Herrens ömma barmhärtighet

Eva Forsberg Landrö

Utby församling

Under Göteborgs stavskonferens i september 2023 höll Eva Forsberg Landrö ett tal som kommer att publiceras i de lokala sidorna uppdelat i två artiklar. Här nedan är den första delen.

Ur primärsången Barnets bön: ”Himmelske Fader är du alltid där? Hör du vart barn som ber till dig från jorden här?” Ibland ställer vi oss dessa frågor. Är du där Gud, hör du mig verkligen? Men vi får inte ge upp om Gud, han är den fjärde väktens Gud. Lärjungarna på Jesu tid fick uppleva det när de slet med att ro mot vinden (Markus 6: 48-51). Det står att Jesus såg dem redan på kvällen hur de slet, men han kom inte och stillade stormen tills under nattens sista fjärdedel. Gud kanske dröjer, men han kommer, på det bör vi inte tvivla.

Jag blev ombedd att tala om bön, men ju mer jag skrivit på talet desto mer handlar det också om att jag fått del av det som Äldste Bednar i ett tal från 2005 benämner “Herrens ömma barmhärtighet” (1 Ne 1:20). Äldste Bednar poängterar följande punkter om Herrens ömma barmhärtighet:

De är välsignelser som är verkliga.
De är välsignelser som inte kommer slumpvis eller bara av en tillfällighet.
De är välsignelser som vi kan urskilja, erkänna och värdesätta ofta på grund av Herrens val av tidpunkt.
De är mycket personligt anpassade välsignelser, till exempel i form av beskydd, ledning, tröst, stöd, styrka eller andliga gåvor.
Trofasthet, lydnad och ödmjukhet inbjuder innerlig barmhärtighet till vårt liv.
Frälsaren är angelägen om att ge oss dessa gåvor.
Vi kan alla få del av den, Herrens ömma barmhärtighet.

Jag manades till att berätta händelser ur mitt liv, förhoppningsvis kan det stärka tron hos några av er.

Jag växte upp utan evangeliet. Vid 15 års ålder mådde jag inte så bra, skulle nog säga att jag var lite deprimerad. Denna svårighet ledde till att jag bad till Gud om att visa mig vilken kyrka som var sann. Gud hör alltid bön, men svaret fick jag vänta två år på och då hade jag nästan glömt av att jag bett om det. Men svaret kom: Jag träffade missionärerna i gymnasieskolan och jag och min bästa vän Cina blev sen undervisade i cirka tre månader innan vi döptes.

Genom bön visste vi att det var sant. Evangeliet var så stort och fantastiskt. Vi kände stor glädje över all kunskap som vi fick, när vi läste och diskuterade skrifterna överallt där vi var. Det var en underbar tid. Efter cirka två år var jag fortfarande övertygad om att kyrkan var sann, men däremot var jag inte så säker i min tro att Gud skulle finnas där för mig i mitt personliga liv. Jag döptes i Karlskrona. Det är ett litet ställe och kyrkan är liten där och när min kompis Cina flyttade och började läsa på BYU, kände jag mig ensam.

För att göra en historia kort träffade jag en man utanför kyrkan och bröt kyskhetslagen. Jag insåg väldigt fort att jag inte kunde hålla på att leva på detta sätt mot min kunskap, så jag sa till honom att antingen gifter vi oss eller så är det över. Vi gifte oss, flyttade till Göteborg och startade en familj. Efter vårt giftermål redde jag upp saker med min biskop och återgick sedan till full aktivitet i kyrkan. Jag kämpade under 15 år och lärde barnen om evangeliet, om bön och jag höll hemafton och tog mina tre barn till kyrkan varje söndag.

Jag läste också vad kyrkans ledare sa om att vara hemma med barnen, så jag stannade hemma under lång tid. Egentligen passar det inte min personlighet, men jag trodde på att lydnad är himmelens första lag. Så jag försökte att efter bästa förmåga efterleva detta. Efter att ha fått två barn gladdes jag åt att fortsätta plugga. Så jag blev verkligen inte glad när det sedan gick upp för mig att barn nummer tre var på gång. Jag mådde inte psykiskt bra på grund av detta. För just då hade jag en liten son som höll på med små terroristattacker (i mina ögon). Han hällde till exempel ut hela kannan med saft på golvet, han hällde schampo i mina skor, han använde tandkräm för att lösa upp oljan i min pappas oljemålningar. Han var en uppfinningsrik marodör.

Just då orkade jag inte tänka mig en son till. Det gick bara inte. Så en kväll låg jag i sängen och funderade igenom en rad namn både tjej- och killnamn för att försöka välja ett namn. När jag kom till namnet Ida blev det som en varm ström genom mig. Nu visste jag fyra saker:

Jag visste att det var en flicka, vilket var en stor lättnad.
Jag visste vad hon skulle heta.
Jag visste att det var meningen att Ida skulle födas till jorden, det var ingen olycka.
Jag visste att Herren hade givit mig uppenbarelse, att han såg mig, att han brydde sig. Det var en mäktig känsla.

Trots detta var jag ändå nere över att jag skulle ha ett barn till, jag hade sett så fram emot att göra något annat. När min dåvarande man åkte i väg på svensexa över en natt och inte tycktes förstå hur dåligt jag mådde, ringde jag min stödsyster Eva. Hon kom och skjutsade mig till psykakuten, så dåligt mådde jag. Jag minns inte exakt vad de sa och gjorde där förutom att föreslå abort, men då ville jag inte lyssna längre. Det var helt uteslutet för mig. Världens lösning på problem, är inte Herrens.

Livet kändes lite ljusare allteftersom. I slutet av graviditeten kunde en barnmorska på en rutinkontroll tala om att jag skulle åka till sjukhuset direkt. Det var något med barnets hjärtljud. På sjukhuset beslutades att förlossningen skulle sättas i gång i förtid och jag bad om och fick en välsignelse. I den uttalades att det skulle gå bra med bebisen, så jag kände mig lugn. Att vara lugn är annars inte något som jag varit speciellt bra på när något farligt eller allvarligt händer. Ida föddes och de rusade i väg med henne, för hjärtat lät inte bra, sa de. Jag var bara lugn. Efter någon dag blev vi inkallade till doktorn och hon sa att det inte verkar som att jag förstod att det var ett allvarligt fel på min flicka. Fortfarande var jag bara lugn.

Ida blev skickad med ambulans till hjärtkliniken och blev inlagd i två veckor. Vi fick till slut komma hem och Idas hjärta kompenserade för hennes medfödda fel. Hon mådde bra under hela sin uppväxt.

Samtidigt innan allt det här med hjärtfelet uppdagades så fick min väninna Cina som fortfarande bodde i USA, en maning från den Heliga Anden att sätta sig på ett flygplan och flyga till mig i Göteborg, för hon kände att jag behövde det. Åh, vad vi behövde henne! Hon tog hand om våra två andra barn så att vi kunde vara på sjukhuset i två veckor.

Ida visade sig vara en underbar unge, en stor gåva i mitt liv. Det händer att jag tänker på vad jag hade blivit berövad om jag gått in för världens kortsiktiga lösning att avbryta graviditeten. Då hade jag blivit berövad en av de närmaste, viktigaste och starkaste relationer jag har. En jobbig situation kan i förlängningen visa sig vara en välsignelse.

Del två publiceras i juninumret av Liahona.