Från missionsfältet
Berörd av ett vittnesbörd
Michael Harken bor i Utah i USA.
Illustration Jim Madsen
I början av min mission verkade jag i ett litet samhälle i Sydkorea. En regnig dag hade vi inte så stor framgång men vi ville fortsätta arbeta tills det var dags att åka hem. Min kamrat och jag bestämde oss för att knacka på fem dörrar till.
Vid en dörr öppnade en kvinna och min kamrat började prata med henne. Som ny missionär var det svårt för mig att förstå, men efter några minuter började hon prata med oss på engelska. Vi fick veta att hon var från Chicago i USA och hon hade flyttat hit med sin familj. Hennes make var pastor i en kyrka som inte hade några goda känslor gentemot vår tro.
Kvinnan var trevlig men ivrig att motbevisa Mormons bok och övertyga oss om att vår kyrka hade fel. Jag stod där med min kamrat medan han försökte besvara hennes svåra frågor. Min kamrat försökte vittna för henne om att Mormons bok var sann och att den kunde hjälpa henne, men hon hävdade envist att han hade fel.
Efter omkring 30 minuters samtal vid dörren frågade hon min kamrat: ”Vart kommer vi efter det här livet?” Jag kunde se att hon vara angelägen om att motbevisa det min kamrat sade, som förut. Min kamrat vittnade om frälsningsplanen och att vi kan leva med vår familj för evigt i det celestiala riket. Innan han kunde fortsätta avbröt hon honom och bad honom upprepa det han just hade sagt om att familjen kan vara tillsammans. Han gav samma svar. Jag kände Anden så starkt och jag kunde se i hennes ögon att något hade berört henne djupt också. Efter det korta men mäktiga vittnesbördet slutade hon att säga emot oss, tog Mormons bok och bad oss komma tillbaka och prata med henne och hennes make om Mormons bok.
Jag minns att jag var förundrad över effekten av min kamrats vittnesbörd när jag gick hem tillsammans med honom på kvällen. Jag förstod då att ett vittnesbörd som ges genom Anden är det mäktigaste undervisningsredskapet vi har. Jag ska aldrig glömma min kamrat och hans vittnesbörd den där kvällen. Efter den upplevelsen bestämde jag mig för att jag trots min begränsade förmåga att prata koreanska skulle försöka bära mitt vittnesbörd oavsett vad som händer. När jag gjorde det började jag känna Anden mer och mer. Jag lärde mig att den bästa kommunikationen sker när man undervisar genom Anden.