Tills vi möts igen
Minfältsräddningen
Russell Westergard bor i Virginia, USA.
Vi kunde inte ta oss till soldaten som satt fast, men vi kunde uppmuntra henne, heja på henne och glädjas när hon lyckades.
Under Gulfkriget ledde jag en grupp soldater in i Kuwait. När vi hade trängt igenom försvaret sökte vi efter fiendens stridspositioner för att vara säkra på att vi var i säkerhet och tittade efter allt som kunde ha informationsvärde.
Jag hade just kommit fram till en stridsledningscentral när jag hörde en brittisk furir frenetiskt ropa: ”Stopp! Ta inte ett steg till!” Jag stack ut huvudet ur bunkern och såg att en av mina soldater var i omedelbar fara. Hon hade gått in i ett öppet området för att hämta ett dokument och stod nu mitt i ett stort minfält. När hon hörde furiren ropa stannade hon upp och insåg faran.
Vår grupp som var samlade i änden av minfältet såg att den unga soldaten var så panikslagen att hon skakade. Vi behövde agera snabbt men kunde inte skicka iväg några soldater för att hämta henne utan att riskera både deras eget liv och hennes. Utan diskussion eller tvekan började vi prata med soldaten, ropa tröstande, uppmuntrande ord och ge anvisningar. Vi såg tårar rinna nerför hennes ansikte och hörde rädslan i hennes svar, men hon började bli lugnare när hon hörde vår uppmuntran.
Efter en stund hade hon fattat tillräckligt med mod att titta tillbaka på vägen hon kommit från, och hon sade att hon kunde se svaga märken av sina fotspår i sanden. Med vår uppmuntran började hon tveksamt gå tillbaka längs fotspåren. Genom att försiktigt sätta ner fötterna i sina egna fotspår gick hon ut ur minfältet och flög in i våra väntande armar efter att hon tagit det sista steget. Den stora gruppen soldater på sidolinjerna ropade av glädje när vi välkomnade henne tillbaka. Tårar av rädsla ersattes av leenden och kramar.
Få av oss har stått på kanten av ett riktigt minfält. Men många av oss känner personer som har lämnat en andligt trygg mark för att fångas i livets minfält. Liksom den unga soldaten kan de också känna sig ensamma, rädda och osäkra. Men den soldaten var aldrig ensam. Hon hade en grupp på sidolinjerna som hejade på henne, vänner som behövde henne hos sig och som inte gav upp. Hon hade ledare som gav henne vägledning och uppmuntran. Hon behövde själv tar sig ut ur minfältet, men tillsammans hjälpte vi henne få styrka att göra det. I slutändan firade vi hennes räddning med uppriktig kärlek och glädje.
Andliga räddningar kan vara lika dramatiska. Vare sig vi sträcker oss ut som familj, som vänner eller som en församling eller gren, kan våra ansträngningar göra stor skillnad. Rätt ord av uppmuntran och vägledning räddade förmodligen livet på soldaten. På samma sätt kan vi hjälpa till att rädda andra från det andliga mörkrets faror genom att erbjuda uppmuntran och vägledning som i slutändan kan föra dem tillbaka. När vi gör det får vi känna stor glädje — inte bara för ett ögonblick under det här livet utan i också i evigheten (se L&F 18:15).
Fotoillustration Craig Dimond