2013
Du är fri
Mars 2013


Du är fri

Från ett tal under ett andligt möte vid Brigham Young-universitetet den 19 oktober 1999. För att se hela texten på engelska, gå till speeches.byu.edu.

Bild
Äldste D. Todd Christofferson

Det Gud kräver är den hängivenhet som Jesus visade.

Evangeliet, sade president Gordon B. Hinckley (1910–2008), ”är en frihetsplan som ger aptiten disciplin och handlingarna inriktning.”1 Den här planen för oss in på en stig med ökande kunskap och förmåga, ökande nåd och ljus. Det är friheten att bli vad du kan och borde bli. Men för att din frihet ska bli fullkomlig måste du vara villig att överge alla dina synder (se Alma 22:18), din egensinnighet, dina högt värdesatta men osunda vanor, kanske också några bra saker som inkräktar på det som Gud ser är viktigt för dig.

Mästarens röst

Min moster Adena Nell Gourley berättade om en upplevelse för länge sedan med sin far — min morfar, Helge V. Swenson, som nu är död — som illustrerar vad jag menar. Hon berättade:

”Min dotter och jag var på besök hemma hos mina föräldrar. Vid solnedgången frågade mor om vi ville komma ut på verandan på baksidan och se på när far kallade på sina [fem] får att komma under skydd för natten. Far … är stavspatriark och … personifierar allt som är gott och vänligt och sant hos en Gudsman …

“…Far gick till kanten av fältet och ropade: ’Kom hit.’ Omedelbart, utan att ta en tugga av gräset som de sträckte sig mot, vände sig alla fem huvudena mot honom, och sedan sprang [fåren] tills de hade nått fram till honom och fått en klapp på huvudet.

Min lilla dotter sade: ’Å, mormor. Hur fick morfar dem att göra det där?’

Min mor svarade: ’Fåren känner igen hans röst och de älskar honom.’ Jag måste erkänna att det var fem får på fälten, och fem huvuden lyftes när han ropade, men bara fyra sprang till far. Längst bort, på andra sidan av fältet, stod [en] stor [tacka] och tittade på far. Far ropade till henne: ’Kom hit.’ Hon rörde lite på sig som för att börja gå, men kom inte. Far ropade till henne: ’Kom hit. Du är inte bunden.’ De andra fyra fåren följde honom i hälarna.

Mor sade att för några veckor sedan hade en bekant till dem tagit med sig [tackan] och gett den till far med förklaringen att han inte längre ville ha den i sin egen flock. Mannen hade sagt att hon var vild och egensinnig och alltid ledde hans andra får ut genom stängslet och orsakade så mycket besvär att han ville göra sig av med henne. Far tog glatt emot fåret och under de följande fem dagarna höll han henne fastbunden i fältet så att hon inte kunde ta sig ut. Sedan lärde han henne tålmodigt att älska honom och de andra fåren. Sedan, när hon kände sig tryggare i sitt nya hem, fäste far ett kort rep runt hennes hals, men lät det hänga löst.

När mor berättade det här för oss hade far och hans får nästan kommit fram till [eftersläntraren] i kanten av fältet, och genom tystnaden hörde vi honom återigen kalla: ’Kom hit. Du är inte fastbunden längre. Du är fri.’

Jag kände tårarna bränna i ögonen när jag såg [fåret] ta ett steg fram till fars sida. Och med sin kärleksfulla hand på hennes huvud vände han och alla medlemmarna i hans lilla flock om och gick tillbaka till oss igen.

Jag tänkte på hur en del av oss, som alla är Guds får, är bundna och ofria på grund av våra synder i världen. När jag stod där på verandan tackade jag tyst min himmelske Fader för att det finns sanna underherdar och lärare som är tålmodiga och vänliga och villiga att undervisa oss om kärlek och lydnad och erbjuda oss trygghet och frihet i flocken så att vi, fastän vi är långt hemifrån, känner igen Mästarens röst när han kallar: ’Kom hit. Nu är du fri.’”2

Det är spännande att inse att vi kan utöka vår frihet genom att fullkomna vår lydnad. President Boyd K. Packer, president för de tolv apostlarnas kvorum, har sagt: ”Vi är inte lydiga därför att vi är blinda, vi är lydiga därför att vi kan se.”3

Vårt val i det här livet handlar inte om huruvida vi ska eller inte ska underkasta oss en makt. Vårt val handlar om vilken makt vi ska lyda: Guds eller Satans. Som Lehi sade är det ett val mellan frihet och fångenskap (se 2 Nephi 2:27). Om det inte är den ene så är det av nödvändighet den andre.

När vi underkastar oss Gud och hans rätt att styra och regera över oss får vi andra välsignelser. Bland de främsta är tron och tilliten som gör att vi kan leva i frid. Herren sade till Josua:

”Ingen skall kunna stå dig emot i alla dina livsdagar. Så som jag har varit med Mose, så skall jag också vara med dig. Jag skall inte lämna dig eller överge dig …

Var stark och mycket frimodig så att du håller fast vid och följer all den undervisning som min tjänare Mose har givit dig. Vik inte av från den vare sig till höger eller till vänster, så skall du ha framgång vart du än går” (Jos. 1:5, 7).

”Jag har övervunnit världen”

Om vi på samma sätt ”håller fast vid och följer all … undervisning”, får vi också tillit till att Gud är med oss på samma sätt som han var med Mose. Vi kan då säga som psalmisten: ”På Gud förtröstar jag och fruktar inte. Vad kan människor göra mig?” (Ps. 56:12). Har inte Herren lovat: ”I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen” (Joh. 16:33)?

För många år sedan presiderade jag vid ett av kyrkans disciplinråd. Mannen vars synder togs upp under rådet satt framför oss och berättade lite om sitt liv. Hans synder var förvisso allvarliga, men han hade själv blivit fruktansvärt drabbad av andras synder. När vi begrundade situationen kände jag mig orolig och bad om att bli ursäktad så att jag kunde gå och tänka och be om det själv innan jag kom tillbaka till rådet.

Jag stod framför en stol på mitt kontor och vädjade till Herren att hjälpa mig förstå hur någon kunde begå sådana synder. Då kände jag, snarare än såg, ett enormt övertäckt hål. Ett hörn av täckningen veks upp en aning för ett ögonblick och i hålet såg jag djupet och vidden av den ondska som finns i den här världen. Den var större än jag egentligen kunde förstå. Jag blev överväldigad. Jag satte mig med en duns på stolen bakom mig. Upplevelsen hade tagit andan ur mig. Jag grät tyst: ”Hur kan vi någonsin hoppas på att kunna övervinna sådan ondska? Hur kan vi överleva något så mörkt och överväldigande?”

I det ögonblicket kom jag att tänka på följande ord: ”Var vid gott mod. Jag har övervunnit världen” (Joh. 16:33). Sällan har jag känt en sådan frid sida vid sida med ondskans verklighet. Jag kände större uppskattning för intensiteten i Frälsarens lidande och en större, och mer skrämmande, förstånd om djupet av det som han var tvungen att övervinna. Jag kände frid inför mannen som skulle dömas, med vetskap om att han hade en Återlösare vars nåd var tillräcklig för att rena honom och tillrättalägga orättvisorna han hade lidit. Jag kände större förvissning om att det goda ska segra tack vare Jesus Kristus. Utan honom skulle vi inte ha en chans. Jag kände frid, och den var ljuvlig.

Profeten Joseph Smith insåg detta när han sade: ”Låt oss … med glädje göra allt det som står i vår makt. Och sedan kan vi med största förvissning stå stilla och se Guds frälsning och hans arm uppenbaras” (L&F 123:17). Löftet till dem som underkastar sig Gud är att hans arm, hans makt, uppenbaras i deras liv. Frälsaren sade:

”Frukta inte, små barn, ty ni är mina, och jag har övervunnit världen och ni är bland dem som min Fader har givit mig,

och ingen av dem som min Fader givit mig skall gå förlorad” (L&F 50:41–42).

Att leva med denna försäkran är en välsignelse som kanske är större än vi kan förstå. Vi kan alla — förr eller senare, i ett ögonblick av överhängande katastrof eller utmattande förvirring, med Gud som vår guide — sjunga med övertygelse: ”Frid ger Guds evangelium.”4

Vi ska inte vänta oss frid eller frihet eller tro eller någon annan sådan gåva av vårt gudomliga överhuvud om vårt godtagande av hans ledarskap är ljummet eller motvilligt. Om det är rituellt i stället för verklig rättfärdighet ska vi inte förvänta oss någon belöning. En likgiltig, avvaktande lojalitet är för honom ingen lojalitet alls. Vår underkastelse måste vara fullständig, helhjärtad och osjälvisk. Det Gud kräver är den hängivenhet som Jesus visade, han som fick dricka en så bitter kalk att det till och med förundrade honom, den store Skaparen (se Mark. 14:33–36; L&F 19:17–18). Ändå gjorde han det, ”och Sonens vilja [införlivades] i Faderns vilja” (Mosiah 15:7).

Jag lämnar mitt vittnesbörd att vi, genom Jesus Kristus, Guds Son, kan bli ett med Gud, precis som Jesus bad om att vi skulle bli (se Joh. 17:20–23). Må din lojalitet mot dem för evigt vara ditt livs lysande exempel.

Slutnoter

  1. Gordon B. Hinckley, ”A Principle with Promise”, Improvement Era, juni 1965, s. 521.

  2. Adena Nell Swenson Gourley, ”I Walked a Flowered Path” (opublicerat manuskript, 1995), s. 199–200.

  3. Boyd K. Packer, ”Fri vilja och självkontroll”, Nordstjärnan, okt. 1983, s. 115.

  4. ”Frid ger Guds evangelium”, Psalmer, nr 26.

ILLUSTRATIONER Dilleen Marsh.

Skriv ut