I partnerskap med Herren
Jesu Kristi återställda evangelium förkunnar principen om fullständigt partnerskap mellan kvinna och man, både i livet på jorden och i evigheten.
Några månader in i vårt äktenskap uttryckte min kära hustru ett intresse för att studera musik. I avsikt att glädja henne bestämde jag mig för att ordna med en stor, hjärtlig överraskning åt min älskling. Jag begav mig till musikaffären och köpte ett piano i present till henne. Ivrigt lade jag kvittot i en ask med en vacker rosett, och gav den till henne med en förväntan om en reaktion av översvallande tacksamhet över hennes extremt kärleksfulle och omtänksamme make.
När hon öppnade den lilla asken och såg innehållet, tittade hon kärleksfullt på mig och sa: ”Åh, älskling, du är underbar! Men får jag fråga: Är det en gåva eller en skuld?” När vi hade rådgjort med varandra om överraskningen bestämde vi oss för att häva köpet. Vi levde på en studentbudget, som många nygifta gör. Den här händelsen hjälpte mig att inse hur viktig principen om fullständigt partnerskap är i den äktenskapliga relationen och hur tillämpningen av den kunde hjälpa min hustru och mig att vara av ett hjärta och ett sinne.1
Jesu Kristi återställda evangelium förkunnar principen om fullständigt partnerskap mellan kvinna och man, både i livet på jorden och i evigheten. Även om de var för sig har specifika egenskaper och gudagivna ansvar, fyller kvinnan och mannen lika betydelsefulla och nödvändiga roller i Guds plan för sina barns lycka.2 Detta var uppenbart ända från begynnelsen då Herren förkunnade ”att det inte är gott för mannen att vara ensam, därför [skulle han] göra en lämplig medhjälpare åt honom”3.
I Herrens plan var en ”medhjälpare” en följeslagare som skulle gå sida vid sida med Adam i fullständigt partnerskap.4 Faktum är att Eva var en himmelsk välsignelse i Adams liv. Genom sin gudomliga natur och sina andliga egenskaper inspirerade hon Adam att arbeta i partnerskap med henne för att åstadkomma Guds plan för hela människosläktets lycka.5
Låt oss beakta två grundläggande principer som stärker partnerskapet mellan man och kvinna. Den första principen är att vi alla är lika inför Gud.6 Enligt evangeliets lära är skillnaden mellan kvinna och man inte överordnad de eviga löften som Gud har åt sina söner och döttrar. Ingen av dem har större möjligheter att få celestial härlighet än någon annan i evigheten.7 Frälsaren själv inbjuder oss alla, Guds barn, ”att komma till honom och ta del av hans godhet. Och han avvisar ingen som kommer till honom”8. Därför anses vi alla i det sammanhanget vara likvärdiga inför honom.
När makar förstår och införlivar den här principen anser de sig inte vara vd eller vice vd i familjen. Det finns varken överlägsenhet eller underlägsenhet i den äktenskapliga relationen, och ingen går framför eller bakom den andra. De vandrar sida vid sida, som jämlikar, Guds gudomliga avkomma. De blir till ett i tanke, önskan och avsikt med vår himmelske Fader och Jesus Kristus9 när de styr och leder familjen tillsammans.
I ett jämbördigt partnerskap är ”kärlek inte att äga utan att delta … en del av det gemensamma skapandet som är vårt kall som människor”10. ”Med sann delaktighet sammansmälter man och hustru i en synergistisk enhet, ett ’evigt herradöme’ som ’utan tvångsmedel’ strömmar med andligt liv till dem och deras efterkommande ’i evigheters evighet’.”11
Den andra relevanta principen är den gyllene regeln som Frälsaren lärde ut i sin bergspredikan: ”Så som ni vill att människorna ska göra mot er, så ska ni göra mot dem.”12 Den här principen talar för att ha en inställning präglad av gemensamhet, ömsesidighet, enighet och ömsesidigt beroende, och den baseras på det andra stora budet: ”Du ska älska din nästa som dig själv.”13 Den går hand i hand med andra kristna egenskaper såsom tålamod, vänlighet, mildhet och godhet.
För att bättre förstå hur den här principen ska tillämpas kan vi se på det heliga och eviga band som Gud upprättade mellan våra första föräldrar Adam och Eva. De blev ett kött,14 vilket skapade en dimension av enighet som gjorde att de kunde vandra tillsammans med respekt, tacksamhet och kärlek, och glömma sig själva och sträva efter varandras väl på färden mot evigheten.
Det är samma karaktärsdrag som vi strävar efter i ett enigt äktenskap i dag. Genom tempelbeseglingen ingår en kvinna och en man äktenskapets heliga orden i det nya och eviga förbundet. Medelst denna prästadömets orden, får de eviga välsignelser och gudomlig kraft till att styra sin familjs angelägenheter när de lever enligt de förbund de har slutit. Från den stunden går de vidare, ömsesidigt beroende av varandra och i fullständigt partnerskap med Herren, särskilt vad beträffar deras gudagivna ansvar att ha omvårdnad om och presidera i familjen.15 Att ge omvårdnad och att presidera är sammanhängande och överlappande ansvar, vilket betyder att mödrar och fäder är ”skyldiga att hjälpa varandra som likvärdiga makar”16 och dela ett ledarskap i jämvikt i hemmet.
”Omvårdnad innebär att fostra, undervisa och stödja” familjens medlemmar, vilket görs genom att man hjälper dem att ”lära sig evangeliets sanningar och att utveckla tro på vår himmelske Fader och Jesus Kristus” i en kärleksfull miljö. Att presidera innebär att ”hjälpa till att leda familjemedlemmarna tillbaka för att vistas i Guds närhet. Det görs genom att man tjänar och undervisar med vänlighet, mildhet och ren kärlek.” Det inbegriper också att man ”leder familjemedlemmarna i regelbunden bön, evangeliestudier och annan gudsdyrkan. Föräldrar verkar i enighet”, och följer Jesu Kristi exempel, ”för att utföra dessa [två stora] ansvar.”17
Det är viktigt att beakta att ledningen av familjen följer det patriarkaliska mönstret, som i vissa avseenden skiljer sig från prästadömets ledarskap i kyrkan.18 Det patriarkaliska mönstret innebär att hustrur och makar är ansvariga direkt inför Gud för hur de uppfyller sina heliga ansvar i familjen. Detta kräver ett fullständigt partnerskap – en villighet att foga sig efter alla rättfärdighetens och ansvarighetens principer – och erbjuder möjlighet till utveckling i en kärleksfull miljö präglad av ömsesidig hjälpsamhet.19 De här särskilda ansvaren antyder inte hierarki, och utesluter helt och hållet allt missbruk eller felaktigt utövande av auktoritet.
Adams och Evas erfarenhet, efter att de lämnat Edens lustgård, är ett underbart exempel på ömsesidigt beroende mellan en mor och en far i omvårdnaden om och ledarskapet över sin familj. Som vi lär oss i Moses bok arbetade de tillsammans med att bruka jorden i sitt anletes svett för att kunna sörja för familjens fysiska välfärd;20 de satte barn till världen;21 de åkallade Herrens namn tillsammans och hörde hans röst ”från vägen till Edens lustgård”;22 de tog emot de befallningar Herren gav dem och strävade efter att lyda dem23. Sedan ”kungjorde [de] allt för sina söner och sina döttrar”24 och ”upphörde inte att åkalla Gud”25 tillsammans enligt sina behov.
Mina kära bröder och systrar, att ge omvårdnad och att presidera är möjligheter, inte begränsningar. En person må ha ansvar för något men är kanske inte den enda som gör det. När kärleksfulla föräldrar förstår dessa två betydande ansvar väl, strävar de tillsammans efter att skydda och vårda sina barns fysiska och känslomässiga mående. De hjälper dem också att trotsa andliga faror i vår tid genom att vårda dem med Herrens goda ord så som dessa har uppenbarats för hans profeter.
Även om make och hustru stöttar varandra i sina gudagivna ansvar kan ”handikapp, död eller andra omständigheter … göra det nödvändigt med individuella anpassningar”26. Ibland kan den ena eller den andra av makarna ha ansvaret att agera i båda rollerna samtidigt, antingen temporärt eller permanent.
Jag mötte nyligen en syster och en broder som båda lever i sådana omständigheter. Som ensamstående föräldrar har båda, inom sin familjesfär och i partnerskap med Herren, beslutat att ägna sina liv åt att sörja för sina barns andliga och timliga omvårdnad. De har inte glömt sina tempelförbund som de slutit med Herren och hans eviga löften, trots sina skilsmässor. Båda har sökt Herrens hjälp i allt i sin fortsatta strävan att härda ut sina utmaningar och vandra på förbundsstigen. De litar på att Herren ska sörja för deras behov, inte bara i det här livet, utan i all evighet. Båda har fostrat sina barn genom att undervisa dem med vänlighet, ödmjukhet och ren kärlek, samtidigt som de erfar svåra omständigheter i livet. Såvitt jag vet anklagar dessa två ensamstående föräldrar inte Gud för sina motgångar. I stället ser de framåt med fullkomligt klart hopp och tillit till de välsignelser Herren har förberett för dem.27
Bröder och systrar, Frälsaren var ett fullkomligt exempel på att ha enighet och harmoni med vår himmelske Fader i fråga om syfte och lära. Han bad för sina lärjungar ”att de alla ska vara ett, och att de ska vara i oss liksom du, Far, är i mig och jag i dig … för att de ska vara ett liksom vi är ett”.28
Jag vittnar om att när vi – kvinnor och män – samarbetar i ett äkta och likvärdigt partnerskap, får vi njuta den enighet som Frälsaren undervisade om, i det att vi uppfyller våra gudagivna ansvar i våra äktenskapsrelationer. Jag lovar, i Kristi namn, att hjärtan ska bli ”förenade i enighet och i kärlek till varandra”29, att vi ska finna större glädje på färden mot evigt liv, och att vår förmåga att tjäna varandra och tillsammans med varandra ska öka avsevärt.30 Jag vittnar om dessa sanningar i Frälsaren Jesu Kristi heliga namn, amen.