Ett arv av uppmuntran
Jag uppmanar er att fortsätta sträva efter att kvalificera er för att återvända till vår himmelske Fader och Jesus Kristus.
Mina kära bröder och systrar, jag är tacksam över att få vara med er under den här generalkonferensen för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Vi har känt er tro och er kärlek, var ni än befinner er. Vi har blivit uppbyggda av den inspirerade undervisningen, de kraftfulla vittnesbörden och den magnifika musiken.
Jag uppmanar er att fortsätta sträva efter att kvalificera er för att återvända till vår himmelske Fader och Jesus Kristus. Var ni än befinner er på förbundsstigen så kommer det att finnas en kamp mot jordelivets fysiska utmaningar och Satans motstånd.
Som min mor sa när jag klagade på hur svårt något var: ”Åh, Hal, det är klart att det är svårt. Det är meningen. Livet är ett prov.”
Hon kunde säga det helt lugnt, till och med med ett leende, för hon visste två saker. Oavsett svårigheterna så var det viktigast att återvända hem för att vara tillsammans med hennes himmelske Fader. Och hon visste att hon kunde klara det genom tro på sin Frälsare.
Hon kände att han var nära henne. Under de dagar hon kände att hon skulle dö pratade hon med mig om Frälsaren där hon låg i sitt sovrum. Det fanns en dörr till ett annat rum i närheten av hennes säng. Hon log och tittade på den dörren när hon lugnt talade om att snart få träffa honom. Jag minns fortfarande hur jag tittade på den dörren och föreställde mig rummet bortom den.
Hon är i andevärlden nu. Hon kunde hålla blicken på målet som hon ville uppnå trots åratal av både fysiska och personliga prövningar.
Det arv av uppmuntran hon lämnade till oss beskrivs bäst i Moroni 7, där Mormon uppmuntrar sin son Moroni och sitt folk. Det är ett arv av uppmuntran till efterkommande precis som min mors var till hennes familj. Mormon lämnade det arvet av uppmuntran till alla som är fast beslutna att kvalificera sig, genom alla jordelivets prövningar, för evigt liv.
Mormon börjar de första verserna i Moroni 7 med ett vittnesbörd om Jesus Kristus, om änglar och om Kristi Ande, som hjälper oss skilja gott från ont så att vi kan välja det rätta.
Han sätter Jesus Kristus främst, liksom alla gör som lyckas med att uppmuntra dem som kämpar sig uppåt på stigen mot sitt himmelska hem:
”För ingen människa kan bli frälst, enligt Kristi ord, om hon inte har tro på hans namn. Om därför sådant har upphört då har även tron upphört. Och hemskt är då människornas tillstånd, för det är som om ingen återlösning hade skett.
Men se, mina älskade bröder, jag anser er vara bättre än så, för jag anser att ni har tro på Kristus tack vare er ödmjukhet. För om ni inte har tro på honom är ni inte lämpade att räknas bland hans kyrkas folk.”1
Mormon såg ödmjukhet som ett bevis på styrkan i deras tro. Han såg att de kände sig beroende av Frälsaren. Han uppmuntrade dem genom att lägga märke till den tron. Mormon fortsatte att uppmuntra dem genom att hjälpa dem förstå att deras tro och ödmjukhet skulle bygga upp deras övertygelse och tro på framgång i prövningen:
”Och vidare, mina älskade bröder, vill jag tala till er om hopp. Hur skulle ni kunna uppnå tro om ni inte har hopp?
Och vad är det ni ska hoppas på? Se, jag säger er att ni genom Kristi försoning och hans uppståndelses kraft ska ha hopp om att kunna uppväckas till evigt liv, och detta tack vare er tro på honom enligt löftet.
Om därför en människa har tro så måste hon ha hopp, för utan tro kan det inte finnas något hopp.
Och se, jag säger er att hon inte kan ha tro och hopp om hon inte är saktmodig och ödmjuk i hjärtat.”2
Mormon uppmuntrar dem sedan genom att vittna om att de är på väg att motta gåvan att få sina hjärtan fyllda av Kristi rena kärlek. Han väver ihop samspelet mellan tro på Jesus Kristus, ödmjukhet, den Helige Anden och det fasta hoppet om att motta evigt liv. Han uppmuntrar dem på det här sättet:
”För ingen är godtagbar inför Gud utom de saktmodiga och ödmjuka i hjärtat. Och om en människa är saktmodig och ödmjuk i hjärtat, och genom den Helige Andens kraft bekänner att Jesus är Kristus, måste hon ha kärlek, för om hon inte har kärlek är hon ingenting. Därför måste hon ha kärlek.”3
När jag ser tillbaka inser jag nu att kärlekens gåva – Kristi rena kärlek – stärkte, vägledde, uppehöll och förändrade min mor under hennes kamp på vägen hem.
”Och kärleken är tålig och god och avundas inte och är inte uppblåst, söker inte sitt och blir inte lätt förargad, tänker intet ont och gläds inte åt ondska utan gläds åt sanningen, fördrar allting, tror allting, hoppas allting och uthärdar allting.
”Om ni därför, mina älskade bröder, inte har kärlek är ni ingenting, för kärleken sviker aldrig. Håll därför fast vid kärleken, som är det största av allt, för allt måste upphöra.
Men den kärlek som är Kristi rena kärlek består för evigt, och var och en som på den yttersta dagen befinns vara fylld därav, med honom är allt väl.
Därför, mina älskade bröder, be till Fadern av allt ert hjärta att ni må vara fyllda av denna kärlek som han har utgjutit över alla som är hans Sons, Jesu Kristi, sanna efterföljare, så att ni kan bli Guds söner, så att vi, när han visar sig, ska bli som han, för vi ska se honom sådan han är, så att vi kan ha detta hopp och så att vi kan bli renade alldeles som han är ren.”4
Jag är tacksam för hur Mormons exempel och undervisning uppmuntrar mig. Jag har även välsignats av min mors arv. Profeter från Adams tid till i dag har stärkt mig genom undervisning och exempel.
Av respekt för dem jag känner personligen och deras familjer så har jag valt att inte försöka bekräfta detaljerna kring deras prövningar eller tala om deras stora gåvor offentligt. Men det jag har sett har uppmuntrat mig och förändrat mig till det bättre.
Med risk för att göra intrång i hennes privatliv vill jag helt kort berätta om min frus uppmuntran. Jag gör det varsamt. Hon är en privat person som varken söker eller uppskattar beröm.
Vi har varit gifta i 60 år. Det är på grund av den upplevelsen som jag nu förstår innebörden av dessa ord i skrifterna: tro, hopp, ödmjukhet, uthållighet, att inte söka sitt, glädjas med sanningen, inte tänka på det onda och framför allt: kärleken.5 Med den erfarenheten som grund kan jag bära vittnesbörd om att till synes vanliga människor kan ta alla dessa underbara ideal in i sin vardag medan de höjer sig över livets törnar.
Miljontals av er som lyssnar känner sådana människor. Många av er är sådana människor. Vi behöver alla sådana uppmuntrande exempel och kärleksfulla vänner.
När ni sitter med någon som deras stödsyster eller -broder representerar ni Herren. Tänk på vad han skulle göra eller säga. Han skulle uppmana dem att komma till honom. Han skulle uppmuntra dem. Han skulle lägga märke till och berömma början av de förändringar de behöver genomgå. Och han skulle vara det fullkomliga föredömet som de kunde efterlikna.
Ingen kan göra det helt och hållet än, men genom att lyssna på den här konferensen kan ni veta att ni är på väg. Frälsaren känner till varje detalj i era prövningar. Han vet vilken stor potential ni har att växa i tro, hopp och kärlek.
De bud och förbund som han erbjuder er är inte prov för att kontrollera er. De är en gåva som är till för att lyfta er så att ni kan ta emot alla Guds gåvor och återvända hem till er himmelske Fader och Herren, som älskar er.
Jesus Kristus betalade priset för våra synder. Vi får göra anspråk på det eviga livets välsignelse om vi tror tillräckligt mycket på honom för att omvända oss och bli som ett barn; rena och redo att ta emot den största av alla Guds gåvor.
Jag ber att ni ska ta emot hans uppmaning och att ni ska erbjuda den till andra av vår himmelske Faders barn.
Jag ber för våra missionärer runtom i världen. Må de vara inspirerade att uppmuntra varje person så att de vill och att de tror på att denna uppmaning kommer från Jesus Kristus, genom hans tjänare som har tagit på sig hans namn.
Jag vittnar om att han lever och leder sin kyrka. Jag är hans vittne. President Russell M. Nelson är Guds levande profet för hela jorden. Jag vet att det är sant. I Jesu Kristi heliga namn, amen.