Pionjärernas tro och styrka då och nu
Från ett tal som hölls i Ogden, Utah, den 15 juli 2012.
Vi behöver gå samman som vårt tids pionjärer och leva kristuslika liv, stötta det som är gott i vårt samhälle och stärka familjen och hemmet.
De första åren i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heligas historia var år av stora prövningar. Ledarna som överlevde den första tiden, till exempel Brigham Young, Heber C. Kimball, John Taylor, Wilford Woodruff, Lorenzo Snow och Joseph F. Smith, fick kanske därigenom styrkan att överleva de nästan oöverkomliga prövningarna att vandra över slätterna och etablera kyrkan i Klippiga bergen.
Jag tror att de första pionjärerna skulle le om de såg vad som har åstadkommits bland de sista dagars heliga. Vi står i stor tacksamhetsskuld till pionjärerna och får aldrig glömma att framgången i dag bygger på dessa ödmjuka jättars skuldror och mod från förr.
President Gordon B. Hinckley (1910–2008) sade följande om våra trofasta pionjärer: ”Det är gott att skåda tillbaka på det förflutna för att känna uppskattning för den tid som vi nu lever i och få perspektiv på framtiden. Det är gott att skåda deras dygder som har gått före oss, att få styrka inför det som ligger framför oss. Det är gott att begrunda deras arbete, de som arbetade så hårt och fick ut så lite i denna värld, men vars drömmar och tidiga planer, så väl omhändertagna, åstadkommit den rika skörd som vi åtnjuter. Deras utomordentliga exempel kan bli en drivande motivation för oss alla, för var och en av oss är en pionjär i sitt eget liv.”1
Tro att följa
Det var inte bara de som var ledare som hade tro nog att följa Brigham Young ut i den karga öknen. Många vanliga men modiga medlemmar kom också. Av kyrkans historia lär vi oss om Oliver Huntingtons föräldrar som 1836 lämnade goda omständigheter i Watertown i New York, bland annat en drygt 90 hektar stor gård med ett gediget stenhus och två lador, och tillsammans med sin familj begav sig för att förena sig med de heliga i Kirtland i Ohio.
När de hade lämnat allt bakom sig, skrev Oliver: ”Det var en pina för var och en [av mina föräldrar] att se andras nöd, och ännu mer att se sina barn gråta efter bröd och inte ha något att ge dem, och inte ha en aning om var de skulle få tag på bröd.” Oliver bekräftade sin familjs tro genom att säga att han aldrig hörde sina föräldrar knorra eller klaga på någon av kyrkans auktoriteter eller uttrycka tvivel på verkets sanning.2
Emily Partridge, dotter till kyrkans första biskop i den här tidshushållningen, mindes hur hon lämnade sitt bekväma hem i Painesville i Ohio för att flytta till Jackson County i Missouri 1831 när hon var bara sju år gammal.3 En kort tid därefter drevs hennes familj ut från sitt hem av en pöbelhop och tvingades flytta till Clay County. Hon beskriver hur de så småningom hittade en ”gammal timmerstuga som hade använts till stall. … Det fanns ett stort rum och ett vindskydd, men det var inte till stor nytta eftersom golvet nästan var helt upprivet, och råttorna och skallerormarna var för stora för att det skulle kännas bekvämt. Det fanns en stor eldstad i det beboeliga rummet, och filtarna hängdes upp några meter från elden. De två familjerna som var femton eller sexton till antalet, samlades innanför filtarna för att inte förfrysa eftersom det var isande kallt, så kallt att bläcket frös i pennan där far satt och skrev nära elden.”4
Familjen flyttade senare till Illinois. Emily sammanfattade deras upplevelse: ”Tiderna var svåra och vi var utfattiga efter att ha rånats och drivits bort från våra hem och ägodelar så många gånger, och varit så mycket sjuka.”5
Phoebe Carter leddes på liknande sätt 120 mil från Scarboro i Maine till Kirtland 1835. Phoebe var 28 år gammal när hon bestämde sig för att förena sig med kyrkans medlemmar, fastän hon fick färdas ensam. Som hon senare rapporterade: ”Mina vänner förundrades över mitt handlingssätt, liksom jag själv, men något inom mig drev mig framåt. Mors sorg över att jag skulle lämna hemmet var nästan mer än jag stod ut med, och hade det inte varit för anden inom mig så skulle jag ha vacklat i slutändan. Mor sade att hon hellre skulle se mig begravd än att ge mig ut ensam i den hårda världen. … ’Phoebe’, sade hon eftertryckligt, ’kommer du tillbaka till mig om du upptäcker att mormonismen är falsk?’ Jag svarade tre gånger: ’Ja, mor, det gör jag.’ … När tiden kom för min avfärd vågade jag inte lita på att jag kunde ta farväl, så jag skrev ett farväl till var och en, lade dem på mitt bord, sprang ner och hoppade upp i vagnen. Så lämnade jag mitt älskade barndomshem för att sammanbinda mitt liv med Guds heliga.”6
Just då hade Phoebe ingen aning om att hennes steg skulle leda henne på en resa som var mycket längre än de 120 milen till Kirtland. Hon skulle gifta sig med Wilford Woodruff och tillsammans med honom färdas genom Missouri till Nauvoo, och sedan på den 220 mil långa resan genom ödemarken till Stora Saltsjödalen.
Min gammelfarfar Henry Ballard blev medlem i kyrkan i februari 1849 i Thatcham i England, som sjuttonåring. För att betala för sjöresan till Amerika arbetade han i två år för ett företag som delvis ägdes av Lorenzo och Erastus Snow. Han var anställd för att driva en hjord får västerut till Saltsjödalen. Henry beskrev sin ankomst till dalen med följande ord:
”I oktober när jag tog ner fåren för ett litet berg och genom Emigration Canyon såg jag för första gången Saltsjödalen. Jag gladdes åt att få se det ’utlovade landet’, men var rädd att någon skulle se mig. Jag gömde mig bakom buskar hela dagen till efter mörkrets inbrott, för trasorna jag hade på mig täckte inte kroppen och jag skämdes för att visa mig. När det hade blivit mörkt gick jag över ett fält till ett hus där det lyste … och knackade försiktigt på dörren. Som väl var öppnade en man dörren och stearinljuset var inte skarpt nog för att de andra medlemmarna i hushållet skulle se mig. Jag bad om att få kläder att täcka min nakna kropp med så att jag kunde fortsätta min resa och ta reda på mina föräldrar. Jag fick lite kläder och morgonen därpå fortsatte jag resan och anlände till Salt Lake City den 16 oktober 1852. Jag var så tacksam mot Gud för att jag hade nått mitt framtida hem i säkerhet.”7
Med vårt överflöd av välsignelser i dag fylls mitt hjärta av kärlek och beundran för en sådan ädel och modig förfader.
Min gammelfarmor var en skotsk ung kvinna som hette Margaret McNeil. Hon kom till Utah med sina föräldrar som trettonåring. Hon gick över slätterna och föste en ko framför sig och bar sin lillebror James på ryggen en stor del av vägen. Hon och hennes familj slog läger i utkanten av Ogden och hon skrev senare i sin biografi:
”På andra sidan fältet från oss fanns ett litet hus, och ute på gården låg en stor hög med squash. Vi hade alla nästan svultit ihjäl. Mor skickade mig dit för att be att få en squash, för vi hade inte ett öre, och några av barnen var mycket svaga av bristen på mat. Jag knackade på dörren och en gammal dam kom och sade: ’Kom in, kom in. Jag visste att du skulle komma och jag har blivit tillsagd att ge dig mat.’ Hon gav mig en stor limpa färskt bröd och sade att jag skulle säga till mor att hon snart skulle komma över till oss. Det dröjde inte länge förrän hon kom och hade med sig ett lagat mål mat, något vi inte hade ätit på länge.”8
Fysisk och andlig frälsning
Av pionjärernas upplevelser lär vi oss vilken tro och vilket mod det krävdes att färdas över slätterna för 165 år sedan. Fastän handkärrepionjärerna representerar mindre än tio procent av de sista dagars heliga immigranterna från 1847 till 1868 har de blivit en viktig symbol i kyrkans kultur. De representerar pionjärgenerationens trofasthet och uppoffringar.
Som ni minns råkade Willies och Martins handkärrekompanier ut för snöoväder i Wyoming och många heliga dog i kylan. När min familj och jag gick samma väg som dem för några år sedan, ställde vi oss och tittade ner på Sweetwaterområdet där Willies kompani hade strandsatts, kalla och utsvultna. Vi läste i deras dagböcker om de svåra prövningarna och glädjen över att bli räddade. John Chislett skrev:
”Just när solen sjönk så vackert bakom de avlägsna bergen … såg vi flera täckta vagnar … komma emot oss. Nyheten spreds genom lägret som en löpeld. … Glädjerop skar genom luften. Starka män grät så att tårarna rann i strida strömmar nerför deras fårade och solbrända kinder.
Den kvällen hördes för första gången på länge Sions sånger sjungas i lägret. … Med hungern tillfredsställd och hjärtat fyllt av tacksamhet mot Gud och våra goda bröder, förenades vi alla i bön och drog oss sedan tillbaka för att vila.”9
När vi stod där på kullen som nu kallas ”Eminence”, kände jag mig manad att bära mitt vittnesbörd för min familj och de andra som var med oss. Jag sade: ”De här trofasta pionjärerna var tacksamma över att se räddningsgruppen komma, men hur mycket större är inte räddningen genom Herren Jesu Kristi försoning.” Jag påminde gruppen om att oavsett religiös tillhörighet är Herren Jesus Kristus — världens Frälsare — kärnan i all kristen tro, och han räddade alla människor. Genom sin försoning ger han oss alla hopp i dag och en försäkran om evigheten.
Övervinna dagens ödemark
Pionjärernas lidande gav dem en styrka som har förts vidare till oss. De flesta av oss kommer inte att bli ombedda att visa vår tro och vårt mod genom att packa våra tillhörigheter på vagnar eller handkärror och gå 200 mil. Vi har andra prövningar i dag — andra berg att bestiga, andra floder att korsa, andra dalar som vi ska få att ”blomstra som en lilja” (Jes. 35:1). Men fastän ödemarken vi har fått att övervinna helt klart är annorlunda än den oländiga och steniga vägen till Utah och det karga landskap som våra pionjärförfäder mötte, är den inte mindre prövande och svår för oss än vad den var för dem.
Vår svårighet ligger i att leva i en värld genomsyrad av synd och andlig likgiltighet där njutningslystnad, oärlighet och penningbegär verkar finnas överallt. Vår tids ödemark är fylld av förvirring och motstridiga budskap. Pionjärerna kämpade mot en ödemark av klippiga åsar och damm- eller snötäckta bergsstigar, med tron inriktad på Sion och kyrkans etablering i Saltsjödalen.
Vi behöver förplikta oss att tjäna Herren och vårt samhälle med samma flit och tro som pionjärerna hade. Vi måste alltid vara på vår vakt så att vi inte blir nonchalanta i vår hängivenhet mot Guds bud, mot att följa hans lagar och mot att vara ärliga och pålitliga i allt vi gör. Vi måste undvika de orättfärdiga fällor som finns på internet, så lätt tillgängliga genom våra datorer, surfplattor och mobiler. Om vi blir nonchalanta inför allt det här kommer Lucifer att hitta ett sätt att dämpa vår beslutsamhet och förstöra vår tro och vår kärlek till Herren och till varandra, och vi går vilse i världens ödemark.
För att motstå världens frestelser och ondska krävs det en nutida pionjärs tro och styrka. Vi behöver gå samman som vårt tids pionjärer och leva kristuslika liv, stötta det som är gott i vårt samhälle och stärka familjen och hemmet.
När vi verkligen har tro så frågar vi inte: ”Vad måste jag göra?” utan ”Vad mer kan jag göra?” När vår tro bekräftas i själen av Guds ande, blir tron en drivande kraft i vårt liv som för varje tanke, ord och handling till himlen. Vi ber med tillit om styrka och vägledning — precis som våra förfäder gjorde. Det är det som menas med att gå framåt, och med varje steg i tro. Det var så för våra pionjärförfäder och det måste vara så för oss i dag. Vi måste ge våra barn och barnbarn samma anda som motiverade pionjärerna att gå framåt.
Må vi stå samman som vår tids pionjärer och alltid söka Guds hjälp med att leda våra familjer. Må vi lära av det som varit hur viktigt det är att hedra våra föräldrar, våra mor- och farföräldrar och våra förfäder, och må vi få styrka och mod till att möta vår framtid som de mötte sin. Må Herren Jesu Kristi liv och verksamhet brinna klart i hjärta och sinne. Och må våra vittnesbörds eld brinna i vårt inre — precis som den gjorde i kyrkans pionjärers liv.
”Vi står i stor tacksamhetsskuld till pionjärerna och får aldrig glömma att framgången i dag bygger på dessa ödmjuka jättars skuldror och mod från förr”, säger äldste Ballard som ses ovan tillsammans med barn och ungdomar i pionjärkläder.
Phoebe Carter hade ingen aning om att hennes steg i tro skulle leda henne på en resa som var mycket längre än de 120 milen från hennes hem i Scarboro i Main till Kirtland i Ohio.
Henry Ballard anlände till Saltsjödalen i trasor. När det blev mörkt ”bad [jag] om att få kläder att täcka min nakna kropp med så att jag kunde fortsätta min resa och ta reda på mina föräldrar”.
”Tiderna var svåra och vi var utfattiga efter att ha rånats och drivits bort från våra hem och ägodelar så många gånger, och varit så mycket sjuka”, erinrar sig Emily Partridge.
”Vi hade nästan svultit ihjäl”, sade Margaret McNeil efter att hennes familj hade anlänt till Utah. ”Mor skickade mig dit för att be att få en squash, för vi hade inte ett öre, och några av barnen var mycket svaga av bristen på mat.”
foto Del Van Orden © 1997 Church News; fotoillustration Lloyd Eldredge
foto med tillstånd av kyrkans historiska bibliotek och arkiv; till höger: illustrationer Dan Burr