Helhjärtade
Vi bör vara efterföljare till Kristus som är glada och helhjärtade i vår personliga resa på lärjungeskapets väg.
Ibland hjälper det att veta vad som väntar.
Mot slutet av sin verksamhet sa Jesus till sina apostlar att svåra tider skulle komma. Men han sa också: ”Se då till att ni inte blir skrämda.”1 Ja, han skulle lämna dem, men han skulle inte lämna dem ensamma.2 Han skulle sända sin Ande för att hjälpa dem minnas, stå fasta och finna frid. Frälsaren uppfyller sitt löfte att vara med oss, sina lärjungar, men vi måste ständigt rikta blicken mot honom så att vi kan uppfatta och glädjas åt hans närhet.
Kristi lärjungar har alltid stött på svåra tider.
En god vän till mig skickade en gammal artikel från Nebraska Advertiser, en amerikansk tidning från mellanvästern, daterad 9 juli 1857. Det stod: ”Tidigt i morse passerade ett mormonkompani på sin färd till Salt Lake. Kvinnor (definitivt inte särskilt ömtåliga) drog handkärror som djur, en [kvinna] trillade ner i den svarta leran, vilket fick följet att stanna upp en liten stund, små barn traskade bredvid i sina [underliga] främmande kläder, till synes lika beslutsamma som sina mödrar.”3
Jag har tänkt mycket på den här lertäckta kvinnan. Varför drog hon kärran ensam? Var hon ensamstående mor? Vad gav henne den inre styrkan, envisheten och uthålligheten att företa en sådan plågsam resa genom leran, att dra alla sina ägodelar i en handkärra till ett okänt hem i öknen – ibland hånad av betraktare?4
President Joseph F. Smith talade om dessa pionjärkvinnors inre styrka när han sa: ”Skulle ni kunna vända en av dessa kvinnor bort från deras övertygelse om Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga? Skulle ni kunna förmörka deras sinnen beträffande profeten Joseph Smiths uppgift? Skulle ni kunna förblinda dem i fråga om Jesu Kristi, Guds Sons, gudomliga uppgift? Nej, aldrig i livet skulle ni kunna göra det. Varför inte? För att de visste det. Gud uppenbarade det för dem, och de förstod det, och ingen makt på jorden hade kunnat vända dem bort från det som de visste var sant.”5
Bröder och systrar, att vara sådana män och kvinnor är vår tids kall – lärjungar som gräver djupt för att finna styrkan att fortsätta dra när vi kallas att vandra genom vildmarken, lärjungar med övertygelser som har uppenbarats för oss av Gud, Jesu efterföljare som är glada och helhjärtade i vår personliga resa på lärjungeskapets väg. Som Jesu Kristi lärjungar tror vi på och kan växa inom tre viktiga sanningar.
För det första: Vi kan hålla våra förbund, även när det inte är lätt
När er tro, er familj eller er framtid hotas – när ni undrar varför livet är så svårt när ni gör ert bästa för att leva efter evangeliet – kom då ihåg att Herren sa att vi kunde vänta oss svårigheter. Svårigheter är en del av planen och betyder inte att ni har blivit övergivna; de är en del av vad det innebär att vara hans.6 Han var trots allt ”en smärtornas man och förtrogen med lidande”7.
Jag lär mig att min himmelske Fader är mer intresserad av min utveckling som en Jesu Kristi lärjunge än han är av min bekvämlighet. Jag kanske inte alltid vill att det ska vara så – men så är det!
Att leva i bekvämlighet för inte med sig någon kraft. Den kraft vi behöver för att klara av vår tids utmaningar är Herrens kraft, och hans kraft flödar genom våra förbund med honom.8 Att med vår tro ta spjärn mot den starka motvinden – att uppriktigt sträva varje dag efter att göra det som vi slutit förbund med Frälsaren om att göra, även när och särskilt när vi är trötta, oroliga och brottas med svåra frågor och problem – är att gradvis ta emot hans ljus, hans styrka, hans kärlek, hans Ande och hans frid.
Poängen med att gå längs förbundsstigen är att närma sig Frälsaren. Han är poängen, inte att vi tar oss fram felfritt. Det är inte en tävling och vi får inte jämföra vår resa med andras. Även när vi snavar är han där.
För det andra: Vi kan handla i tro
Som Jesu Kristi lärjungar förstår vi att tro på honom kräver handling – särskilt i svåra tider.9
För många år sedan bestämde sig mina föräldrar för att lägga in ny heltäckningsmatta i huset. Kvällen innan den nya mattan kom bad mamma mina bröder att flytta möbler och riva ut sovrumsmattorna så att den nya mattan kunde läggas. Min då sjuåriga syster Emily sov redan. Så medan hon sov flyttade de tyst ut alla hennes möbler, utom sängen, och rev sedan ut mattan. Och som storebröder ibland gör, bestämde de sig för att spela henne ett spratt. De tog resten av hennes tillhörigheter ur garderoben och från väggarna, så att rummet blev helt tomt. Sedan skrev de en lapp och satte upp den på väggen: ”Kära Emily, vi har flyttat. Vi skriver om några dagar och berättar var vi är. Kram, från din familj.”
När Emily inte kom ner till frukosten morgonen därpå gick mina bröder upp för att hämta henne – och där satt hon, ledsen och ensam bakom en stängd dörr. Emily reflekterade över den här händelsen senare: ”Jag var förkrossad. Men vad skulle ha hänt om jag bara hade öppnat dörren? Vad skulle jag ha hört? Vilka dofter skulle jag ha känt? Jag skulle ha förstått att jag inte var ensam. Jag skulle ha förstått att jag faktiskt var älskad. Jag tänkte inte ens på att göra något åt min situation. Jag gav bara upp och satt och grät i min garderob. Om jag bara hade öppnat dörren.”10
Min syster gjorde ett antagande baserat på det hon såg, men det återspeglade inte verkligheten. Visst är det intressant att vi, i likhet med Emily, kan bli så nedtyngda av sorg, sårade känslor, missmod, oro, ensamhet, ilska eller frustration att vi inte ens tänker på att bara göra något, att öppna dörren eller att handla med tro på Jesus Kristus?
Skrifterna är fyllda med exempel på män och kvinnor, Kristi lärjungar, som när de ställdes inför det omöjliga helt enkelt gick till handling – som reste sig upp i tro och började gå.11
Till de spetälska som ville bli botade sa Kristus: ”’Gå och visa er för prästerna.’ Och medan de var på väg dit, blev de rena.”12
De gick för att visa sig för prästerna, som om de redan hade blivit botade, och när de tog till handling blev de det.
Jag vill också säga att om tanken på att ta till handling mitt i din smärta känns omöjlig, låt då din handling vara att be om hjälp – av en vän, en släkting, en ledare i kyrkan, en yrkeskunnig. Detta kan vara första steget mot hopp.
För det tredje: Vi kan vara helhjärtade och glada i vår hängivenhet13
När svåra tider kommer försöker jag att komma ihåg att jag valde att följa Kristus innan jag kom till jorden och att allt det som prövar min tro, hälsa och uthållighet är en del av anledningen till att jag är här. Och jag bör sannerligen aldrig tänka att dagens prövning skapar tvivel om Guds kärlek till mig, eller låta den vända min tro på honom till tvivel. Prövningar betyder inte att planen håller på att misslyckas; de är en del av planen, ämnade att hjälpa mig söka Gud. Jag blir mer som han när jag härdar ut i tålamod och jag ber, förhoppningsvis, liksom han allt ivrigare när jag är i vånda.14
Jesus Kristus var det fullkomliga föredömet i att älska vår Fader av hela sitt hjärta, att göra hans vilja oavsett priset.15 Jag vill följa hans exempel genom att göra detsamma.
Jag inspireras av det helhjärtade, fullkomligt hängivna lärjungeskapet hos kvinnan som lade sina två små kopparmynt i offerkistan. Hon gav allt hon hade.16
Jesus Kristus insåg hur rikligt hon gav sitt allt , medan andra bara såg hennes brister. Detsamma gäller var och en av oss. Han ser inte våra brister som misslyckanden utan snarare som tillfällen till att utöva tro och växa.
Avslutning
Mina medlärjungar till Jesus Kristus, av hela mitt hjärta väljer jag att stå med Herren. Jag väljer att stå med hans utvalda tjänare – president Russell M. Nelson och hans medapostlar – för de talar för honom och är förvaltare av de förrättningar och förbund som binder mig till Frälsaren.
När jag snavar kommer jag att fortsätta resa mig och förlita mig på Jesu Kristi nåd och möjliggörande kraft. Jag tänker hålla mig till mitt förbund med honom och arbeta bort mina frågor genom att studera Guds ord, med tro, och med den Helige Andens hjälp, vars vägledning jag litar på. Jag kommer att söka hans Ande varje dag genom att göra de små och enkla sakerna.
Det här är min stig som lärjunge.
Och tills den dagen kommer då jordelivets vardagliga sår läks, tänker jag vänta på Herren och lita på honom – hans tidsschema, hans visdom, hans plan.17
Hand i hand med er vill jag stå med honom för evigt. Helhjärtad. I vetskap om att när vi älskar Jesus Kristus av hela vårt hjärta, så ger han oss sitt allt i gengäld.18 I Jesu Kristi namn, amen.