Broder Johns fasteoffer
Jag kunde inte tro mina ögon. Där stod han, vid talarstolen. Jag hade aldrig sett broder John i kyrkan tidigare, och förstås inte hört honom bära sitt vittnesbörd. En månad senare kom han till kyrkan och bar sitt vittnesbörd igen.
Det hela började en söndagsförmiddag i ett möte för prästadömets verkställande kommitté. Jag verkade som Unga mäns president. Vi hade just läst i Kyrkans instruktionshandbok och biskopen satt tyst och funderade. Sedan tittade han upp och sade: ”Jag vill att våra bröder som bär aronska prästadömet ska börja samla in fasteoffer från mindre aktiva medlemmar.” Han bad oss engagera lärarna och prästerna.
Jag blev förvånad. I Kapstaden i Sydafrika bor de flesta medlemmarna långt från varandra. Det tar 35 minuter att köra från den ena änden av vår församling till den andra. De unga männen hade aldrig samlat in fasteoffer tidigare eftersom de inte kunde gå hem till medlemmarna — avståndet var för stort, och vi oroade oss för deras säkerhet.
Som kommitté gjorde vi upp en plan medan vi diskuterade hur vi skulle kunna övervinna dessa hinder. Äldstekvorumet gick med på att ge bröderna i uppgift att köra de unga männen till flera hem lördagen före varje fastesöndag. Vi delade in församlingen i områden och gav varje par av bröderna i uppgift att besöka några aktiva familjer och några mindre aktiva familjer. Vi insåg att vår plan skulle vara ett bra tillfälle för bröderna att lära känna ungdomarna och för ungdomarna att få råd från äldsterna.
När vi presenterade planen för de unga männen var de ivriga att försöka. Vi påminde dem om att de skulle ha på sig söndagskläder och att detta var en del av deras heliga plikt att vaka över församlingen.
Jag fick i uppgift att köra min lillebror Andrew. Följande lördag försökte vi besöka alla på listan, men de flesta var borta. Den sista medlemmen vi besökte var broder John som vi inte kände så väl.
Andrew klev ur bilen, knackade på dörren och väntade. Han skulle just vända tillbaka till bilen när dörren öppnades. Andrew skakade broder Johns hand och sade: ”Hej, jag heter Andrew och jag kommer från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. I morgon är det fastesöndag och biskopen har bett oss besöka medlemmar och samla in alla fasteofferdonationer som de vill ge.”
Han gav ett kuvert till broder John. Broder John blev förvånad men gick in i huset med sitt kuvert. Efter några minuter kom han tillbaka med ett leende på läpparna. Han tackade Andrew artigt och gav honom kuvertet. Jag klev ur bilen och vi pratade allihopa en stund. När vi skulle åka vinkade broder John hej då och sade: ”Se till att ni kommer nästa månad.” Andrew var uppspelt hela vägen tillbaka till kapellet där vi gav våra kuvert till en medlem i biskopsrådet.
Följande månad såg vi till att besöka broder John. Han var fortfarande vänlig. Efter några månader började han komma till kyrkan på fastesöndagen. Våra lördagsbesök påminde honom om söndagsmötena och han kom dagen därpå.
Vi blev så glada när broder John blev aktiv i kyrkan. Vi kände en särskild samhörighet med honom. Ord kan inte beskriva vilken glädje vi kände över att en själ hade återvänt till hjorden. Inom några månader kom han regelbundet och snart kallades han att verka i äldsternas kvorumpresidentskap.
För oss kom höjdpunkten när broder John ombads att tala på sakramentsmötet om tionde och offergåvor. I slutet av sitt tal tog han upp Andrews första besök.
Med fuktiga ögon sade han: ”Andrew, du kommer aldrig att veta vilken inverkan du hade på mitt liv den där lördagsförmiddagen när du kom till min dörr med det blå kuvertet. Du kanske tyckte att det var slöseri med tid, men jag blev välsignad tack vare att du gav mig möjlighet att betala mitt fasteoffer. Ditt tjänande är en av anledningarna till att jag är här idag.”