Megans lamm
Julina K. Mills bor i Arizona, USA.
”Arbeta för att tjäna varandra” (Mosiah 2:18).
”Djuren måste förtjäna sitt uppehälle.” Pappas ord ekade i Megans huvud. Hundarna vaktade fåren och hönsen lade ägg. Fåren producerade ull som såldes. Megan hjälpte till att klippa dem varje vår, och den tjocka ullen såg alltid ut som smältande snö på det gröna fältet.
Men det var annorlunda med Megans lamm. De var småttingar som hade fötts året innan, och de var för små för att producera tillräckligt med ull för att förtjäna sitt uppehälle. Pappa hade velat ta dem till slaktaren, men de två små ynkliga lammen hade fångat Megans hjärta. Hon hade vädjat om att få behålla dem och pappa hade gått med på det till slut. ”Men”, hade han varnat henne, ”du får ta hand om dem helt och hållet själv.”
Först hade allt gått bra. Megan hade använt sina födelsedagspengar till att köpa hö när lammen började äta. Men nu var födelsedagspengarna slut och pappa sade att det var för dyrt att låta lammen beta på fälten som han hyrde utanför samhället. Dessutom visste Megan att hon knappt skulle se dem om de var ute på fältet. Hon suckade när hon såg lammen tugga i sig det sista av höet. Det skulle vara slut i morgon och hon behövde komma på ett sätt att mata lammen.
Megan lutade sig mot fållan och klappade på ullen på lammens huvud. Nere på gatan kunde hon se herr Flowers som tog hand om sina rosor. Några hus bort gick fru Wilmot långsamt ut för att hämta posten. Fru Wilmot var änka och bodde ensam. Ibland räfsade Megans bror löv åt fru Wilmot, men han klagade alltid därför att fru Wilmot inte hade råd att betala honom.
Megan lade märke till hur långt fru Wilmots gräs var. ”Jag ska erbjuda mig att klippa gräset åt henne”, bestämde Megan. ”Men inte nu. Jag måste komma på ett sätt att mata lammen.”
Plötsligt fick Megan en idé. Fru Wilmot hade gräs, och Megan hade får som behövde beta — en perfekt kombination! Megan klappade lammen snabbt på huvudet och sprang till fru Wilmots hus. När fru Wilmot öppnade dörren log hon mot Megan och var glad över att få besök. Orden forsade ut ur Megans mun när hon förklarade sin idé.
”Fru Wilmot, jag tror det här skulle vara bra för oss båda!” sade Megan till slut. Hon höll andan och väntade på ett svar.
”Det tror jag också!” sade fru Wilmot. ”Jag kan behöva sällskap, och min gräsmatta kan behöva hjälp. Ta med dig lammen hit i morgon bitti.” Megan och fru Wilmot log mot varandra, och Megan log hela vägen hem.
Dagen därpå började en lång och underbar vänskap. Megan tog med sina får till fru Wilmots hus varje morgon före skolan, och på eftermiddagarna stannade hon kvar och pratade en stund innan hon tog hem lammen för natten. Fru Wilmots gräs hade hela tiden perfekt längd och Megans lamm förtjänade sitt uppehälle.
Illustration Guy Francis