Vänner emellan
Ett lass heliga
”Du skall gå till bönehuset och offra dina sakrament på min heliga dag.” (Se L&F 59:9.)
Jag växte upp i Monterrey i Mexico i staten Nuevo León. Mina föräldrar var trofasta medlemmar och jag kan inte minnas att vi missade kyrkan en enda gång. När jag var fem eller sex år gammal ägde min far en gammal lastbil som han använde till att köra byggnadsmaterial och trädgårdsjord. Varje söndag klättrade mina systrar och jag upp på flaket medan far och mor satt framme i förarhytten. Sedan åkte vi till mina kusiner och hela den familjen klättrade också upp på flaket. Därefter hämtade vi familjen Gonzales, familjen Solanos, och så vidare. När vi var framme vid kyrkan var lastbilen full, inte av jord utan av heliga.
Några som bodde i närheten tyckte det var mycket underhållande att se mer än tjugo män, kvinnor och barn i vit skjorta och slips eller söndagsklänningar kliva ner från en dammig lastbil. Grannarna kom ut varje söndag bara för att se det hela. De skrattade åt oss men vi blev inte det minsta generade. Vi var glada att komma till kyrkan. Vi upprepade föreställningen två gånger varje söndag under hela 1960-talet.
När det inte gick att köra lastbilen så gick vi. Oavsett om det var regnigt eller kallt eller stekande hett gick vi, fastän det tog oss minst en timme att gå dit och en timme att gå hem. Och på den tiden hölls ett möte på förmiddagen och ett på eftermiddagen. Vi var alltid med på båda.
När jag återvände till Monterrey efter många år var varenda en av mina medresenärer på lastbilen fortfarande aktiv i kyrkan. Den upplevelsen förenade oss och gjorde oss starka. Jag går fortfarande på alla mina möten. Hur kan jag göra sämre ifrån mig nu än vad jag gjorde då?
Barn, gå på era möten. Gå till fots. Åk med bil. Eller åk med lastbil, men åk.