Nya missionspresidenter välsignade genom att utöva tro
I juni inbjöds 128 nya missionspresidenter och deras hustrur till missionärsskolan i Provo, Utah, USA för att utbildas innan de åkte iväg till sitt uppdrag.
President Thomas S. Monson inledde det fyra daga långa seminariet som hölls den 22 till den 26 juni 2011 med att säga: ”Ni har utvalts bland kyrkans mest trofasta, och ni har chansen att gå ut på Herrens skördefält … Jag känner inte till något fält som producerar mer väldoftande eller ymniga rosor än det missionsfält som ni har kallats till.”
Paren kommer från hela världen — 22 olika länder — och tjänar på arton språk världen över. De kommer från skiftande bakgrund men har redan något gemensamt.
Dessa nyligen kallade missionspresidenter och deras hustrur har gjort uppoffringar för att förbereda sig timligt och andligt och fick nästan omedelbart se välsignelserna av den tro de utövat.
Uppoffringar
Att verka som missionspresident är både ett svårt och andligt upplyftande treårigt uppdrag. Många par som hänger sig åt denna kallelse sätter i själva verket sitt gamla liv åt sidan, inklusive jobb och familj.
Detta avbrott i yrkeslivet kan ibland innebära en ekonomisk förlust. Kyrkan tillhandahåller en mindre summa för missionspresidenternas uppehälle, men paren har vanligtvis de ekonomiska medel som behövs för att komplettera den summan själva.
När Marcus Martins och hans hustru Mirian, som kommer från Laie, Hawaii, USA, fick sin kallelse till Brasilienmissionen São Paulo Nord sade äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum till dem att det skulle innebära uppoffringar, men att de inte skulle göra alltför stora uppoffringar.
Paret Martins åkte hem och bad för att få veta hur de skulle ha råd att tacka ja till den här möjligheten. De sålde allting. ”Välsignelsen var att vi sålde allt på en enda dag”, säger syster Martins. ”Det var ett underverk för oss.”
Alla kanske inte behöver göra ekonomiska uppoffringar, men varje missionspresident med hustru ställs inför trosprövande uppoffringar av något slag.
För Gary och Pamela Rasmussen från Tucson, Arizona, USA, innebar kallelsen till Japanmissionen Sendai att de behövde lämna sina sex barn och 23 barnbarn.
”Jag vet att min himmelske Fader kan ta bättre hand om barnen än jag”, säger syster Rasmussen. ”Därför är vi glada att göra det här och vi känner att det kommer att bli till stor välsignelse för dem.”
Många som tackar ja till kallelsen att verka som missionspresidentspar ger uttryck för denna inställning, att de villigt gör uppoffringarna.
”Ibland undrar jag vad man egentligen menar med uppoffring, eftersom något som kan vara mycket svårt för en person kanske inte är så svårt för någon annan”, säger president Martins. ”Vi har många gånger i vårt liv sagt att vi sätter Herren främst och att vi gör vad som helst för Herren, vi åker vart som helst. Så vi ser det egentligen inte som en uppoffring … Det är en förmån. Det är en ära att få ge allt.”
Förberedelser
Under tiden innan missionspresidenterna och deras hustrur påbörjar missionsuppdraget görs många andliga och timliga förberedelser. Missionspresidenter kallas generellt sett mer än sex månader i förväg, men ibland är den tiden kortare. Brent och Anne Scott från Eden, Utah, USA kallades att överse Kanadamissionen Toronto bara en vecka före missionspresidenternas seminarium och två månader innan de skulle påbörja sitt tjänande.
Förutom att berätta för släkt och vänner och försöka vidta arrangemang för hemmet, studerade de handböcker, lyssnade på CD-skivor och gjorde andra andliga förberedelser. Men de sade att deras bästa förberedelse var seminariet på missionärsskolan.
”Det är en fördjupning i andlig kunskap”, sade president Scott. ”Att vara med en grupp människor som har [gjort uppoffringar för att tjäna Herren] och få undervisning av profeter, siare och uppenbarare … har definitivt varit en av de största upplevelserna i vårt liv.”
Inhämtar visdom
Under det fyra dagar långa seminariet i juni fick missionspresidenterna och deras hustrur andlig föda i form av budskap från första presidentskapet och flera medlemmar i de tolv apostlarnas kvorum.
”När vi lyssnade på deras undervisning [kände vi] att Herren var där, att han bryr sig om oss, att detta är hans verk, att dessa män är hans tjänare och att vi har förmånen att gå ut och representera vår Frälsare”, säger syster Scott.
Äldste Russell M. Nelson i de tolv apostlarnas kvorum gav uttryck för några av sina förhoppningar för de nya missionspresidenterna och deras hustrur.
”Må ni åtnjuta god fysisk, känslomässig och andlig hälsa [och] framgång medan ni lär er, undervisar om och tillämpar Jesu Kristi lärdomar”, sade han. ”Mina förhoppningar inbegriper er förmåga att kunna använda medlemmarnas resurser, att inrikta er på förrättningarna [och] att vara ett med Herren, kyrkans medlemmar och de dyrbara missionärer som anförtrotts i er vård.”
Nyligen kallade missionspresidenter under en fyra dagar lång utbildning vid missionärsskolan i Provo, Utah, USA strax innan de åker ut på missionsfältet.
© IRI