Du tar hand om mig
När jag tittade på listan med nya personer som jag skulle besöka såg jag namnet på en ny medlem i vår församling. Det kändes obehagligt att ringa någon som jag inte kände, men min besökskamrat och jag bestämde en tid för att besöka Jane. (Namnen har ändrats.) Vi kom vid utsatt tidpunkt en förmiddag och bad snabbt en bön innan vi knackade på dörren. Jane och hennes tre små söner väntade på oss.
Allteftersom vi kom Jane närmare under våra månatliga besök försökte vi också lära känna hennes söner. De två yngsta brukade sitta bredvid min kamrat och mig och vi brukade läsa för dem och leka med dem. Men fyraårige Alex, den äldsta av de tre pojkarna, var inte så angelägen om att lära känna sin mammas ständigt återkommande besökare. Han var självständig och tveksam inför att bli vän med oss.
Jag hade varit Janes besökslärare i omkring ett år när jag fick ett telefonsamtal med nyheten att Janes hus stod i lågor! Min make och jag kände oss manade att ta med kex, vattenflaskor och leksaksbilar och skynda oss över för att se om vi kunde hjälpa till. Jane stod på trottoaren på andra sidan vägen från det glödande huset. Janes make såg över skadorna tillsammans med brandmännen medan Jane tröstade sina tre gråtande barn som klängde sig fast vid hennes knän.
När vi pratade med henne sade hon att hon gärna ville följa med sin make. Vi tog med de två yngsta barnen till vår bil. De var hungriga och törstiga och jag var tacksam för inspirationen från den Helige Anden att ta med mat och vatten. De blev snart nöjda. Men Alex grät fortfarande och höll hårt om sin mamma. Jane kunde inte ta honom med sig och hon kände sig kluven mellan att gå till sin make och trösta sin son.
Jag uppmanade henne att gå och frågade Alex om jag kunde hålla honom medan hans mamma gick för att hitta hans pappa. Till min förvåning gick han med på det. När jag höll Alex i mina armar lutade han huvudet mot min axel och jag klappade honom på ryggen. När Jane gick iväg för att hitta sin make viskade jag tröstande ord i Alex’ öra. Jag märkte att han grät allt mindre och andades lugnare.
Medan vi stod där på trottoaren sade Alex tyst: ”Du tar hand om mig för du är mammas lärare.”
Tårarna började rinna när jag insåg att Alex visste att vi var viktiga för hans mamma. Han förstod att han kunde lita på att jag tog hand om honom eftersom jag var hans mammas lärare.