Budskap från första presidentskapet
Frid, var lugn
En dag för några år sedan, efter att jag blivit klar på kontoret, kände jag starkt att jag borde åka och hälsa på en gammal änka som var inlagd på ett ålderdomshem i Salt Lake City. Jag körde genast dit.
När jag kom till hennes rum var det tomt. Jag frågade en skötare var hon var och blev skickad till sällskapsrummet. Där satt den rara änkan och samtalade med sin syster och en annan vän. Vi fick en trevlig stund tillsammans.
Medan vi satt där och pratade kom en man in genom dörren för att köpa en läskburk från en varuautomat. Han tog en titt på mig och sade: ”Men du är ju Tom Monson.”
”Ja”, svarade jag. ”Och du ser ut som en Hemingway.”
Han sade att han hette Stephen Hemingway, att han var son till Alfred Eugene Hemingway som hade varit min rådgivare när jag var biskop för många år sedan och som jag hade kallat Gene. Stephen berättade att hans far fanns på samma ålderdomshem och låg nära döden. Gene hade ropat mitt namn och familjen hade försökt kontakta mig, men hade inte kunnat få tag på mitt telefonnummer.
Jag sade adjö till änkan och hennes vänner och följde med Stephen upp till rummet där min före detta rådgivare låg. Där hade fler av hans barn samlats; hans hustru hade gått bort några år tidigare. Familjen såg mitt sammanträffande med Stephen i sällskapsrummet som ett svar från av vår himmelske Fader på deras starka önskan att jag skulle träffa deras far innan han dog. Det kände jag också, för om Stephen inte hade kommit in i rummet samtidigt som jag var där, skulle jag inte ha vetat att Gene ens fanns på ålderdomshemmet.
Vi gav honom en välsignelse. En anda av frid rådde. Vi fick en fin stund tillsammans innan jag gick.
Följande morgon fick jag per telefon besked om att Gene Hemingway hade gått bort — bara 20 minuter efter att han hade fått en välsignelse av sin son och mig.
Jag uppsände en tyst bön av tacksamhet till min himmelske Fader för hans vägledande inflytande som hade manat mig att besöka ålderdomshemmet och lett mig till min käre vän, Alfred Eugene Hemingway.
Jag föreställer mig att Gene Hemingways tankar den kvällen, när vi värmde oss i Andens glöd, deltog i ödmjuk bön och uttalade en prästadömsvälsignelse, genljöd av orden från psalmen ”Mästare, hör hur det stormar”:
Frälsare, aldrig mig lämna,
dröj i min farkost kvar.
Då jag vet jag skall alltid i trygghet
i starkaste vind gå klar.
Jag älskar fortfarande den psalmen och vittnar för er om den tröst den skänker:
Mörker och synd och allt ont på jord
ger vika för dina befallande ord.
Ett skepp går ej under med dig ombord,
du jordens och himmelens Konung smord!
De lyder alla din viljas bud:
Frid, var lugn.1
Genom tårar och prövningar, genom fruktan och sorger, genom sorger och ensamhet på grund av att vi mist nära och kära, finns det en förvissning om att livet är evigt. Vår Herre och Frälsare är det levande vittnet på att det är så.2 Hans ord i de heliga skrifterna är nog: ”Bli stilla och besinna att jag är Gud” (Ps. 46:10). Jag vittnar om den sanningen.
Undervisa från det här budskapet
Det här budskapet kan trösta dem som har en närstående som dött eller dem som kämpar med en prövning. Förutom att använda president Monsons budskap kan du läsa ett av följande skriftställen, beroende på deras behov som du undervisar: Job 19:25–26; Första Korintierbrevet 15:19–22; Mosiah 24:13–15; Läran och förbunden 122:7–9. Om du känner dig manad kan du vittna om friden som Frälsaren har gett dig i dina prövningar.
Detalj från Från rädsla till tro, av Howard Lyon, kopiering förbjuden
Foto Cody Bell; illustrationer Bryan Beach