De talade till oss
Kom, låt oss ära honom
Förra julen när jag arbetade vid kyrkans huvudkontor i Salt Lake City i Utah i USA uppstod ett lokalt vädertillstånd som kallas inversion. En inversion är ett tillstånd under vilket luften nära marken är kallare än den högre upp, det motsatta — inversionen — av det vanliga tillståndet. Inversioner är inte unika för just Salt Lake City, men de blir mer uttalade eftersom staden befinner sig i en dal omgiven av höga berg. Detta gör att smogen hålls kvar nere i dalen och täcker staden och området omkring med ett tjockt, mörkt, kallt moln. Smogen är farlig för personer med andningssvårigheter och påverkar många andra negativt eftersom luften känns oren och solen hålls dold i flera dagar, kanske till och med veckor, åt gången.
Men en kort biltur upp i bergen visar att smogen bara är omkring 100 meter tjock. På några minuter kan du se det strålande solskenet, andas kristallklar luft, och beundra de ståtliga, snöklädda bergen. Kontrasten mot dalen nedanför kan inte bli större. När man klättrar längre upp i bergen kan man titta på smogen nedanför i dalen och den ser ut som en smutsig filt under den azurblå himlen.
Det finns stunder i vårt liv när vi bildligt talat har fastnat nere i dalen, under det mörka, nersmutsade töcknets dysterhet. På grund av dåliga beslut vi fattat, handlingar som sårat Anden, eller helt enkelt smärtsamma och vidgande beslut och utmaningar som hör till jordelivet, känner vi oss besudlade av tjock, kvävande dimma. Vi kan inte se klart, vi är förvirrade och känner att vi har kommit bort från ljuset och värmen i vår himmelske Faders kärlek. Vi glömmer att Herrens rena ljus väntar på oss, inbjuder oss, och bara befinner sig några trosvissa steg bort. Vi måste inse att vi har kraften och förmågan att ta oss upp ur dalens smutsiga luft och in i fridens och hoppets strålande solsken som bara kan fås genom att komma till Frälsaren.
Vid den här juletiden gläder vi oss åt Jesu Kristi födelse. Han är världens ljus och har inbjudit oss alla att komma till honom och in i ljuset. Vi kan läsa i skrifterna om män och kvinnor som välsignades med att bokstavligt talat få komma till honom vid hans födelse. Några kom långväga ifrån medan andra fanns i närheten. En del fick besök av änglar och andra följde personliga uppenbarelser. Men var och en tackade ja till inbjudan att komma till honom.
Vad kan vi lära oss av herdarna, Simeon, Hanna och de vise männen, som alla hade förmånen att komma och se Jesusbarnet med egna ögon? När vi begrundar deras trofasta svar på inbjudan att komma till Kristus kan vi lära oss hur vi på ett effektivare sätt kan lyfta oss upp ur vår inversion, upp ur den dysterhet och förvirring vi kan känna, och ta oss in i det klara, rena hopp som världens Ljus erbjuder. Det är där, med honom, som vi kan känna vilka vi verkligen är och var vi passar in i den eviga bilden. Vår inversion upphävs och ett rätt perspektiv återställs.
Herdarna
I de välkända verserna i Lukas 2 lär vi oss viktiga fakta om de första vittnena till Kristi födelse, herdarna på fälten nära Betlehem. När ”en Herrens ängel [stod] framför dem … blev [de] mycket förskräckta” (vers 9). Men de fick ”bud … om en stor glädje”, att den sedan länge förutsagde Frälsaren; Messias, Kristus, hade fötts (vers 10). De lyssnade för att få veta tecknet varmed de kunde känna igen Frälsaren, att han skulle vara lindad och ligga i en krubba (se vers 12). När den himmelska skaran hade avslutat sin jublande förkunnelse agerade herdarna genast och sade: ”Låt oss nu gå till Betlehem och se det som har hänt” (vers 15). De ”skyndade i väg” (vers 16) och fann Jesusbarnet precis så som ängeln hade sagt, och sedan ”vände [de] tillbaka och prisade och lovade Gud” (vers 20). De ville att andra skulle få veta om Frälsarens härliga födelse och ”berättade vad som hade sagts till dem” (vers 17).
Liksom herdarna måste vi agera omedelbart och skyndsamt när än Anden talar till oss. Som president Thomas S. Monson har sagt, får vi ”aldrig, aldrig, aldrig skjuta upp att hörsamma en maning”.1 Ibland när vi har följt en maning kan vi inte riktigt se varför vi vägleddes av Anden att handla på ett visst sätt. Men ofta ser vi, liksom herdarna, underverk ske, och vår trofasta reaktion på maningen bekräftas. Då kan vi ta tillfället i akt att berätta om vår glädje och vittna för andra. Detta kan stärka andras tro och hopp, ytterligare stärka vårt eget vittnesbörd och föra oss närmare Frälsaren och hans sätt.
Simeon
Ett annat gynnat vittne om Kristus var Simeon. Han var en ”rättfärdig och gudfruktig” man som regelbundet fick maningar av den Helige Anden (Luk. 2:25). Det hade uppenbarats för honom ”att han inte skulle se döden, förrän han hade sett Herrens Smorde” (vers 26) och han levde i hopp och förväntan på denna välsignade händelse. Anden manade honom att besöka templet dagen då Maria och Josef hade med sig Jesusbarnet till Jerusalem för att ”bära fram honom inför Herren” (vers 22). Simeon såg att barnet var den utlovade Messias och ”tog … honom i sina armar och prisade Gud” (vers 28). Han profeterade om det heliga barnets bestämmelse som ”ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel” (vers 32).
Simeons rättfärdiga och trofasta liv gjorde att han kunde vara i templet och vittna om Ljuset när han äntligen fann det. Liksom Simeon kan vi sträva efter större lyhördhet och lydnad mot den Helige Andens viskningar så att vårt liv kan ta den väg som vår himmelske Fader har tänkt åt oss. Tack vare att Simeon hade förfinat sin förmåga att höra och följa Anden kunde han vara på rätt plats i rätt tid, och Herrens löften till honom uppfylldes på det mest underbara sätt.
Samma möjligheter kan ges till var och en av oss och göra att Herrens plan förverkligas i vårt liv. När vi behöver fatta beslut som har evig betydelse, när vi står vid vägskäl i livet, behöver vi kunna tänka klart och ha ett rätt perspektiv. Ibland kan dessa viktiga beslut göra att vi känner oss osäkra, i obalans, och kanske oförmögna att handla, nere i den mörka dalen under inversionen. Men när vi tar steg i tro och handlar enligt rättfärdiga principer, ser vi gradvis hur Guds plan tar form i vårt liv, och vi förs tillbaka in i Guds kärleks strålande solsken.
Hanna
Hanna var en kvinna ”i hög ålder”, en änka som beskrevs som ”profetissa” (Luk. 2:36). Hennes långa och trofasta liv karaktäriserades av regelbunden fasta och bön och att hon aldrig ”lämnade … templet” (vers 37). När hon fick se Jesusbarnet i templet ”prisade [hon] Gud … och talade om honom för alla dem som väntade på Jerusalems frälsning” (vers 38).
Vi lär oss av Hannas upplevelse att vi trofast kan rida ut alla stormar om vi regelbundet fastar och ber och om vi inte i hjärtat lämnar templet. Om vi ännu inte har haft möjlighet att åka till ett tempel och ta emot dess välsignelser så kan vi ändå glädjas åt välsignelserna som flödar in i vårt liv när vi är värdiga att ha en tempelrekommendation. Profeterna har upprepade gånger inbjudit oss att ha en tempelrekommendation även om omständigheterna gör att vi inte kan besöka templet.2 Vi kan höja oss över mörka stunder och träda in i tacksamhetens ljus genom att tjäna i templet och vittna om Jesus för alla som söker frid och hopp.
De vise männen
Slutligen kan vi läsa i Matteus 2 om de vise männen som reste lång väg eftersom de hade ”sett hans stjärna gå upp [i öst]” och förstått tecknet (vers 2). Redo med gåvor för att hylla och dyrka Jesusbarnet kom de och sökte honom och frågade: ”Var är judarnas nyfödde konung?” (vers 2). När deras sökande slutligen var över och de hade funnit Jesusbarnet, ”föll de ner och tillbad det” och lade fram sina skatter (se vers 11). De hade utsatts för bedrägeri av Herodes, men de ”hade blivit varnade för att vända tillbaka till Herodes” och ”tog … en annan väg hem” (vers 12). De vise männen hade följt denna uppenbarelse från Gud och skyddat den heliga familjen från Herodes onda avsikter.
Vi kan lära oss mycket av de vise männen. Liksom de bör vi studera skrifterna och lära känna tecknen vi ska titta efter medan vi alla förbereder jorden för Frälsarens andra ankomst. När vi sedan studerar och begrundar skrifterna har vi en större önskan att söka Herren varje dag och, som en gåva till honom, ge upp vår själviskhet, vårt högmod och vår upproriskhet. När vi får personliga uppenbarelser som ändrar på planerna vi har gjort upp, så kan vi följa dem med tro och tillit till att Gud vet vad som är bäst för oss. Och för att leva som sanna lärjungar måste vi falla ner och dyrka Frälsaren i ödmjukhet och kärlek.
Detta lärjungeskap kräver inte nödvändigtvis att vi lämnar våra får på fälten eller tar oss igenom öknar. Vår resa till honom är inte fysisk. Den är andlig och beteendemässig. Den kräver att vi accepterar och tar till oss det faktum att hans försoning är oändlig och täcker varje del av vårt liv — våra synder, svagheter, smärtor, sjukdomar och skröpligheter (se Alma 7:11–13). Det innebär att vi kan göra oss av med sådant som håller oss nere i vår inversions dystra dimma och i stället leva i värmen och kärleken som kommer från världens Ljus. Som president Henry B Eyring, förste rådgivare i första presidentskapet, har sagt: ”Orden ’kom till Kristus’ är en inbjudan. Det är den viktigaste inbjudan du någonsin kan ge någon annan. Det är den viktigaste inbjudan någon kan tacka ja till.”3
FOTO TOM SMART, DESERET NEWS; EN DYRBAR SKATT, AV KATHY LAWRENCE, FRÅN VISIONS OF FAITH COLLECTION, MILL POND PRESS, INC, VENICE, FLORIDA, KOPIERING FÖRBJUDEN
Förkunnelsen för herdarna, av Del Parson; Simeons bön av tacksamhet, av Robert T. Barrett; En övertygelse om det man hoppas, av Elspeth Young, kopiering förbjuden; Ankomsten, av Michael Albrechtson, kopiering förbjuden