Tjänande i kyrkan
Mitt tjänande som ensamstående medlem
När jag fick en ny kallelse blev jag helt förstummad. ”Kan jag göra det?” frågade jag mig själv.
För omkring sju år sedan när jag var 29 år flyttade jag till Utah från Oregon i USA. Efter att ha tittat på alternativen bestämde jag mig för att gå till familjeförsamlingen, för jag ansåg att jag behövde ett avbrott från församlingarna för ensamstående som jag hade tillhört.
Mina föräldrar uppfostrade mig till att tacka ja till kallelser i kyrkan, så jag bestämde tid för att träffa biskopen och presentera mig som någon som ville bli satt i arbete. Det dröjde inte länge innan jag började undervisa femåringarna i Primär, vilket jag tyckte om. Fem månader senare kallade biskopen mig som Primärs president. Jag blev helt förstummad. ”Kan jag göra det?” frågade jag mig själv.
Eftersom jag var ensamstående och inte hade några barn undrade jag om jag var kvalificerad att verka i den egenskapen. Min tidigare erfarenhet av familjeförsamlingar var att primärpresidenterna var lyckligt gifta, erfarna och hängivna mödrar. Men eftersom jag hade i åtanke vad mina föräldrar hade lärt mig så tackade jag ja till den nya uppgiften. Biskopen hade verkligen tagit till sig uppmaningen att biskoparna ska ”finna meningsfulla ämbeten till alla unga ensamstående vuxna”.1 Kallelsen var kanske lite mer meningsfull än vad jag hade väntat mig, men jag var tacksam för det.
Medan jag verkade i min nya kallelse hade jag många härliga, roliga och inspirerande stunder med barnen. Ett år under julen uppförde vi berättelsen om Jesu födelse under en särskild samlingsstund. Vi sjöng sånger. Vi hade mantlar och handdukar till huvudbonader som herdarna och Josef hade på sig. Vi hade julgransglitter till änglarnas huvuden. Vi gjorde kronor av kartong som täcktes med aluminiumfolie till de vise männen.
Medan vi uppförde julberättelsen och sjöng de heliga julsångerna iakttog jag den vackra lilla flickan som föreställde Maria. Hennes exempel på vördnad och ödmjukhet när hon knäböjde och försiktigt höll i dockan som representerade Jesusbarnet berörde mig. Anden jag kände i det ögonblicket gjorde mig tacksam mot en kärleksfull himmelske Fader för vår Frälsare och stärkte mitt vittnesbörd om hans oändliga och kärleksfulla mission. Den gjorde mig också tacksam för den oerhörda välsignelse jag hade fått när jag kallades att tjäna och för en inspirerad biskop som hjälpte till att göra det tjänandet möjligt.
I Läran och förbunden läser vi: ”Om ni därför har en önskan att tjäna Gud, är ni kallade till verket” (L&F 4:3). Den här versen förknippas vanligtvis med missionsarbete, men jag menar att den kan tillämpas på alla former av evangeliebaserat tjänande.
Oavsett civilstånd eller social ställning är var och en av oss först och främst ett barn till en kärleksfull himmelsk Fader som vill att vi ska växa, känna tillhörighet, utveckla våra talanger, tjäna varandra och hjälpa varandra att återvända till honom.
Tillhörigheten och kärleken jag kände i den församlingen var omedelbar och har stannat kvar i mitt hjärta till denna dag. Min önskan att tjäna uppmärksammades och tillvaratogs, många sträckte ut handen och välkomnade mig, och min himmelske Fader välsignade mig verkligen. Tack vare vänliga och uppmärksamma ledare välsignades jag med att få undervisa och lära av några av hans underbaraste barn.
Illustration Roger Motzkus