tillräckligt med harmoni och kärlek till varandra.