Min omvändelse till evigt äktenskap
Jag ville gifta mig, men mina orealistiska förväntningar ledde till en rad misslyckade träffar.
För flera år sedan insåg jag att fastän jag hade ett vittnesbörd om evangeliet i stort så fanns det några principer som jag inte var helt omvänd till. Jag hade till exempel inga problem med tionde eller visdomsordet, men jag hade svårt med principen om evigt äktenskap — mitt eviga äktenskap.
En rad misslyckanden
Det var inte det att jag inte ville gifta mig. Tvärtom ville jag det desperat, eller jag intalade mig det i alla fall. Jag gick ut med kvinnor på orten och hade några längre förhållanden. Jag var ute på träffar hela tiden — jag blev nästan helt utmattad. Men jag blev expert på att hitta vad jag kallade ”brister” hos varje kvinna jag gick ut med. Jag hittade alltid en ursäkt för att avbryta ett förhållande, men vanligtvis inte förrän jag hade hållit henne på sträckbänken i ett år eller två. Med tiden hamnade jag i en ond cirkel av misslyckanden och till slut blev jag praktiskt taget lamslagen när det gällde att bjuda ut kvinnor.
Jag hade verkat som missionär. Jag besökte templet regelbundet, fastade och bad om Herrens vägledning och tjänade trofast i mina kallelser i församlingen. Jag hade stort stöd av min familj. Jag rådgjorde ofta med mina biskopar. Under en tid besökte jag till och med en utmärkt psykolog som var medlem i kyrkan. Men jag kände mig förtvivlad. Jag förstod inte vad jag skulle göra för att bli gift.
En del som sympatiserade med mig sade att jag bara inte hade träffat ”den rätta” än. Andra sade: ”Du måste bara våga hoppa.” Men jag hade alltför många tvivel och irrationella rädslor för att kunna göra det.
Jag trodde att det skulle krävas ett underverk för att jag skulle bli gift. Jag visste att jag var ansvarig för mitt eget liv och att jag inte kunde förvänta mig att någon biskop skulle lösa mina problem. Ändå hoppades jag att varje ny biskop som jag talade med skulle kunna hjälpa mig. De bekymrade sig alla om mig och sade att jag skulle hålla mig nära kyrkan, fortsätta tjäna och göra mitt bästa.
När jag var 45 år ändrades församlingens biskopsråd. När namnet på den nya biskopen tillkännagavs sjönk modet med ens. Mannen som hade kallats var en person som jag inte hade något gemensamt med. Jag bestämde mig dumt nog för att jag skulle vänta på nästa nya biskop.
En rättframt samtal
En söndag kort därefter var jag på väg till prästadömsmötet när denne biskop bad mig komma in på hans kontor med en gång för en tempelrekommendationsintervju. Inne på kontoret började jag återge min välinlärda klagan: Inget gick som det skulle i mitt liv. Alla kvinnor jag hade varit ute med hade någon outhärdlig brist. Och kanske var det så att jag inte skulle gifta mig i det här livet.
Biskopen avfärdade mina klagomål, tittade mig i ögonen och frågade: ”Vill du gifta dig eller inte?” Jag var tvungen att svara att jag trodde det, men att jag inte var helt säker längre. Han fortsatte: ”Jag vill att du ska gå hem och fundera över om du verkligen vill vara gift. Om svaret är nej, då tycker jag synd om dig, men då kan du sluta gå ut på träff och slut gräma dig själv över det. Om svaret är ja, kom då tillbaka så kan vi prata om det.”
I det ögonblicket fick jag ett obestridligt intryck av att hans råd skulle hjälpa mig.
Tankfull gick jag ut från hans kontor. Efter kyrkan åkte jag hem och efter en kort men intensiv kamp bestämde jag mig för att svaret måste bli ja. Jag ville gifta mig, och jag var villig att följa biskopens råd, vad det än var.
Det beslutet blev vändpunkten i min strävan att bli gift. Mina ansträngningar hade varit halvhjärtade under flera årtionden. Äktenskap hade egentligen inte haft någon hög prioritering hos mig, även om jag låtsades att det hade det. Det vara bara när det var bekvämt som jag ägnade någon tanke åt att bli gift. Vanligtvis var det andra saker, till exempel min yrkeskarriär som konsertmusiker och universitetslärare, som gick före. Vad jag behövde lära mig var hur jag skulle närma mig målet att bli gift med samma beslutsamhet.
Instruktioner från min biskop
När jag återvände för att rådgöra med min biskop talade han mer rakt på sak än någon annan tidigare. Han var inte intresserad av min lista med ursäkter. Han sade bara: ”Vi måste hitta själva haken — anledningen till att dina relationer misslyckas — och sedan fixa det.” Först blev jag lite chockad, men sedan tyckte jag att hans rättframhet var uppfriskande. Jag visste att jag kunde lita på honom. Det krävdes en del energi och mod för att ta sig ur den onda cirkel jag hade hamnat i, men jag började få tilltro till att jag kunde göra det.
Hans första uppmaning till mig var att jag på nytt skulle börja leta efter en livskamrat som, med hans ord, hade tro, var redbar och hade ett gott hjärta — varaktiga egenskaper som verkligen betydde något — i stället för de ytliga egenskaper som jag tyckte var viktiga. (Jag tyckte att hon skulle vara blond, sopran och gourmetkock.) Jag fick i uppgift att jag skulle hysa samma slags kärlek för henne, i den mån jag kunde, som vår himmelske Fader har till var och en av oss.
Min biskop hjälpte mig också att upptäcka bristerna i min strävan efter att bli gift. Jag fick erkänna att det inte var hos kvinnorna som jag hade gått ut med som de fanns, vilket jag hade hävdat så länge. I stället låg de i mitt eget felaktiga tänkande och i mina orealistiska förväntningar. Han satte upp några nya regler som jag skulle utgå ifrån under mina träffar.
För det första skulle jag förbereda mig för en förändring. Jag kände mig mycket bekväm i mitt sätt att leva och även om jag på något abstrakt sätt ville gifta mig så kände jag att det skulle störa mina rutiner. Jag skulle behöva börja göra en del saker annorlunda. Jag hade gjort det på mitt sätt i mer än 25 år och upprepat samma misstag. Uppenbarligen hade det inte fungerat. Eftersom jag nu var 45 år måste jag inse att jag inte hade så mycket tid på mig att träffa någon.
För det andra skulle träffarna inte handla så mycket om underhållning som om att hitta en livskamrat som också var uppriktigt intresserad av och redo för äktenskap. Det här skulle bli en tid då jag bekantade mig både med någons personlighet, och, vilket var ännu viktigare, med hennes ande.
Min biskop sade också att jag skulle kunna avgöra efter några träffar om en kvinna hade de nödvändiga egenskaperna som jag letade efter. Om de inte fanns där så var det dags att gå vidare. För att avbryta mönstret med oproduktiva, långvariga förhållanden, gav biskopen mig ett ultimatum: Jag skulle föra alla allvarliga relationer vidare, antingen det ledde till äktenskap eller ett avvisande. Efter en rimlig tidsperiod skulle jag inte dra mig ur om inte kvinnan jag gick ut med avvisade mig. Tidigare hade jag haft för vana att gå min väg i stället för att förbinda mig till något. Den här gången kunde jag inte dra mig ur som jag så ofta hade gjort förut. Och okaraktäristiskt djärvt nog gick jag med på villkoren.
Vad jag lärde mig
Jag började inse ett och annat. Jag insåg bland annat att det som en del kallar ”kemi” kommer först efter uppriktiga och ärliga samtal, inte före. Detta är ett av de vanligaste misstagen människor gör — de går enbart vidare med ett förhållande om de känner en omedelbar fysisk attraktion. Vissa ensamstående föredrar också ytliga ämnen i stället för allvarliga samtal och svåra frågor. De undviker det senare i det fåfänga hoppet att när väl ”den sanna kärleken” sätter in så kommer alla vardagsproblem att försvinna. Egentligen är det tvärtom. Om man från början kommunicerar på ett ärligt sätt och lär sig att besvara de svåra frågorna så kommer tilliten. Denna tillit tar bort rädslan som vanligtvis är orsaken till att man får kalla fötter, brister i engagemang och slutligen får ett vacklande förhållande.
Det viktigaste jag lärde mig är att kärlek inte bara handlar om mig. Den handlar i första hand om att bry sig om den andra personen. Jag fick arbeta på att bli mer ödmjuk och få bort den arroganta inställningen att det kanske inte fanns någon kvinna som var bra nog åt mig.
Min verkliga omvändelse
Det skulle vara trevligt att kunna berätta att jag gifte mig med den första kvinnan jag träffade. Jag gick ut på några träffar och hade ett längre förhållande där jag till slut blev avvisad. Men jag utövade tro och följde min biskops instruktioner fastän de inte gav något omedelbart resultat.
Året efter det att jag hade gjort dessa förändringar i min inställning och i mitt perspektiv tog jag ytterligare en titt på en kvinna som jag hade känt i många år. Vi hade faktiskt varit ute på träff tidigare, men den här gången såg jag henne i ett annat ljus — som en eventuell evig livskamrat som är förtjusande och vacker på alla sätt eftersom hon har de egenskaper som är varaktiga (och många andra bonusegenskaper också). Hon var generös nog att ge mig en andra chans, och nu är hon min hustru och mor till våra dyrbara barn. Jag älskar henne innerligt. För tio år sedan skulle jag aldrig ha kunnat föreställa mig att jag kunde känna mig så tillfreds.
Vad ledde till denna omvändelse? (Och det var en verklig omvändelse — jag vände om mot en annan inriktning.) Jag tror att denna förändring är en följd av att en biskop lärde mig hur mycket vår himmelske Fader älskar mig och ville att jag skulle vara lycklig och få alla de välsignelser han redan har lovat mig. Min biskop hjälpte mig att ändra på prioriteringarna i mitt liv, som hade blivit förvrängda. Han talade rättframt och lät mig inte distraheras av de ursäkter som jag hade kommit med så länge.
Nu vet jag hur omvändelse känns. Jag har känt hjärtats mäktiga förvandling angående den här principen och det har lett till en stor förändring i mitt liv. Jag kan spåra stunden när jag omvände mig till den där dagen på biskopens kontor där jag fick uppenbarat för mig att om jag följde hans råd så skulle jag bli välsignad.
Och det är jag verkligen.