De där orden
”Ni skall inte svära falskt vid mitt namn. Då ohelgar du din Guds namn” (3 Mos. 19:12).
Shelby tyckte inte om att höra fula ord, särskilt inte när hennes vänner i skolan missbrukade Herrens namn.
”Snälla, säg inte de där orden när jag är i närheten”, sade hon till sina vänner.
Men ibland glömde de bort det och hon fick påminna dem.
En dag himlade Shelbys vän Beth med ögonen och sade: ”Ja, just det. Jag glömde det. Ingen säger sådana ord så att Shelby hör det. Hon försöker göra oss goda, som hon är.”
De andra flickorna skrattade.
Shelby blev generad. Hon tyckte inte om att alltid behöva be sina vänner att inte säga sådana ord när hon var i närheten — särskilt eftersom de inte tyckte att de var fula.
När Shelby kom hem från skolan kastade hon sig på sin säng. Hennes mamma kom in några minuter senare och Shelby berättade vad som hade hänt.
”Försök att inte tänka på det”, sade mamma. ”Fortsätt bara att göra det som är rätt så kommer dina vänner inte att vilja säga sådana ord längre.”
”Varför är det så viktigt att mina vänner inte säger sådana ord?” frågade Shelby. ”Det är ju inte jag som svär.”
”Profeterna har lärt oss att vi ska hålla oss värdiga så att vi kan känna Anden hela tiden. Fula ord sårar Anden”, sade mamma.
Shelby tänkte på tillfällen när hon hade känt Anden: på familjens hemafton, när hon bar sitt vittnesbörd, när hon fick en välsignelse av pappa. Shelby tyckte om att känna Anden och hon ville inte göra något som kunde såra den varma, fridfulla trösten.
Hon bestämde sig för att fortsätta vara ett exempel för sina vänner och hjälpa dem förstå att hon inte tyckte om att höra de där orden.
Nästa dag i skolan hörde hon de där orden igen.
”Snälla, säg inte sådana ord när jag kan höra dem”, sade Shelby till Becca.
Becca tittade surt på Shelby och struntade i henne. Shelby var glad att hon hade sagt något men var ledsen för att hennes vän var arg.
På rasten hörde Shelby någon säga de där orden igen. Den här gången var det Beth.
”Snälla, säg inte sådana ord när jag är i närheten”, sade Shelby.
”Förlåt”, sade Beth och himlade med ögonen.
Shelby kände sig dum igen.
När Shelby spelade softball efter skolan lyckades hon slå en boll. Den studsade bort till första basen innan Shelby hann dit. Shelby hörde Bonnie, den nya flickan i laget, missbruka Herrens namn.
Shelby tvekade. Hon var trött på att be alla säga sådana ord när hon kunde höra dem. Hon ville inte att de andra flickorna skulle reta henne.
”Säg inte sådana ord när hon kan höra dem.”
Shelby vände sig om för att se vem det var som hade sagt det.
Beth berättade för Bonnie att Shelby var sista dagars helig och att hon inte sade sådana ord och inte tyckte om att höra orden heller.
Bonnie vände sig om och tittade på Shelby. ”Förlåt, Shelby. Jag visste inte om det.”
Beth log mot Shelby. ”Det verkar som om vi håller på att bli mer som du”, sade Beth.
Shelby log. Hon var glad att hon hade fattat beslutet att vara ett gott exempel för sina vänner och följa profetens råd att ha Anden hos sig.
Illustration Ben Simonsen