Dessa ting vet jag
Av allt jag läst, undervisat och lärt mig, är den allra dyrbaraste och heligaste sanningen jag har att ge er mitt särskilda vittnesbörd om Jesus Kristus.
År 1992, när jag hade verkat som assistent till de tolv i nio år och 22 år som medlem i de tolvs råd, fyllde jag 68 år. Jag kände mig manad att påbörja vad jag kallar en ”ofullbordad komposition”. Den första delen av det verket låter så här:
En tanke kom till mig igår,
en tanke insiktsfull och djup.
Den kom när jag var alltför trött,
för trött att kunna sova.
Jag hade haft en hektisk dag
och tänkte på mitt öde.
Den tanken var:
När jag var ung, jag var ej 68!
Jag gick utan att halta då
min axel värkte ej.
Två gånger läste jag en vers
och kunde utantill den sedan.
Jag kunde jobba länge då,
och knappt behöva rast.
Och det som jag ej klarar nu
det gick förr som en dans.
Om jag nu kunde vända om,
om möjlighet jag får,
min ålder byter jag ej bort,
för mycket då förgår.
Jag nöjer mig att framåt gå,
min ungdom, om än härlig
är inget mot det jag har kvar,
all kunskap som är min.
Tio år senare beslöt jag mig för att lägga några rader till dikten:
Förbi förflöt raskt tio år och jag vet inte vart.
Med dem en hel del värk försvann,
en konstgjord höft och det går an,
att upprätt vandra åter.
Min nacke håller en platta upp,
tänk vad de hittar på!
Den trängde bort min polio.
Som styvnackad jag står.
Min ålders tecken ser man nu,
de kommer att bestå.
Det enda som blir starkare
är glömskan som blir värre.
Du undrar om jag minns dej än.
Visst, bilden av dig har jag här.
Men var nu ej till harm så snar
om jag ditt namn nu tappat har.
Ibland har livet påfört mig
en helt oönskad läxa,
men åldern har skänkt dyrbar sanning,
som hjälper anden växa.
Av allt det goda som jag fått,
är det bästa som jag har
det kamratskap och den tröst
jag får från frun så rar.
Våra barn är lyckligt gifta nu,
de egna familjer har,
med egna barn och barnbarn,
så kort deras barndom var.
Jag har inte ändrat mig alls,
om att ungdomen återfå.
Vi ska åldras, för med åldern
kunskap om sanning vi når.
Man undrar över framtiden.
Kan någon ödet blotta?
Jag följer med och klagar ej.
Fråga när jag är 88!
Och förra året lade jag till dessa rader:
Nu är jag faktiskt 88.
Åren gick som i ett slag.
Ostadig gick jag med en käpp
och till slut nu rullar jag.
En tupplur tar jag då och då,
men prästadömets kraft består.
Trots mina brister fysiskt sett
har jag mycket i anden vunnit.
Miljontals mil jag färdades
och mycket mer jag hunnit.
Nu med hjälp av satellit
färdas jag ändå hit och dit.
Med visshet är det nu jag säger
Att jag min Herre älskar och känner.
Jag vittnar med dem som levt på jord
när jag predikar hans helga ord.
Jag vet han i Getsemane kände
det som vi ej kan förstå.
Jag vet att detta för oss hände,
en större vän kan vi ej få.
Jag vet på nytt han kommer snart
i kraft och härlighet.
Jag honom möta får, jag vet att det är så
när döden tar mig bort.
Jag böjer knä invid hans fot,
jag känner då hans andes värme.
Min tysta, spruckna stämma säger:
”Jag vet, min Herre och min Gud.”1
Och jag vet verkligen!
Från fönstren på baksidan hemma ser man en liten blomsterträdgård och skogen som gränsar till en liten bäck. En av husets väggar gränsar mot trädgården och är täckt av tät engelsk murgröna. De flesta år har rosenfinkarna byggt bo i denna murgröna. Redena i rankorna är skyddade från rävar, tvättbjörnar och katter som stryker omkring.
En dag var det ett väldigt tumult i murgrönan. Förtvivlade nödskrik fick åtta eller tio finkar från de omgivande gläntorna att stämma in i oljudet. Jag såg snart källan till tumultet. En orm hade glidit ut ur murgrönan och hängde precis tillräckligt långt ner framför fönstret för att jag skulle kunna dra ut den. Mitt på ormen fanns två utbuktningar – tydliga bevis på att den tagit två fågelungar från boet. Vi hade inte sett något liknande under de 50 år vi bott i vårt hem. Det var en engångsföreteelse – trodde vi i alla fall.
Ett par dagar senare uppstod ännu ett tumult, denna gång i de klängväxter som täcker vår hundgård. Vi hörde samma skrik och finkar från grannskapet samlades. Jag visste vilket rovdjuret var. En dotterson klättrade upp på hundgården och drog ut en till orm som fortfarande höll ett hårt grepp om fågelmamman som den fångat i boet och dödat.
Jag frågade mig själv: ”Vad är det som händer? Håller Edens lustgård på att invaderas igen?”
Jag kom att tänka på de varningar som profeterna uttalat. Vi är inte alltid skyddade från motståndarens inflytande, inte ens i våra egna hem. Vi måste skydda våra nykläckta.
Vi lever i en mycket farlig värld som hotar sådant som är av högst andlig natur. Familjen, den grundläggande strukturen för tid och evighet, angrips av både synliga och osynliga styrkor. Motståndaren är i farten. Hans avsikt är att vålla skada. Om han kan försvaga och förgöra familjen, kommer han att ha lyckats.
Sista dagars heliga förstår familjens upphöjda betydelse och strävar efter att leva på ett sådant sätt att motståndaren inte kan smyga sig in i våra hem. Vi finner trygghet och säkerhet för oss själva och våra barn genom att ära de förbund vi ingått och leva upp till de vardagliga handlingar i lydnad som krävs av Kristi efterföljare.
Jesaja sade: ”Rättfärdighetens frukt skall vara frid, och rättfärdighetens vinning vara ro och trygghet till evig tid.”2
Denna frid utlovas även i de uppenbarelser där Herren förkunnar: ”Om ni är redo skall ni inte frukta.”3
Prästadömets fulländade kraft har getts för att skydda hemmet och dess invånare. Fadern har myndigheten och ansvaret att undervisa sina barn och välsigna och förse dem med evangeliets förrättningar och varje annat nödvändigt beskydd genom prästadömet. Han ska med kärlek och trohet hedra modern så att deras barn kan se den kärleken.
Jag har insett att tro är en verklig kraft och inte bara något man säger. Det finns få ting som är mäktigare än en rättfärdig mors trofasta böner.
Lär er själva och undervisa era familjer om den Helige Andens gåva och Jesu Kristi försoning. Ni utför inget större evigt verk än det ni uträttar inom ert eget hems väggar.
Vi vet att vi är andebarn till himmelska föräldrar och är här på jorden för att få jordiska kroppar och för att prövas. Vi som har jordiska kroppar har ett övertag över de väsen som inte har det.4 Vi är fria att välja vad vi vill och att välja hur vi ska handla, men vi är inte fria att välja följderna. De blir vad de blir.
Handlingsfriheten definieras i skrifterna som en ”moralisk handlingsfrihet”, vilket innebär att vi kan välja mellan gott och ont. Motståndaren försöker fresta oss att missbruka vår moraliska handlingsfrihet.
Skrifterna lär oss att ”var och en, både i fråga om lära och principer rörande framtiden, kan handla enligt den handlingsfrihet som jag har givit honom, så att var och en kan stå ansvarig för sina egna synder på domens dag”.5
Profeten Alma sade: ”Herren kan inte se på synd med den minsta grad av överseende.”6 För att förstå detta måste vi hålla isär synden och syndaren.
När man till exempel inför Frälsaren förde fram en kvinna som ertappats med äktenskapsbrott, och som uppenbarligen var skyldig, avfärdade han saken med fem ord: ”Gå, och synda inte mer!”7 Sådan är andan i hans verksamhet.
Tolerans är en dygd, men som andra dygder förvandlas den till en last när den överdrivs. Vi måste se upp för ”toleransfällan” så att vi inte uppslukas av den. Den släpphänthet som ges utrymme när landets lagar försvagas så att legaliserade omoraliska handlingar tolereras, förminskar inte de allvarliga andliga konsekvenser som blir resultatet av att man bryter mot Guds kyskhetslag.
Alla föds med Kristi ljus, ett vägledande inflytande som gör att varje människa kan skilja mellan rätt och fel. Det vi gör med det ljuset och hur vi svarar på dessa maningar att leva rättfärdigt, är en del av jordelivets prövning.
”Ty se, Kristi Ande ges åt varje människa för att hon skall kunna skilja gott från ont. Därför visar jag er hur ni bör döma, ty allt som inbjuder till att göra gott och som förmår människor att tro på Kristus kommer genom Kristi kraft och gåva, varför ni med fullkomlig visshet kan veta att det är av Gud.”8
Var och en måste se till att hålla sig lyhörd för den Helige Andens inspiration och maningar. Herren har ett sätt att ingjuta ren intelligens i våra sinnen för att mana oss, leda oss, lära oss och varna oss. Varje son och dotter till Gud kan omedelbart få veta det de behöver kännedom om. Lär er att ta emot och handla i enlighet med inspiration och uppenbarelse.
Av allt jag läst, undervisat om och lärt mig, är den allra dyrbaraste och heligaste sanningen jag har att ge er mitt särskilda vittnesbörd om Jesus Kristus. Han lever. Jag vet att han lever. Jag är hans vittne. Och om honom vittnar jag. Han är vår Frälsare, vår Återlösare. Det vet jag med visshet. Detta vittnar jag om i Jesu Kristi namn, amen.