Vägen till templet
Medlemmar kanske går olika vägar, men de sista dagars heliga i Ukraina finner att alla rättfärdiga vägar leder till templet.
Den tidiga turen längs Kiltseva-vägen i Kiev, Ukraina, ger passagerarna en relativt stillsam färd till templet. Bara några få strålkastare lyser genom morgondimman när fordonen navigerar runt alla småhål i vägen.
Ljuset från templet längre fram tjänar som en ledstjärna som visar dem som färdas till templet exakt hur de ska ta sig dit.
Vissa har välsignats med att kunna följa denna rofyllda väg till templet sedan det invigdes i augusti 2010, men andra kan vittna om att deras väg till templet inte var lika lugn.
När morgonen kommer och solen tittar upp över horisonten börjar bilar och bussar strömma in på Kiltseva-vägen. Den från början så tysta vägen är nu översvämmad av fordon och blir en stimmig parkeringsplats.
Med vetskap om att trafiken är en förväntad del av turen stannar många av tempelbesökarna kvar på vägen och rör sig tålmodigt några meter åt gången innan det ar dags att stanna igen. Templet är fortfarande destinationen, men det går sakta.
Några väljer en annan väg. Bakom templet finns en samling grusvägar och bakgator. Vägen är inte tydligt markerad och bilförarna kan lätt köra fel. Men om de tittar upp så kan de se tempelspiran, som också för dem tjänar som en vägvisare som inbjuder alla att komma till templet.
De andliga vägar som medlemmarna i Ukraina har tagit för att komma till Herrens hus är inte helt olika vägarna som omger templet.
Några av de unga medlemmarna har välsignats med att få växa upp i kyrkan och kan nu besöka templet för att utföra sitt eget förrättningsarbete, men många andra har kämpat sig igenom tung andlig trafik för att komma dit.
Templet tillkännagavs 1998 av president Gordon B. Hinckley (1910–2008) och färdigställdes 2010. Under dessa tolv år höll sig många av medlemmarna i Kievs stav kvar på den smala — om än till synes långsamma — stigen, och väntade tålmodigt på att templet skulle bli klart. Vissa tog andra stigar och förlorade tillfälligt sina tempelmål ur sikte.
De andliga stigar som medlemmarna tar för att komma till templet skiljer sig åt, men de trofasta medlemmarna i Ukraina har upptäckt att alla rättfärdiga vägar leder dem tillbaka till templet.
Den raka stigen
Många unga vuxna medlemmar i Östeuropa leddes till evangeliet i unga år. Denna tidiga kunskap om evangeliet har gjort att de inte bara har främjat sina vittnesbörd från barndomen utan att de också byggt upp en stark beslutsamhet om att gifta sig i templet.
Både Nikolai Chemezov och hans hustru Asija från Kharkivs’kji församling kom i kontakt med evangeliet när de var yngre — Nikolai som åttaåring och Asija som tonåring.
”Ända sedan jag döptes har jag vetat att min himmelske Faders plan var vägen till upphöjelse”, säger broder Chemezov. ”Kyrkans lärdomar om familjens gudomliga uppdrag har alltid varit viktiga för mig.”
Syster Chemezova insåg också vikten av eviga familjer i unga år. ”När jag besökte kyrkan som ung kvinna, undervisades jag om hur viktigt det är att ingå heliga tempelförbund”, säger hon. ”Jag har alltid drömt om ett tempeläktenskap och har alltid försökt vara värdig att få gifta mig i templet.”
Paret började umgås 2009. När kärleken började blomma och samtalen kom in på ämnet äktenskap visste båda att det skulle bli deras nästa steg. ”När de tillkännagav att templet i Kiev skulle invigas i augusti 2010 bestämde vi att vi skulle beseglas där”, säger syster Chemezova.
”Det är bra att vi inte behövde vänta så länge”, tillägger broder Chemezov.
Paret beseglades den 1 september 2010.
”Det var den underbaraste dagen i mitt liv”, säger broder Chemezov. ”Jag kände mig välsignad att kunna ta min kära Asijas hand och ta henne till Herrens hus. Man kan tryggt säga att min dröm gick i uppfyllelse den dagen — drömmen om att skapa en evig familj.”
Den långa vägen
Fastän vägen till evigt äktenskap har varit lika rak för Petr och Adalina Mikhailenko, medlemmar i Vjnohradars’kji församling, har den varit mycket längre. Broder och syster Mikhailenko var bland de första familjerna som blev medlemmar i kyrkan i Ukraina. De döptes 1993, bara två år efter att den första grenen hade bildats i Kiev.
Trots detta hindrade avståndet till ett tempel och andra faktorer paret från att beseglas i många år. Oförskräckta förblev de hängivna varandra och deras dröm om ett evigt äktenskap.
”Jag väntade tålmodigt på templet”, säger broder Mikhailenko. ”Det fanns aldrig någon tanke på att lämna kyrkan. Vägen har alltid varit tydlig.”
När president Thomas S. Monson hade invigt templet i augusti 2010 kunde parets iver över att få beseglas inte hållas tillbaka. ”Vi kom så tidigt dagen då vi skulle beseglas att templet inte hade öppnat än”, säger syster Mikhailenko.
Paret var inte ensamma. Många andra medlemmar i församlingen kom också till templet den dagen, ivriga att få dela paret Mikhailenkos glädje.
”Beseglingsceremonin var underbar”, säger syster Mikhailenko. ”Det kändes som om jag inte hade älskat min make lika mycket tidigare som jag gjorde i den stunden.”
Den kärleksfulla känslan har dröjt kvar sedan den dagen. ”Det märks en tydlig skillnad i vår relation”, säger broder Mikhailenko. ”Vi har varit gifta länge, men nu råder en annorlunda känsla. Vi vill göra mer för varandra, och vi gör det med större kärlek.”
Tillbaka på stigen
Andrej och Valentina Dudka från Vjnohradars’kjis församling fick kontakt med evangeliet via sina grannar 2003. Efter att ha träffat missionärerna i flera veckor bestämde sig paret för att bli medlemmar i kyrkan.
Broder och syster Dudka var glada över att få lära sig om sådana evangeliesanningar som behovet av nutida tempel och möjligheten att kunna ha en evig familj, men blev så småningom inaktiva. ”Vi hittade ursäkter för att inte komma till kyrkan”, säger syster Dudka. ”Vi lät olika saker hindra oss — som att vi var för trötta eller att det var ett program på teve som vi ville se.”
Paret Dudkas brist på aktivitet hade en dålig inverkan på deras gemensamma lycka. ”Vi började se en stor skillnad på livet i kyrkan och det världsliga livet när vi hade lämnat kyrkan”, säger broder Dudka. ”Vi var inte lyckliga.”
Efter att ha varit ifrån kyrkan i fyra månader nådde syster Dudka en vändpunkt. ”En söndag sade jag: ’Om jag inte går idag så överlever jag kanske inte’”, säger hon. ”Jag var som en som hade varit utan vatten i många dagar. Jag behövde det vattnet.”
När syster Dudka hade blivit aktiv igen bad hon för och uppmuntrade tålmodigt sin make att komma tillbaka till kyrkan tillsammans med henne. Omkring ett halvår efter att hon hade kommit tillbaka till kyrkan kom också hennes make.
”Min hustrus böner påverkade mig”, säger broder Dudka. ”Jag insåg att jag som bärare av melkisedekska prästadömet hade ett ansvar att vara en aktiv medlem. Jag insåg att jag inte kunde göra någonting utan Gud.”
När paret Dudka hade blivit aktiva i kyrkan återgick deras tankar till templets frälsande förrättningar. Tillsammans med andra ukrainska heliga gladdes de åt templets första spadtagsceremoni 2007.
”När de hade börjat bygga templet åkte vi ofta förbi och tittade på hur arbetet framskred”, säger broder Dudka.
”Jag hoppade högt när jag såg dem lägga den första stenen”, säger syster Dudka.
När statyn av ängeln Moroni placerades högst upp på templet var det många bland medlemmarna som kramades och fällde tårar, särskilt makarna Dudka.
”När de äntligen var klara med templet var vi så lättade över att veta att vi var värdiga att komma in”, säger broder Dudka.
Paret Dudka säger att de, efter att ha beseglats i templet, har fått ett starkare evigt perspektiv på livet. ”Man förstår att familjen inte längre består av bara en själv och ens make — nu är Herren också en del av den”, säger syster Dudka. ”Vi ser nu på varandra med eviga ögon.”
Uppifrån: Asija och Nikolai Chemezov beseglades i templet i Kiev tre dagar efter att det hade invigts. Petr och Adalina Mikhailenko är tacksamma över att deras sondotter Masha kan se fram emot att komma till templet i sitt hemland. Andrej och Valentina Dudka besökte ofta tempelbyggnadsplatsen när templet höll på att byggas.
Foto Marina Lukach
Överst: Fotografi med tillstånd av familjen Chemezov; andra fotografier, Chad E. Phares