Många många leenden
”Låt allt hos er ske i kärlek.” (1 Kor 16:14)
Baserad på en sann berättelse
Marcus tittade in i den knastrande lägerelden medan han lyssnade på sin pappas lektion. ”Vi bör alla följa Jesu Kristi exempel så vi kan vara lyckliga”, sade pappa till familjen. De satt på timmerstockar runt elden. ”Det är mycket viktigt att vi visar kristuslik kärlek mot andra”, sade han.
”Vad är kristuslik kärlek, pappa?” frågade Marcus.
Pappa lade mer ved på lägerelden. ”Kristuslik kärlek är Kristi rena kärlek”, förklarade han. ”Vi kan inte frälsas i Guds rike utan den.”
Marcus såg förvirrad ut. Pappa tittade runt på alla och frågade: ”Kan var och en av er komma på ett exempel på kristuslik kärlek så att Marcus kan förstå vad det är?”
Mamma höll en pinne med en marshmallow över elden. ”När fru Clanton ramlade och skadade sin höft hjälpte jag henne med hushållsarbetet”, sade hon.
Tanner berättade hur han hade hjälpt diakonernas kvorum att samla in mat och kläder förra veckan till några av stadens fattiga och hemlösa.
Ashley hade blivit vän med en grannflicka som de andra flickorna inte brydde sig om.
”Pappa hjälpte till att laga herr Johnsons tak eftersom han sitter i rullstol”, sade mamma.
”Räknas det att jag tar hand om Jo-Jo?” frågade Marcus. Jo-Jo var hans hamster. ”Jag matar honom och byter vatten och ger honom en ny socka till hans säng.” Marcus tog en bit av en rostad marshmallow.
”Allt vänligt vi gör för någon annan som är till hjälp — även mot Jo-Jo — är kristuslik kärlek”, sade pappa.
”Jag vill göra något för någon som är större än Jo-Jo, precis som du och mamma och Tanner och Ashley gör”, sade Marcus. ”Men jag är väl för liten.”
”Behöver man vara stor för att kunna hjälpa någon, Marcus?” frågade pappa. ”Eller för att få svar på sina böner?”
Marcus log. ”Nej.”
”Be din himmelske Fader hjälpa dig att hitta någon som du kan hjälpa, och när det är dags så kommer du att veta det.”
”Hur vet jag det?” frågade Marcus.
Ashley lutade sig fram och torkade bort lite marshmallow-klet från Marcus’ kind. ”Du känner det lika djupt inom dig som marshmallowen du just åt”, sade hon.
Senare på kvällen låg Marcus ihopkrupen i sin sovsäck. Han lyssnade på trädgrenarna som slog emot utsidan av tältet. ”Himmelske Fader, snälla, hjälp mig att hitta någon som jag kan hjälpa”, bad han. ”Jag är bara ett barn, men pappa sade att man inte behöver vara stor för att vara snäll och hjälpa andra. Jag hjälper Jo-Jo och min familj genom att vara snäll och göra mina sysslor, men jag vill göra något för någon annan. Jesus hjälpte många människor och jag vill vara som han.”
En lördagseftermiddag två veckor senare arbetade Marcus tillsammans med sin mamma i blomsterrabatten. Han såg grannen sitta ensam ute i sin hammock på verandan. Hon såg ledsen ut. ”Mamma, varför är fru Walton ledsen?” frågade Marcus.
Mamma tittade upp från blomsterrabatten och såg på grannen. ”Herr Walton dog för nästan ett år sedan och hon saknar honom väldigt mycket. Vissa dagar är svåra för henne och det ser ut som om det är en sådan dag idag.”
Marcus ställde sig upp och tittade på fru Walton över den lilla häcken som skilde de två trädgårdarna åt. Han fick en känsla djupt inom sig. Den blev starkare och varmare precis som lägerelden när hans pappa lade på mer ved. ”Kan jag plocka en av våra stora gula blommor och ge den till fru Walton?” frågade Marcus.
Mamma log och nickade.
Några minuter senare stod Marcus framför fru Walton. Hon såg förvånad ut. Marcus höll fram blomman mot henne. ”Den här är till dig”, sade han.
Hon tog emot blomman och tittade på Marcus. Han klättrade upp på hammocken och satte sig bredvid henne. Han sade ingenting. Han bara log. Fru Walton klappade på Marcus hand och de satt där tillsammans och lyssnade på två röda fåglar som satt och sjöng i hennes lönn. Sedan tittade fru Walton på Marcus igen. Han log fortfarande.
”Du har många många leenden”, sade hon. ”Visste du det?” Marcus fortsatte att le. ”Dina leenden kom när jag mest behövde dem. Tack.”
Den kvällen lade Marcus rent sågspån i hamsterns bur innan han gick och lade sig. ”Jo-Jo, idag arbetade jag med mamma i blomsterrabatten och så hjälpte jag fru Walton att bli glad. Det gjorde mig glad också. Jag behöver inte vara stor för att kunna hjälpa andra. Jag kan vara som Jesus just nu.”
”Vi kan visa något av Kristi kärlek i enkla handlingar.”
Äldste M Russell Ballard i de tolv apostlarnas kvorum, ”Gemenskapens hand”, Nordstjärnan, jan 1989, s 25.