Låt vårt normala vara att göra gott
Om vi är ståndaktiga och orubbliga i att göra gott, hjälper våra sedvänjor oss att hålla oss kvar på förbundsstigen.
Jag kommer alltid att vara tacksam för mina uppdrag i kyrkan som har tagit mig till olika länder att bo i. Vi fann i vart och ett av de här länderna en stor mångfald och enastående människor med olika seder och traditioner.
Vi har alla seder och traditioner som är personliga, från vår familj eller från det samhälle vi lever i, och vi hoppas kunna behålla alla dem som stämmer överens med evangeliets principer. Uppbyggande seder och traditioner är grundläggande för våra ansträngningar att stanna på förbundsstigen, och de som utgör ett hinder bör vi förkasta.
En sed är bruket eller det vanliga och vanemässiga sättet att tänka för en person, kultur eller tradition. Ofta är det vi tänker och gör på ett vanemässigt sätt det som vi anser vara det normala.
Låt mig illustrera detta: Patricia, min älskade hustru, älskar att dricka kokosvatten och sedan äta kokosnöten. Under vårt första besök i Puebla i Mexiko åkte vi till ett ställe där vi köpte en kokosnöt. Efter att ha druckit vattnet bad min fru dem att skära kokosnöten och ge henne köttet att äta. När det kom var det rödaktigt. De hade strött på chili! Söt kokosnöt med chili! Det var så konstigt för oss. Men senare förstod vi att det var min fru och jag som var de konstiga som inte åt kokosnöt med chili. Men i Mexiko är det inte ovanligt, det är väldigt normalt.
Vid ett annat tillfälle åt vi i Brasilien med några vänner och de serverade avokado. Precis när vi skulle strö salt på den, sa våra vänner till oss: ”Vad gör ni? Vi har redan lagt socker på avokadon!” Avokado med socker! Det verkade så udda för oss. Men sedan förstod vi att de som var udda var min fru och jag, som inte åt avokado med socker. I Brasilien är det normalt att strö socker på avokado.
Det som är normalt för somliga kan verka konstigt för andra, beroende på deras seder och traditioner.
Vilka seder och traditioner är normala i våra liv?
President Russell M. Nelson har sagt: ”I dag hör vi ofta talas om ’det nya normala’. Om ni verkligen vill ta till er det nya normala uppmanar jag er att i allt större grad vända era hjärtan, sinnen och själar till vår himmelske Fader och hans Son Jesus Kristus. Låt det bli ert nya normala” (”Det nya normala”, Liahona, nov. 2020, s. 118).
Denna inbjudan är till alla. Det spelar ingen roll om vi är fattiga eller rika, bildade eller obildade, gamla eller unga, sjuka eller friska. Han uppmanar oss att låta de normala sakerna i våra liv vara de som hjälper oss att hålla oss kvar på förbundsstigen.
Inget land har allt som är gott och beundransvärt. Därför lärde Paulus och profeten Joseph Smith:
”Finns det något som är dygdigt, älskligt eller hedrande eller berömvärt, så söker vi efter detta” (Trosartiklarna 1:13).
”Allt som … förtjänar beröm, tänk på allt sådant” (Filipperbrevet 4:8).
Lägg märke till att det är en uppmaning, inte bara en kommentar.
Jag vill att vi alla tar oss en stund att fundera över våra seder och bruk och hur de påverkar våra familjer.
Bland de förunderliga vanor som bör vara normala för kyrkans medlemmar finns följande fyra:
-
Personliga studier och familjestudier av skrifterna. För att bli omvänd till Herren Jesus Kristus är det varje persons ansvar att lära sig evangeliet. Föräldrarna är ansvariga för att undervisa sina barn om evangeliet (se Läran och förbunden 68:25; 93:40).
-
Personliga böner och familjeböner. Frälsaren befaller oss att alltid be (se Läran och förbunden 19:38). Bönen gör det möjligt för oss att personligen kommunicera med vår himmelske Fader i hans Sons, Jesu Kristi, namn.
-
Gå på sakramentsmötet varje vecka (se 3 Nephi 18:1–12; Moroni 6: 5–6). Vi gör det för att komma ihåg Jesus Kristus då vi tar sakramentet. Genom den här förrättningen förnyar kyrkans medlemmar sitt förbund att ta på sig Frälsarens namn, att alltid minnas honom och att hålla hans bud (se Läran och förbunden 20:77, 79).
-
Delta ofta i tempeltjänst och släktforskning. Det här arbetet är sättet att förena och besegla familjer för evigt (se Läran och förbunden 128:15).
Hur känns det när vi hör de här fyra sakerna? Är de en del av vårt normala liv?
Det finns många andra traditioner som skulle kunna vara en del av den normalitet vi har antagit och som gör att Gud får råda i våra liv.
Hur kan vi avgöra vad som ska vara det normala i vårt liv och i vår familj? I skrifterna hittar vi ett bra mönster. I Mosiah 5:15 står det: ”Jag [vill] att ni ska vara ståndaktiga och orubbliga, alltid rika på goda gärningar.”
Jag älskar de här orden, för vi vet att de saker som blir normala i våra liv är de som vi upprepar om och om igen. Om vi är ståndaktiga och orubbliga i att göra gott kommer våra sedvänjor att stämma överens med evangeliets principer och de kommer att hjälpa oss att stanna på förbundsstigen.
President Nelson har också gett följande råd: ”Ta till er ert nya normala genom att dagligen omvända er. Försök vara alltmer rena i tanke, ord och handling. Tjäna andra. Behåll ett evigt perspektiv. Ära era ämbeten. Och oavsett era utmaningar, mina kära bröder och systrar, lev varje dag så att ni är bättre förberedda för att möta er Skapare” (”Det nya normala”, s. 118).
Numera är det inte konstigt, varken för min fru Patricia eller för mig, att äta kokosnöt med chili och avokado med socker– faktum är att vi tycker om det. Upphöjelse är dock något mycket mer transcendent än en smaksak; det är ett ämne som har med evigheten att göra.
Jag ber att vårt normala ska göra det möjligt för oss att uppleva det tillstånd av ”oändlig lycka” (Mosiah 2:41) som utlovas dem som håller Guds bud och att vi medan vi gör det kan säga: ”Och det hände sig att vi levde på ett sätt som bringade lycka” (2 Nephi 5:27).
Mina bröder och systrar, jag vittnar om de 15 män som vi stöder som profeter, siare och uppenbarare, däribland president Russell M. Nelson. Jag vittnar om att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är sann. Jag vittnar speciellt om Jesus Kristus, vår Frälsare och Återlösare, i Jesu Kristi namn, amen.