Fyra titlar
I dag vill jag föreslå fyra titlar … som kan hjälpa oss att inse vilka våra individuella roller är i Guds eviga plan och vår potential som prästadömsbärare.
Mina kära bröder och älskade vänner, det fyller mitt hjärta med tacksamhet och glädje att få vara med er. Jag lovordar er fäder, far- och morföräldrar som har tagit hit era söner, sonsöner och dottersöner. Jag gratulerar er unga män som valt att vara här idag. Ni är på rätt plats. Jag hoppas att ni kan känna det broderskap som förenar oss och det är min bön att ni här, bland era bröder, ska finna tillhörighet, stöd och vänskap.
Vi män identifierar oss ibland med titlar. Många av oss har ett flertal titlar och var och en berättar något viktigt om vår identitet. Det finns till exempel titlar som beskriver våra roller i familjen, som son, bror, make eller far. Andra titlar beskriver våra yrken, som läkare, militär eller hantverkare. Och vissa beskriver vår uppgift i kyrkan.
I dag vill jag föreslå fyra titlar som jag tror kan tillämpas på alla prästadömsbärare i hela världen – titlar som kan hjälpa oss att inse vilka våra egna roller är i Guds eviga plan och vår potential som prästadömsbärare i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Son till vår himmelske Fader
En titel som utmärker var och en av oss på det mest grundläggande sättet är son till vår himmelske Fader. Oavsett vad vi annars är eller gör i livet, får vi aldrig glömma att vi bokstavligen är Guds andebarn. Vi var hans barn innan vi kom till den här världen och vi kommer för alltid att vara hans barn. Denna grundläggande sanning borde förändra vår syn på oss själva, våra bröder och systrar, och på livet självt.
Dessvärre lever inte någon av oss upp till allt det som titeln antyder, för ”alla har syndat och saknar härligheten från Gud”.1
Det kan ibland vara nedslående att veta vad det innebär att vara en son till Gud och ändå inte kunna leva upp till det. Motståndaren tycker om att dra fördel av dessa känslor. Satan vill hellre att ni definierar er genom era synder än genom er gudomliga potential. Bröder, lyssna inte på honom.
Vi har alla sett ett litet barn som lär sig gå. Han tar korta och ostadiga steg. Han faller. Tillrättavisar vi honom för det? Naturligtvis inte. Vilken far skulle straffa sitt lilla barn för att han snubblar? Vi uppmuntrar, vi applåderar och vi berömmer, för med varje litet steg blir barnet mer som sina föräldrar.
Så bröder, jämfört med Guds fullkomlighet är vi dödliga inte mycket mer än tafatta, stapplande småbarn. Men vår kärleksfulle himmelske Fader vill att vi ska bli mer lika honom, och, kära bröder, det bör även vara vårt eviga mål. Gud förstår att vi inte når dit på ett ögonblick, utan genom att ta ett steg i taget.
Jag tror inte på en Gud som sätter upp regler och bud och sedan väntar på att vi ska misslyckas så att han kan straffa oss. Jag tror på en himmelsk Fader som är kärleksfull och omtänksam och som gläder sig åt alla våra försök att stå rakryggade och gå mot honom. Även när vi faller manar han oss att inte bli missmodiga – att aldrig ge upp eller fly undan vårt tilldelade verksamhetsfält – utan att fatta mod, finna vår tro och fortsätta försöka.
Vår Fader i himlen vägleder sina barn och sänder ofta osynlig himmelsk hjälp till dem som önskar följa Frälsaren.
Lärjunge till Jesus Kristus
Och det leder oss till nästa titel vi alla har gemensamt: Alla som uppriktigt strävar efter att följa Kristus kallas hans lärjungar. Trots att vi inser att ingen av oss är fullkomlig använder vi inte detta faktum som en ursäkt för att sänka våra förväntningar, för att leva under våra förmåner, för att skjuta upp vår omvändelses dag, eller för att vägra att växa upp till bättre, mer fullkomliga, mer förädlade efterföljare till vår Mästare och Konung.
Kom ihåg att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga inte har upprättats för män och kvinnor som är fullkomliga eller opåverkade av jordiska frestelser, utan att den snarare har upprättats för människor precis som du och jag. Och den är byggd på vår Återlösares klippa, Herren Jesus Kristus,2 genom vilkens försoning vi kan bli renade och bli ”medborgare … och tillhöra Guds familj”.3
Utan Jesu Kristi försoning skulle livet vara en återvändsgränd utan hopp eller framtid. Med försoningen är livet en förädlande, inspirerande resa av tillväxt och utveckling som leder till evigt liv i vår himmelske Faders närhet.
Men även om försoningen är ämnad att hjälpa oss alla att bli mer lika Kristus, är den inte ämnad att göra oss alla likadana. Ibland förväxlar vi skillnader i personlighet med synd. Vi kan till och med göra misstaget att tänka att eftersom någon inte är som vi, måste det betyda att de inte behagar Gud. Detta sätt att tänka leder vissa till att tro att kyrkan vill stöpa alla medlemmar i samma form – att var och en bör ha samma utseende, känslor och tankar och uppföra sig som alla andra. Detta skulle motsäga Guds genialitet, som skapade varje man att vara olik sin bror, varje son till att vara olik sin far. Inte ens enäggstvillingar är likadana i personlighet och andlig identitet.
Det motsäger också Jesu Kristi kyrkas avsikt och ändamål, vilken erkänner och skyddar den moraliska handlingsfriheten – med alla dess långtgående konsekvenser – hos vart och ett av Guds barn. Som lärjungar till Jesus Kristus är vi förenade i våra vittnesbörd om det återupprättade evangeliet och vår beslutsamhet att hålla Guds bud. Men vi skiljer oss åt i våra kulturella, sociala och politiska preferenser.
Kyrkan blomstrar när vi drar nytta av denna mångfald och uppmuntrar varandra att utveckla och använda våra talanger för att lyfta och stärka våra medlärjungar.
Bröder, lärjungeskapet är en livslång resa i vår Frälsares fotspår. Längs vår bildliga väg från Betlehem till Golgata får vi många tillfällen att överge vår resa. Tidvis tycks det som om stigen kräver mer än vi trodde att den skulle göra. Men som prästadömets män måste vi ha mod att följa vår Återlösare, även när våra kors verkar alltför tunga att bära.
Varje steg vi tar i Guds Sons fotspår kan påminna oss om att vi ännu inte är fullkomliga. Men låt oss vara ståndaktiga och orubbliga lärjungar. Låt oss inte ge upp. Låt oss vara trogna våra förbund. Låt oss aldrig vända blicken från vår Förespråkare och Återlösare när vi går mot honom, ett ofullkomligt steg i taget.
Själarnas läkare
Bröder, om vi verkligen följer vår Herre Jesus Kristus måste vi omfatta en tredje titel: Själarnas läkare. Vi som har ordinerats till Guds prästadöme har kallats att ”hela varje hjärtesår”.4
Det är vår uppgift att bygga upp, laga, stärka, lyfta och reparera. Vårt uppdrag är att följa Kristi exempel och nå ut till dem som lider. Vi ”sörjer med dem som sörjer … och tröstar dem som står i behov av tröst”.5 Vi förbinder de skadades sår. Vi ”hjälper de svaga, lyfter upp händerna som hänger ned och styrker de matta knäna”.6
Som hemlärare är vi läkare. Som prästadömsledare är vi läkare. Som fäder, söner, bröder och äkta makar bör vi vara hängivna och engagerade läkare. I ena handen bär vi en behållare med välsignad olja för att välsigna de sjuka. I andra handen bär vi en limpa bröd för att ge till den hungrige, och i våra hjärtan bär vi Guds fridgivande ord ”som helar den sårade själen”.7
Detta är vårt första och främsta ansvar som prästadömsbärare – och det gäller både aronska och melkisedekska prästadömsbärare. Jesu Kristi återupprättade evangelium välsignar inte bara liv när vi tror på det – de välsignelserna blir större när vi lever efter det. Det är i tillämpningen av evangeliets principer som individer blir upplyfta och familjer blir stärkta. Det är vårt privilegium och ansvar att leva som vi lär.
Frälsaren åstadkommer underverk. Han är den store läkaren. Han är vårt föredöme, vårt ljus i den mörkaste stund och han visar oss den rätta vägen.
Låt oss följa honom. Låt oss leva upp till vår roll och bli läkare genom att tjäna Gud och våra medmänniskor.
Arvinge till evigt liv
Den fjärde titeln vi alla har gemensamt för oss tillbaka till den första titeln på vår lista. Som söner till vår himmelske Fader är vi arvtagare till allt som han har.
”Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.
Men är vi barn är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom, för att också bli förhärligade med honom.”8
Tänk på detta, mina kära bröder. Vi är medarvingar till Kristus!
Är det då rimligt att många av oss använder så mycket av vår värdefulla tid, våra tankar, medel och vår energi till att jaga prestige eller rikedomar eller för att bli underhållna av de nyaste och coolaste elektronikprylarna?
Herren har gett oss det gudomliga löftet att ”de som är trofasta och får dessa båda prästadömen … och som ärar sin kallelse … tar emot mig, säger Herren … och den som tar emot mig tar emot min Fader … därför skall allt vad min Fader har ges åt honom.”9
Det är bortom mina tankars kraft att kunna föreställa mig allt som detta löfte innebär. Men jag vet att det är storslaget, det är gudomligt, det är evigt och det är värt alla våra ansträngningar i livet.
När vi vet detta, hur kan vi låta bli att villigt och med glädje engagera oss i Herrens och våra medmänniskors tjänst och leva upp till vårt ansvar i Guds prästadöme?
Det är ett mycket ädelt arbete som kommer att utmana vidden och bredden av varje förmåga vi har. Har vi en önskan att se himlarna öppna sig och uppleva hur den Helige Andens maningar visar oss vägen? Låt oss i så fall svinga vår skära och ägna all vår styrka åt detta stora verk – en sak som är större än vi själva!
När vi tjänar Gud och våra medmänniskor utmanas vi och vi omvandlas till något större än vad vi trott var möjligt.
Kanske tror ni att ni inte behövs, att ni är förbisedda eller oönskade, att ni inte räknas?
Jag är uppriktigt ledsen om någon prästadömsbärare känner så. Ni är verkligen inte förbisedda eller oönskade av er himmelske Fader. Han älskar er. Och jag säger er med visshet att er kyrka behöver er.
Vet ni inte att ”det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att göra till intet det som var till”?10
Det är kanske sant att vi är svaga. Kanske är vi inte visa eller starka. Men när Gud verkar genom oss kan ingen och ingenting stå emot oss.11
Det är därför ni behövs. Ni kan bidra på ert eget särskilda sätt och Gud kan förstora det bidraget på ett mäktigt sätt. Er förmåga att göra en insats är inte beroende av ert ämbete i kyrkan. Era möjligheter att tjäna är gränslösa. Om ni står och väntar vid sidlinjen uppmanar jag er att ge er in i matchen.
Vänta inte på ett speciellt ämbete innan ni engagerar er helt och fullt i byggandet av Guds rike. Som prästadömsbärare är ni redan kallade till verket. Studera Guds ord dagligen, be till vår himmelske Fader varje dag, införliva det återställda evangeliets principer, tacka Gud och be om hans vägledning. Lev sedan som ni lär, främst i er familj men även i alla situationer i era liv.
I den store kompositörens symfoni har ni era egna noter att spela, er egen stämma att sjunga. Om ni misslyckas med att ta tonerna kommer symfonin säkerligen att fortsätta. Men om ni reser er upp och sjunger med kören och låter Guds kraft verka genom er, kommer ni att se ”himlens fönster” öppnas och han kommer att ”låta välsignelse strömma ut över er i rikt mått”12 så att det inte ska finna utrymme nog att motta den. Res er upp och sträva mot er sanna potential som Guds söner så blir ni en mäktig kraft i era familjer, era hem, era samhällen, era nationer och även i världen.
Och när ni ”mister [ert] liv” i andras tjänst,13 leder det till att ni växer och utvecklas tills ni når ”ett sådant mått av manlig mognad att [ni] blir helt uppfyllda av Kristus”.14 Då är ni beredda att ärva, med Kristus, allt som er Fader har.
Ni är viktiga för Gud
Mina kära bröder, kära vänner, ni är viktiga. Ni är älskade. Ni behövs. Detta verk är sant. Det prästadöme ni har förmånen att bära är verkligen från Gud.
Det är min bön att ni, när ni begrundar den värdige prästadömsbärarens många titlar, känner en gudomlig vind i ryggen, som lyfter er allt högre, upp mot det stora arv er himmelske Fader har reserverat för er. Jag lämnar er denna välsignelse och mitt vittnesbörd i Jesu Kristi heliga namn, amen.