”Jag tror”
Erkänn uppriktigt dina frågor och din oro, men lägg först bränsle på din tros eld, för allt förmår den som tror.
Vid ett tillfälle stötte Jesus på en grupp som diskuterade häftigt med hans lärjungar. När Frälsaren frågade vad som stod på kom fadern till ett barn med en stum ande fram och sade att han hade bett Jesu apostlar att välsigna hans son, men de kunde inte göra det. Pojken skar fortfarande tänder, tuggade fradga och vältrade sig på marken framför dem när fadern vädjade till Jesus med vad som måste ha varit en sista utvägens desperation i rösten:
”Om du kan”, sade han, ”’så förbarma dig över oss och hjälp oss.
Jesus sade till honom: ’Om du kan [tro] … allt förmår den som tror.’
Genast ropade barnets far: ’Jag tror. Hjälp min otro!’”1
Denne man erkänner själv att hans ursprungliga övertygelse är begränsad. Men han har en innerlig, häftig önskan för sitt enda barns skull. Vi har lärt oss att det är en tillräckligt bra början. ”Även om ni inte kan göra mera än önska att tro”, säger Alma, ”så låt denna önskan verka i er till dess ni tror”.2 Utan något annat hopp utövar denne far den tro han har och vädjar till världens Frälsare: ”Om du kan, så förbarma dig över oss och hjälp oss.”3 Jag kan knappt läsa de här orden utan att gråta. Pluralpronomenet oss används förstås medvetet. Det mannen egentligen säger är: ”Hela vår familj vädjar. Det är en ständig kamp. Vi klarar det inte längre. Vår son ramlar i vattnet. Han ramlar i elden. Han är ständigt i fara och vi är ständigt oroade. Du är vårt sista hopp. Kan du hjälpa oss? Vi tar tacksamt emot vad som helst – någon liten välsignelse, bara en strimma hopp, att en del av bördan som pojkens mor bär på varje dag i livet ska lyftas.
”Om du kan”, säger denne far och får svaret: ”Om du kan [tro]”, av Mästaren.4
”Genast”, står det i skrifterna – inte långsamt eller skeptiskt eller cyniskt utan ”genast” – brister fadern ut i en förälders rena smärta: ”Jag tror. Hjälp min otro!” Som svar på en ny och fortfarande ofullständig tro botar Jesus pojken. Han uppväcker honom nästan bokstavligt talat från döden, som Markus beskriver händelsen.5
Med den här rörande skriftliga uppteckningen som bakgrund vill jag tala direkt till kyrkans ungdomar – unga i fråga om ålder, eller unga som medlemmar i kyrkan eller unga i fråga om tro. På ett eller annat sätt omfattar det i princip var och en av oss.
Den första iakttagelsen vi kan göra i den här berättelsen är att när fadern uppmanas att tro så visar han sin styrka först och endast efter det erkänner han sin begränsning. Hans första ord är bejakande och tveklösa: ”Jag tror.” Jag säger till alla som vill ha större tro: Kom ihåg den här mannen! När du är rädd eller tvivlar eller har det svårt, håll fast vid det du redan har åstadkommit, även om det är begränsat. I den tillväxt vi alla måste erfara under jordelivet kommer var och en att ställas inför den andliga motsvarigheten av denna pojkes åkomma eller denna förälders desperation. När de stunderna kommer och problem uppstår, vars lösning inte uppnås omedelbart, håll då fast vid det du redan vet och var stark tills du får ytterligare kunskap. Det var om just den här händelsen, just det här miraklet, som Jesus sade: ”Om ni har tro, bara som ett senapskorn, skall ni säga till detta berg: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting skall vara omöjligt för er.”6 Det handlar inte om storleken på din tro eller nivån på din kunskap – det handlar om den integritet du visar mot den tro du har och den sanning du redan känner till.
Den andra iakttagelsen är en variation av den första. När problem kommer och frågor uppstår, börja inte din strävan efter mer tro genom att fokusera på det du inte har, så att du så att säga utgår från din ”otro”. Det är som att försöka fylla en kalkon genom näbben! Jag vill vara tydlig på den här punkten: Jag ber dig inte att låtsas ha en tro som du inte har. Jag ber dig att vara sann mot den tro du har nu. Ibland beter vi oss som om ett uppriktigt uttryck om tvivel är en högre manifestation av moraliskt mod än vad ett uppriktigt uttryck om tro är. Det är det inte! Så låt oss alla komma ihåg det tydliga budskapet i den här redogörelsen från skrifterna: Var så uppriktig i dina frågor som du behöver vara. Livet är fullt av dem angående ett eller annat ämne. Men om du och din familj vill bli botade bör ni inte låta dessa frågor stå i vägen för att tron ska kunna utföra sitt underverk.
Dessutom har du större tro än du anar på grund av det som Mormons bok kallar ”mäktiga bevis”7. ”På dess frukt skall ni känna igen dem”, sade Jesus,8 och frukten av att leva efter evangeliet visar sig i sista dagars heligas liv överallt. Det som Petrus och Johannes sade fordom, säger jag till dig: ”Vi … kan inte tiga med vad vi har sett och hört”, och det vi har sett och hört är att ”ett märkligt [underverk] har skett” för miljontals medlemmar i denna kyrka. Det kan inte förnekas9.
Bröder och systrar, detta är ett gudomligt verk under utveckling, och dess manifestationer och välsignelser överflödar i varje riktning, så grips inte av panik om det ibland uppstår frågor som behöver utforskas, förstås och lösas. De uppstår och de kommer att uppstå. I den här kyrkan kommer det vi vet alltid att triumfera över det vi inte vet. Och kom ihåg att i den här telestiala världen ska alla vandra i tro.
Så ha överseende med mänskliga svagheter – dina egna såväl som deras som tjänar i den här kyrkan, som leds av volontärer, dödliga män och kvinnor. Ofullkomliga människor är allt som Gud någonsin har haft att arbeta med sedan tidernas begynnelse, enda undantaget är den fullkomlige Enfödde Sonen. Det måste vara mycket frustrerande för honom, men han står ut med det. Det bör också vi göra. Och när du ser ofullkomligheter, så kom ihåg att begränsningen inte har med det gudomliga i detta verk att göra. Som en begåvad författare har sagt: När den obegränsade fullheten väller fram är det inte oljans fel om en del går förlorad bara för att begränsade kärl inte har rum för den.10 De här begränsade kärlen är bland andra du och jag, så visa tålamod och var förlåtande.
Sista iakttagelsen: När tvivel eller svårigheter uppstår, tveka inte att be om hjälp. Om vi vill ha hjälp lika ödmjukt och uppriktigt som den här fadern ville det så får vi den. I skrifterna kallas en sådan uppriktig önskan för ”ärligt uppsåt”, något som görs ”helhjärtat, utan hyckleri eller för-ställning inför Gud”.11 Som svar på en sådan vädjan sänder Gud alltid hjälp från båda sidor av slöjan för att stärka vår tro.
Jag sade att jag talade till ungdomarna. Det gör jag fortfarande. En fjortonårig pojke sade nyligen till mig lite tveksamt: ”Broder Holland, jag kan inte säga än att jag vet att kyrkan är sann, men jag tror att den är det.” Jag kramade om pojken så hårt att ögonen höll på att tränga ut. Jag sade till honom av hela min själ att tro är ett dyrbart ord, och en ännu dyrbarare handling, och att han aldrig behöver be om ursäkt för att han ”bara tror”. Jag talade om för honom att Kristus själv sade: ”Var inte rädd. Tro endast”,12 ord som hjälpte unge Gordon B. Hinckley att komma ut på missionsfältet.13 Jag sade till pojken att tro alltid är det första steget mot en övertygelse och att nästan alla av våra gemensamma trosartiklar börjar med orden ”Vi tror”14. Och jag talade om för honom hur oerhört stolt jag var över honom för hans uppriktiga strävan.
Med nära 60 års erfarenhet bakom mig sedan jag var en nytroende fjortonåring, förkunnar jag en del av det jag i dag vet. Jag vet att Gud alltid och på alla sätt och i alla omständigheter är vår kärleksfulle och förlåtande Fader i himlen. Jag vet att Jesus var hans enda fullkomliga barn, vars liv offrades kärleksfullt enligt både Faderns och Sonens vilja för att resten av oss som inte är fullkomliga ska kunna återlösas. Jag vet att han uppstod från de döda och levde igen och därför kommer också du och jag att göra det. Jag vet att Joseph Smith, som själv erkände att han inte var fullkomlig,15 inte desto mindre var det utvalda redskapet i Guds händer för att återställa det eviga evangeliet till jorden. Jag vet också att på grund av att han gjorde det – särskilt för att han översatte Mormons bok – så har han lärt mig mer om Guds kärlek, om Kristi gudomlighet och om prästadömets kraft än någon annan profet som jag har läst om, känt eller hört under en livstid av sökande. Jag vet att president Thomas S. Monson, som hängivet och ihärdigt närmar sig 50-årsdagen av sin ordination till apostel, är den rättmätige efterträdaren till den profetiska manteln i dag. Vi har sett den manteln på honom igen under den här konferensen. Jag vet att 14 andra män, som du understöder som profeter, siare och uppenbarare, understödjer honom med sina händer, sina hjärtan och sina apostoliska nycklar.
Detta förkunnar jag för dig med den övertygelse som Petrus kallade det ”mycket fastare … profetiska ordet”.16 Det som en gång var ett litet frö av tro hos mig har växt upp till ett livets träd, så om din tro prövas lite i dag eller någon annan gång, erbjuder jag dig att luta dig mot min. Jag vet att detta verk är Guds sanning och att det är på egen risk som vi låter tvivel eller den ondes inflytande villa oss bort från dess väg. Fortsätt hoppas. Fortsätt gå vidare. Erkänn uppriktigt dina frågor och din oro, men lägg först bränsle på din tros eld, för allt förmår den som tror. I Jesu Kristi namn, amen.