Som Kristus tröstar oss
Angela Fallentine, Nya Zeeland
Det var vår första jul på North Island på Nya Zeeland — ett vackert och fascinerande land. Men trots solskenet och vänligheten från kyrkans medlemmar längtade jag oerhört efter mina föräldrar och syskon. Vi hade flyttat från USA tidigare samma år och jag längtade hem.
I vårt nya område blev min man och jag vänner med familjen Wilson, en ung irländsk familj med en annan kristen tro som också nyligen hade kommit till Nya Zeeland. Noleen Wilson var en av mina medarbetare och vi blev snart goda vänner medan vi delade immigrationsupplevelser och vår kärlek till vårt nya hem. Allteftersom vår vänskap blev starkare upptäckte jag att hon och hennes man led av hemlängtan och kände sig överväldigade. De hade tre små barn och ett fjärde var på väg.
En kväll när jag kände mig särskilt ensam och tyckte synd om mig själv, fick jag en känsla av att det bästa sättet att övervinna ensamheten var att tjäna någon annan — i synnerhet familjen Wilson. Min man och jag bestämde den kvällen att vi skulle fira ”tolv dagar före jul” tillsammans med familjen Wilson genom att lämna anonyma meddelanden och små julklappar vid deras dörr. Varje kväll ersattes min ensamhet med glädje och förväntan när vi smög oss upp till deras hus, lämnade meddelandet och julklappen, knackade på dörren och sedan sprang iväg med ett stort leende på läpparna.
Varje dag på jobbet berättade Noleen för mig om de mystiska ”tomtenissarna” som hade besökt dem kvällen innan. Hon berättade att hennes barn väntade på att besökarna skulle komma som gjorde familjens jul så glad. Flera kvällar var församlingens ungdomar med på våra upptåg.
Sista kvällen, som var julafton, hade familjen Wilson lagt ett meddelande och några kakor vid dörren. De undrade om de kunde få träffa sina nissar. När vi kom med ungdomarna för att sjunga julsånger som vår sista present var barnen överlyckliga och våra vänner kramade om oss och fällde tårar av tacksamhet. Ensamheten jag hade känt ersattes med glädje och vänskapsbandet mellan våra familjer stärktes.
Senare fick vi ett e-postmeddelande från en man i familjen Wilsons kyrka som berättade att han hade blivit så rörd av det vi hade gjort för familjen att han hade ställt frågor om vår kyrka och hur vi tjänade andra. Församlingen hade aldrig hört talas om ”12 dagar före jul” och förknippar nu den traditionen med de sista dagars heliga.
Jag ska aldrig glömma den första julen på Nya Zeeland när jag påmindes om ett oväntat sätt att glömma mig själv, arbeta och ”trösta dem som står i behov av tröst” (Mosiah 18:9) — precis som Jesus Kristus tröstar oss i vår nöd och ensamhet.