En matta av berättelser
Vem visste att så många berättelser kunde flätas in i en matta?
”Vi barn kan söka vår släkt som gått före och minnas vårt arv och hedra det” (”Sanning från Elia”, Lilla stjärnan, okt 2001, s. 10–11).
Katy skuttade längs trottoaren mot den stora eken vid gathörnet. Det gamla trädet gjorde Nanas hus lätt att hitta.
Som vanligt satt Nana i sitt vardagsrum och flätade och sydde tyst remsor av färgglatt tyg. De bonade golven i Nanas hus var dekorerade med vackra mattor som Nana själv hade gjort.
”Hej, vännen”, sade Nana när Katy kom in. Snart började de prata om vad Nana kallade ”gamla tider”. De tittade tillsammans på svartvita foton. Katy tyckte speciellt mycket om att se kläderna och frisyrerna som hennes släktingar hade när de var yngre.
”Saker och ting var annorlunda då”, sade Nana med en suck. ”Vet du, vi hade varken bilar eller teve eller mobiler.”
Katy kunde inte föreställa sig hur det skulle vara att behöva gå överallt dit man skulle. ”Vad gjorde ni när ni ville ha roligt?” frågade Katy.
”Vi tyckte om att sjunga tillsammans. Vi samlades runt pianot på kvällen och sjöng våra favoritsånger. Ibland sjöng vi oss hesa! Det var så roligt!”
Nana tittade ut på trädgården som om hon kunde spola tillbaka åren och se dem på nytt.
Katy satt bredvid mattan som hängde ner från Nanas knä. Hon strök med fingrarna längs de noggrant sydda stygnen.
”Jag har funderat”, sade Nana sakta, ”vad skulle du tycka om att göra din egen flätade matta?”
Katy hoppade upp och klappade händerna.
”Det vill jag jättegärna, Nana! Kan vi börja i dag?”
Nana skrattade till. ”Men det är något annat du behöver göra först. Gå hem och samla ihop gamla kläder som vi kan klippa i remsor.”
Hennes ögon glittrade när hon lutade sig närmare Katy. Hennes röst var tyst som om hon skulle berätta en hemlighet.
”Det är det som gör mattan speciell. Eftersom mattan är gjord av kläder kan den berätta om ditt liv. Varje fläta är som ett kapitel i en bok om dig. När du tittar på tyget till en gammal klänning kan du bli påmind om platser där du hade den på dig och vad du gjorde då.”
Katy spärrade upp ögonen. Hon pekade på mattan som Nana höll på att fläta.
”Kommer du ihåg allt om tygen i den här mattan?”
Nana log. ”Det må du tro att jag gör! Det här röda tyget kommer från klänningen jag hade på mig när du föddes. Jag minns att jag tryckte näsan mot fönstret på förlossningsavdelningen för att titta närmare på dig. Du var fortfarande rosa och rynkig.”
Katy och Nana skrattade tillsammans medan Nana fortsatte att berätta för Katy om tygen i mattan. Så fort Katy kom hem den kvällen lade hon och mamma undan kläder som Katy kunde använda.
Dagen därpå tog Katy med sig kläderna hem till Nana. Nana visade Katy hur man klippte tyget i långa remsor, flätade dem och sydde ihop dem.
Varje dag efter skolan arbetade Katy på mattan hemma hos Nana.
Mattan växte bit för bit. Allteftersom dagarna gick lärde sig Katy många av Nanas berättelser utantill. Vissa dagar var det hon som berättade mycket för Nana.
En dag, efter att ha lagt till ett blått tyg till mattan som varit Katys favoritjeans, strök hon handen över de färgglada flätorna.
”Tror du inte att mattan är klar nu?” frågade Nana och tittade upp från sitt arbete.
”Inte än”, sade Katy med ett leende. Hon ville inte att den här tiden med Nana skulle ta slut.
Illustration G. Bjorn Thorkelson