Friden och glädjen i att veta att Frälsaren lever
Från ett tal under ett andligt möte vid Brigham Young-universitetet den 10 december 2002. För hela texten på engelska, gå till speeches.byu.edu.
Som en av de tolv apostlarna kan jag säga att medlemmarna i de tolvs kvorum gläds åt förmånen att få undervisa och vittna om vår älskade Frälsare. Vi vittnar gärna om hans liv, hans verksamhet och hans jordiska mission.
Vi firar Frälsarens anspråkslösa födelse vid den här tiden på året även om vi vet att det inte hände i december. Det är troligare att Herren föddes i april. Både skriftliga och historiska bevis pekar på våren, nära den judiska påskhögtiden (se L&F 20:1).
Skrifterna förkunnar att hans mor Maria och Josef var trolovade (se Matt. 1:18; Luk. 1:27). Trolovningen kan liknas vid en nutida förlovning och följdes senare av själva vigselceremonin.
I Lukas uppteckning finns berättat om när ängeln Gabriel visade sig för Maria och förkunnade hennes jordiska uppdrag:
”Ängeln kom in och sade till henne: ’Gläd dig, du benådade. Herren är med dig …
Frukta inte, Maria. Du har funnit nåd hos Gud.
Se, du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus.
Han skall bli stor och kallas den Högstes Son’” (Luk. 1:28, 30–32).
Lägg märke till versalerna S och H. Vår himmelske Fader är den Högste. Jesus är den Högstes Son.
”Maria sade till ängeln: ’Hur skall detta kunna ske? Ingen man har rört mig.’
Ängeln svarade henne: ’Den helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall också barnet kallas heligt och Guds Son’” (Luk. 1:34–35).
Innan Josef och Maria hade börjat leva tillsammans väntade hon det heliga barnet. Josef ville skydda Maria (se Matt. 1:18–19). Han ville bespara henne straffet som utmättes åt en kvinna som var havande utan att ha fullbordat vigseln. Medan Josef begrundade detta visade sig ängeln Gabriel för honom och sade:
”Josef, Davids son, var inte rädd att ta till dig Maria, din hustru, ty barnet i henne har blivit till genom den helige Ande.
Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder” (Matt. 1:20–21).
Maria och Josef behövde inte undervisas om den djupa innebörden av namnet Jesus. Den hebreiska roten från vilket ordet kommer, Yehoshua eller Jehosua, betyder ”Jehova är frälsning”.1 Jehovas arbete, han som snart skulle kallas Jesus, var därför att frälsa. Han skulle bli världens Frälsare.
I Mormons bok kan vi läsa en dialog som Nephi hade med en ängel som frågade: ”Förstår du Guds nedlåtelse?”
Nephi svarade: ”Jag vet att han älskar sina barn, men jag vet inte vad allting betyder.
Och han sade till mig: Se, jungfrun som du ser är Guds Sons mor i köttet …
Jag såg att hon fördes bort i Anden. Och sedan hon varit bortförd i Anden under en tid, talade ängeln till mig och sade: Se!
Och jag såg och fick åter se jungfrun, och hon bar ett barn i sina armar.
Och ängeln sade till mig: Se Guds Lamm, ja, den evige Faderns Son!” (1 Nephi 11:16–21).
Insikter från Lukas
Viktiga insikter ges av den kära och familjära berättelsen vi återger under julen som finns i Lukas, kapitel 2: ”Och det hände vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas” (Luk. 2:1).
Detta var egentligen en per capita-skatt, en folkräkning och en inskrivning — en registrering av romarväldets befolkning. Kung Herodes hade befallt att folket skulle räknas i sina förfäders land. Maria och Josef, som då bodde i Nasaret, behövde bege sig till Davids stad som låg omkring fjorton mil söderut. Kanske färdades de ännu längre om de var tvungna att kringgå Samariens fientliga provins.
Det är mycket troligt att de färdades med släktingar som också uppmanats att komma till sina förfäders land. Den här svåra resan företogs utan tvekan med deras djur, till exempel hundar och åsnor. De sov säkert ute på marken flera nätter eftersom resan tog tre till fyra dagar. När de kom till Betlehem var det dags för det heliga barnet att födas.
”Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom de inte fick plats i härbärget” (Luk. 2:7).
Den här versen blir mycket betydelsefull när vi känner till ett av orden från den ursprungliga texten i det grekiska Nya testamentet och när vi känner till den tidens och platsens kultur. Ordet som ”härbärge” översattes från är kataluma.2 Det grekiska prefixet kata (eller cata) betyder ”ner” i fråga om tid eller plats. När kata förenas med luma, betyder ordet en plats där personer går åt skilda håll eller vilar från sin resa. I grekiska Nya testamentet finns ordet kataluma bara med i två ytterligare verser, där det båda gångerna översätts som ”gästrum” och inte som ”härbärge” (Mark. 14:14; Luk. 22:11).
På den tiden och platsen var ett asiatiskt härbärge inte något som liknade dagens Holiday Inn eller Betlehem Marriott. En logiplats på den tiden behövde kunna ta emot karavaner, både människor och djur. Karavaner logerade i vad som kallades (och fortfarande kallas) en karavanseraj eller en khan. Ordboken beskriver dessa ord som ett härbärge som omger en gårdsplan i österns (eller asiatiska) länder där karavaner vilar under natten.3
En sådan byggnad var ofta rektangulär till formen och bestod av en gård i mitten för djuren, omgiven av små muromgärdade hytter där människorna vilade. I hytterna var gästerna belägna något högre upp än djuren, med öppna dörrar så att ägarna kunde vakta sina djur. I Joseph Smiths översättning av Lukas 2:7 står det att det inte fanns plats för dem i ”härbärgena”, vilket tyder på att alla hytterna i karavanserajerna var upptagna.
Tanken att värdarna var ogästvänliga och till och med fientliga är förmodligen felaktig. Människorna där och då var utan tvekan som de är nu — gästvänliga. Så borde det särskilt ha varit under en tid då den vanliga befolkningen i Jerusalem och det närliggande Betlehem antagligen utökades med ett stort antal släktingar.
I en asiatisk karavanseraj förvarades djuren under natten på den inre gårdsplanen. På en sådan gårdsplan kunde det ha funnits åsnor och hundar, får, kanske kameler och oxar, tillsammans med djurens avföring och odörer.
Eftersom gästrummen som omgav gårdsplanen var fullbelagda kan Josef ha beslutat sig för att ordna så att Maria kunde föda på den centrala gårdsplanen i en karavanseraj, bland djuren. Det är mycket möjligt att Guds lamm föddes under sådana enkla omständigheter.
Två gånger i Lukas 2 nämns att Jesus lindades. Vad innebär detta att ”linda”? (se Lukas 2:7) Jag har en känsla av att det gäller något annat än blöjor eller filtar. Det grekiska ordet för verbet ”linda” är sparganoo. Ett nyfött barn lindas med ett särskilt tyg, av vilket remsor fördes från sida till sida.4 Tyget var förmodligen typiskt för just den familjen som barnet tillhörde. Detta tillvägagångssätt var särskilt tillämpbart när den förste sonen föddes.
Ängeln förkunnade: ”Och detta är tecknet: Ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba” (Luk. 2:12). Tyget som hans linda var gjort av var säkerligen lätt att känna igen och utmärkande.
Hur var det med krubban? En krubba är ett tråg eller en låda i ett stall som man lägger djurens mat i. Eftersom krubban stod högre upp än den smutsiga gårdsplanen var den förmodligen den renaste platsen som fanns tillgänglig. Ett sådant tråg blev vår Herres vagga!
Frälsarens unika härkomst
Men vad som är viktigare än den enkla platsen där Frälsaren föddes är hans unika härkomst. Nu, två tusen år senare, förkunnar vi att Jesus Kristus föddes av en odödlig Fader och en dödlig moder. Av sin odödlige Fader ärvde Jesus makten att leva för evigt. Av sin dödliga mor ärvde han fysisk död.
Jesus erkände dessa realiteter i den mån de påverkade hans liv: ”Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka. Det budet har jag fått av min Fader” (Joh. 10:18).
Dessa unika egenskaper från hans härkomst var av största vikt för hans mission att sona alla människors synder. Således föddes Jesus Kristus för att dö och sedan uppstå till evigt liv (se 3 Nephi 27:13–15). Han dog för att vi skulle få leva igen. Han föddes för att alla människor skulle få lindring från dödens udd och leva bortom graven (se 1 Kor. 15:55; Mosiah 16:7–8; Alma 22:14; Mormon 7:5).
Han utförde försoningen i Getsemane, där han svettades stora droppar blod (se Luk. 22:44), och på Golgata, där hans kropp lyftes upp på ett kors över ”Huvudskalleplatsen”, som symboliserade döden (Mark. 15:22; Matt. 27:33; se också 3 Nephi 27:14). Denna oändliga försoning skulle befria människan från dödens ändlöshet (se 2 Nephi 9:7). Frälsarens försoning gjorde uppståndelsen verklig och evigt liv möjligt för alla. Hans försoning blev hela den mänskliga historiens centrala gärning.
Dess betydelse underströks av profeten Joseph Smith, som sade: ”De fundamentala principerna i vår religion är apostlarnas och profeternas vittnesbörd om Jesus Kristus, att han dog, begravdes och uppstod på den tredje dagen och uppsteg till himlen. Allt annat som tillhör vår religion är endast tillägg till detta.”5
Det var denna förkunnelse som inspirerade första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum för några år sedan när vi närmade oss 2000-årsjubileet av Frälsarens födelse. Vi femton män som anförtrotts rikets nycklar skrev ner vårt vittnesbörd. Vi gav det titeln ”Den levande Kristus: Apostlarnas vittnesbörd.”6 Var och en av de 15 apostlarna som levde då bifogade sin underskrift till det vittnesbördet.
Varje person med ett vittnesbörd om Herren har förmånen att i tro känna till hans gudomliga härkomst och vittna om att Jesus är den levande Gudens Son. Ett sant vittnesbörd innehåller det faktum att Fadern och Sonen uppenbarade sig för profeten Joseph Smith, vars födelse vi firar minnet av den 23 december. Det vittnesbördet innehåller det faktum att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är sann och leds av en levande Herre via profetia och uppenbarelse genom bemyndigade administratörer som tar emot och följer vägledning från honom.
Också under det moderna livets svåraste stunder ger denna kunskap frid och glädje. ”Var därför vid gott mod”, sade Mästaren, ”och frukta inte, ty jag, Herren, är med er och skall stå vid er sida, och ni skall bära vittnesbörd om mig, ja, Jesus Kristus, att jag är den levande Gudens Son, att jag var, att jag är och att jag skall komma” (L&F 68:6). Vi håller kärleksfullt fast vid hans välsignade löfte.
Vår gåva till honom
Svåra tider stundar. Synden är på frammarsch. Paulus förutsåg att kyrkans medlemmar skulle utsättas för förföljelse (se 2 Tim. 3:1–13; L&F 112:24–26). Petrus sade: ”Om någon får lida för att han är kristen, skall han inte skämmas utan prisa Gud för det namnet” (1 Petr. 4:16). Liksom Jesus steg ner under allt för att kunna resa sig över allt, förväntar han sig att vi ska följa hans exempel. Med hans hjälp kan var och en av oss resa sig över sina prövningar, hur svåra de än är (se Matt. 11:29–30).
Med tanke på allt som Frälsaren har gjort — och fortfarande gör — för oss, vad kan vi göra för honom? Den största gåva vi kan ge Herren under julen, eller vilken tid som helst under året, är att hålla oss obefläckade från världen, värdiga att besöka hans heliga tempel. Och hans gåva till oss är friden som kommer av att veta att vi är redo att möta honom, när den tiden än kommer.
Fullheten av Mästarens verksamhet ligger i framtiden. Profetiorna om hans andra ankomst ska ännu uppfyllas. Under julen fokuserar vi naturligtvis på hans födelse. Och han ska komma tillbaka till den här världen igen. Första gången kom Jesus hit nästan i hemlighet. Endast några få dödliga personer kände till hans födelse. Vid hans andra ankomst kommer hela mänskligheten att veta att han kommer. Och han kommer, inte som ”en [man] som vandrar omkring på jorden” (L&F 49:22), utan ”Herrens härlighet skall uppenbaras, alla människor skall tillsammans se den” (Jes. 40:5; se också L&F 101:23).
Som ett särskilt vittne om hans heliga namn vittnar jag om att Jesus Kristus är den levande Gudens gudomlige Son. Han älskar dig, upplyfter dig och ger sig tillkänna för dig om du älskar honom och håller hans bud (se Joh. 14:21). Visa män och kvinnor dyrkar honom fortfarande.