Tills vi möts igen
Gå längs hoppets väg — tillsammans
I februari 1846 drevs kyrkans pionjärer ut från Nauvoo. Fyllda av hopp om att de skulle finna frid i Sion gick de längs Parley Street — som nu kallas Trail of Hope (hoppets väg) — och tog sig över Mississippifloden.
Det var tidigt på våren i Nauvoo när jag gick på hoppets väg. Ljuset var gyllene och skuggorna varma när jag gick längs den trädkantade vägen. Som fotograf var jag fokuserad på slutarhastigheten, bländaren och det fantastiska ljus som fyllde linsen.
Sedan började hjärtat gradvis att fyllas av tankar på mina förfäder som hade gått längs den här vägen. Först var det Jared och Cornelia med deras tvåårige son. Det kändes kyligt i luften, men den kylan var inget jämfört med de iskalla omständigheter som Jared och hans lilla familj upplevde under sitt uttåg. Cornelia dog någonstans mellan Nauvoo och Saltsjödalen. Jag föreställde mig hur Jared grät medan han lyfte upp sin son och fortsatte.
Jag var rädd att känslan av deras närhet skulle försvinna så jag slutade inte fotografera trots att sikten skymdes av tårar. Sedan kom jag att tänka på unga Sarah som hade gett sig av med sin kärleksfulla svärmor i den sista gruppen som lämnade Nauvoo. En gång fyllde en kärleksfull himmelsk Fader deras läger med vaktlar som de kunde äta. Sedan strävade de vidare med tacksamt hjärta.
Mitt hjärta började svälla av känslor. Det kändes som om Sarah var där med mig. Jared och Cornelia och deras lille son var också där. Vi gick tillsammans i ljuset och skuggorna. Det förflutna blandades med nutiden på den här vägen. Hoppets väg, tårarnas väg. På ett sätt som jag inte kan förklara var de med mig och väckte inom mig vår gemensamma kärlek till Jesu Kristi evangelium. Jag insåg att mitt vittnesbörd brinner inom mig därför att det hade brunnit inom dem. Det hade förts vidare från generation till generation, den ena en grundval för nästa. Jag grät av tacksamhet.
Snart kom min man ifatt mig. Han hade fotograferat på ett annat ställe. Jag stod nära honom när jag berättade om min upplevelse. Han, liksom de heliga i Nauvoo, var den första i sin familj att tro på evangeliet. Och han, liksom de som hade vandrat längs den här vägen för över 150 år sedan, skulle inte bli den sista som trodde. Hans vittnesbörd och mitt har gett näring åt de vittnesbörd som nu brinner i hjärtat hos våra barn, precis som Jareds, Cornelias och Sarahs vittnesbörd gav näring åt vittnesbörden som tusentals av deras avkomlingar hade.
Min make och jag glömde bort fotograferingen och vandrade långsamt längs resten av hoppets väg tillsammans och mindes dem som gått före oss.
Hoppets väg, av Jed B. Thomas, kopiering förbjuden