Att följa Jesus Kristus med steg i tro
Kristus kan bära oss i dag genom svåra tider. Han gjorde det för de tidiga pionjärerna och han gör det nu för var och en av oss.
Jag vill tacka kören för att ni sjöng ”Varje steg, ett steg i tro”. Musiken och orden i den sången skrevs 1996 av broder Newell Dayley1 som förberedelse för firandet av 150-årsjubileet av de tidiga pionjärernas ankomst till Saltsjödalen 1847.
Även om sången skrevs som förberedelse för det firandet gäller budskapet hela världen.
Jag har alltid älskat refrängen:
Med tro och hopp vi följer vår Herre och vår Gud.
Hans kärlek ger oss kraft och mod, vi höjer lovsångs ljud.2
Bröder och systrar, jag vittnar om att när vi följer Jesus Kristus med steg i tro så finns det hopp. Det finns hopp i Herren Jesus Kristus. Det finns hopp för alla i det här livet. Det finns hopp om att övervinna våra misstag, våra sorger, våra svårigheter och våra prövningar och våra besvär. Det finns hopp i omvändelse och i att bli förlåten och i att förlåta andra. Jag vittnar om att det finns hopp och frid i Kristus. Han kan bära oss i dag genom svåra tider. Han gjorde det för de tidiga pionjärerna och han gör det nu för var och en av oss.
I år är det 175 år sedan de tidiga pionjärerna anlände till Saltsjödalen, och det har fått mig att reflektera över mina förfäder, varav några vandrade från Nauvoo till Saltsjödalen. Jag har förfäder som vandrade över slätterna i sin ungdom. Henry Ballard var 20 år gammal;3 Margaret McNeil var 134 och Joseph F. Smith, som senare blev kyrkans sjätte president, var bara 9 år när han kom till Saltsjödalen.5
De mötte umbäranden av alla sorter längs stigen, såsom kalla vintrar, sjukdomar och brist på mat och kläder. Till exempel: när Henry Ballard anlände till Saltsjödalen gladdes han åt att se det ”utlovade landet”, men han var rädd att någon skulle se honom eftersom kläderna han bar var så nötta att de inte helt täckte kroppen. Han gömde sig bakom buskar en hel dag tills det blev mörkt. Då gick han till ett hus och tiggde kläder så att han kunde fortsätta på sin färd och hitta sina föräldrar. Han var tacksam mot Gud för att han hade nått sitt framtida hem i säkerhet.6
Mina förfäder följde Jesus Kristus med steg i tro genom alla sina prövningar. Jag är tacksam mot dem för att de aldrig gav upp. Deras steg i tro har varit till välsignelse för mig och efterkommande generationer, precis som era steg i tro i dag kommer att välsigna era efterkommande.
Ordet pionjär är både ett substantiv och ett verb på engelska (pioneer). Som substantiv kan det känneteckna en person som är bland de första att utforska eller befolka ett nytt territorium. Som verb kan det innebära att öppna eller bana vägen för andra som ska följa.7
När jag tänker på pionjärer som har banat vägen för andra så tänker jag först på profeten Joseph Smith. Joseph var en pionjär eftersom hans steg i tro ledde honom till en lund där han knäböjde i bön och banade vägen så att vi skulle kunna ha Jesu Kristi evangeliums fullhet. Josephs tro till att ”be till Gud”8 den där vårmorgonen 1820 öppnade vägen för återställelsen av Jesu Kristi evangeliums fullhet, som omfattade profeter och apostlar, kallade att tjäna på jorden än en gång.9 Jag vet att Joseph Smith är en Guds profet. Jag vet att hans steg fyllda av tro ledde honom till att knäböja i Gud Faderns och hans älskade Son Jesu Kristi närvaro.
Profeten Josephs steg i tro gjorde att han kunde vara Herrens redskap för att frambringa Mormons bok, som är ännu ett testamente om Jesus Kristus och hans försonande nåd.
Genom Joseph Smiths tro och uthållighet under oerhörda svårigheter och motstånd, kunde han vara ett redskap i Herrens händer för att upprätta Jesu Kristi kyrka igen på jorden.
Under förra generalkonferensen talade jag om hur mitt tjänande som heltidsmissionär var till välsignelse för mig. Jag välsignades när jag undervisade om vår himmelske Faders härliga frälsningsplan, Joseph Smiths första syn och hans översättning av Mormons bok. Dessa återställda lärdomar och denna lära vägledde mina steg i tro till att undervisa dem som var villiga att lyssna till budskapet om evangeliets återställelse.
Våra missionärer i dag är nutida pionjärer, för de delar med sig av detta härliga budskap till människor över hela världen, och öppnar på så sätt vägen för vår himmelske Faders barn så att de kan känna honom och hans Son Jesus Kristus. Att ta emot Jesu Kristi evangelium öppnar vägen för alla så att de kan förbereda sig för att ta emot förrättningar och kyrkans och templets välsignelser.
Förra generalkonferensen bekräftade president Russell M. Nelson på nytt ”att Herren bett varje värdig, duglig ung man att förbereda sig för och verka som missionär” och att ”en mission också [är] en storslagen, men valfri, möjlighet” för ”unga och dugliga systrar”.10
Kära unga män och unga kvinnor, era steg i tro hjälper er att följa Herrens uppmaning att verka som missionärer – att vara nutida pionjärer – genom att öppna vägen för Guds barn så att de kan finna och stanna kvar på förbundsstigen som leder tillbaka till hans härliga närhet.
President Nelson har varit en pionjär i kyrkan. Som apostel har han rest till och öppnat många länder för predikandet av evangeliet. Strax efter att han blev profet och president för kyrkan, vädjade han till oss att ”öka [vår] andliga kapacitet att ta emot uppenbarelse”11. Han fortsätter att lära oss att stärka våra vittnesbörd. Under en andakt för unga vuxna sa han:
”Jag vädjar till dig att ta ansvar för ditt vittnesbörd. Kämpa för det. Ta hand om det. Vårda det. Ge det näring så att det växer …
Håll sedan utkik efter de underverk som kommer att ske i ditt liv.”12
Han lär oss hur vi kan bli mer andligt oberoende. Han sa att ”i kommande dagar blir det inte möjligt att överleva andligt utan den Helige Andens ledande, tröstande och ständiga inflytande”.13
Jag vittnar om att president Russell M. Nelson är Guds profet på jorden i dag.
Vår Frälsare Jesus Kristus är den ultimata pionjären vad gäller att bereda vägen. Han är förvisso ”vägen”14 som fullbordar frälsningsplanen så att vi kan omvända oss, och genom tro på honom återvända till vår himmelske Fader.
Jesus sa: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”15 Han har lovat att inte lämna oss faderlösa, han ska komma till oss i våra prövningar.16 Han har uppmanat oss att ”komma till [honom] med helhjärtat uppsåt, så att [han] kan hela [oss]”.17
Jag vittnar om att Jesus Kristus är vår Frälsare och vår Återlösare, vår Medlare inför Fadern. Vår himmelske Fader har öppnat vägen för oss så att vi kan återvända till honom genom att följa hans älskade Son, Jesus Kristus, där varje steg är ett steg i tro.
Mina förfäder och andra tidiga pionjärer ställdes inför många hinder när de kom med vagnar, handkärror och till fots till Saltsjödalen. Vi kommer också att möta prövningar under våra enskilda resor genom livet. Vi drar inte handkärror eller kör täckta vagnar över branta berg och genom djupa snödrivor; vi försöker, liksom de, att andligen övervinna vår tids frestelser och svårigheter. Vi har stigar att vandra på; vi har kullar – och ibland berg – att bestiga. Även om dagens prövningar skiljer sig från de tidiga pionjärernas så är de inte mindre utmanande för oss.
Det är viktigt att följa profeten och hålla våra fötter stadigt placerade på förbundsstigen av trofasthet, precis som det var för de tidiga pionjärerna.
Låt oss följa Jesus Kristus med tro i varje steg. Vi behöver tjäna Herren och tjäna varandra. Vi behöver stärka oss själva andligen genom att hålla och hedra våra förbund. Vi får inte förlora känslan av att det är brådskande att hålla buden. Satan försöker försvaga vår hängivenhet och vår kärlek till Gud och Herren Jesus Kristus. Kom ihåg att om någon av oss går vilse så kommer vi aldrig att vara förlorade för vår Frälsare. Välsignade med omvändelse kan vi vända oss till honom. Han hjälper oss lära, utvecklas och förändras medan vi strävar efter att stanna kvar på förbundsstigen.
Må vi alltid följa i Jesu Kristi fotspår och, med tro i varje steg, fokusera på honom och hålla våra fötter stadigt placerade på förbundsstigen, är min ödmjuka bön i Jesu Kristi namn, amen.