Vad vi tror på

Den Herren kallar dugliggör han

De flesta medlemmarna i kyrkan får många möjligheter att ta emot en ”kallelse” — ett uppdrag att tjäna. ”Herren förväntar att vi var och en har en kallelse i hans kyrka så att våra talanger och vårt inflytande kan bli till välsignelse för andra”, sade president Ezra Taft Benson (1899–1994).¹

Kyrkans ledare, som själva har kallats att tjäna, litar på att andra medlemmar tackar ja till och uppfyller ämbetena de erbjuds. Varje ny kallelse är en möjlighet att tjäna och växa och bör hanteras ödmjukt och under bön. Kallelser att tjäna i kyrkan ges av prästadömets ledare efter att de sökt inspiration från Herren. ”Du [har] kallats av Gud”, sade president Henry B. Eyring, förste rådgivare i första presidentskapet. ”Herren känner dig. Han vet vilka han vill ska verka i alla ämbeten i hans kyrka. Han valde dig.”²

I våra ämbeten representerar vi Frälsaren, och arbetet vi utför — oavsett hur litet det än kan verka — har eviga följder. En hängiven primärlärares inflytande kan till exempel inspirera ett barn att verka som missionär en dag. Eller så kan en mötesvärds vänliga välkomnande hjälpa en kämpande medlem att känna sig välkommen i kyrkan.

Herren hjälper oss i våra ämbeten, särskilt när vi känner oss överväldigade av ansvaret. När vi ber till vår himmelske Fader om vägledning leder han oss genom inspiration och välsignar oss så att vi kan tjäna väl. Herren hjälper dem som tjänar honom och ger dem kraft i deras ansträngningar (se L&F 84:88). Som president Thomas S. Monson har lovat: ”När vi går Herrens ärenden är vi berättigade till Herrens hjälp. Kom ihåg att den Herren kallar, den dugliggör Herren.”³

När vi följer Herrens exempel i fråga om tjänande och lydigt uppfyller våra ämbeten och ansvar i kyrkan så välsignas vi och kan bli mer lika Gud (se Moroni 7:48; L&F 106:3).

• Vi kan gå till handböcker, handledningar, råd från kyrkans ledare och andra resurser för att lära oss om vårt ansvar och få svar på våra frågor.

• Vi söker inte efter ett ämbete, inte heller tackar vi vanligtvis nej till ett ämbete som kommer genom rätt prästadömsmyndighet (se Mose 6:31–32).

• När vi hjälper till att utföra Herrens verk kan vi be om och få hjälp av Herren (se L&F 84:88).

• När vi uppfyller våra ämbeten får vi välsignelser och glädje (se Matt. 25:23).

• Alla ämbeten är lika viktiga. Kyrkan behöver barntillsynsledare lika mycket som hjälpföreningspresidenter (se 1 Kor. 12:14–18). Hur vi tjänar är viktigare än var vi tjänar.

Slutnoter

1. Ezra Taft Benson, i Dieter F. Uchtdorf, ”Lyft där ni står”, Liahona, nov. 2008, s. 54.

2. Henry B. Eyring, ”Var värdig det kall du har fått”, Liahona, nov. 2002, s. 76.

3. President Thomas S. Monson, ”Plikten kallar”, Nordstjärnan, juli 1996, s. 46.

För mer information, se kapitel 14 i Kyrkans presidenters lärdomar: Lorenzo Snow (2012).

Gör ditt bästa

”Din kraft kommer att förstärkas många gånger om av Herren. Allt han ber dig om är att du gör ditt bästa och ger hela ditt hjärta. Gör det med glädje och med trons bön. Fadern och hans älskade Son kommer att sända den Helige Anden som din vägledare. Dina ansträngningar kommer att förstärkas i de människors liv som du tjänar.”

President Henry B. Eyring, förste rådgivare i första presidentskapet, ”Var värdig det kall du har fått”, Liahona, nov. 2002, s. 76.

Besvara frågor

Varför har din kyrka ett obetalt prästerskap?

Från begynnelsen har Herren kallat sina lärjungar bland vanliga människor med olika bakgrund. De tjänade på grund av sin kärlek till Herren och till andra. I Mormons bok, till exempel, valde profeten Alma prästadömsledare och ”befallde dem … [att] arbeta med sina egna händer för sitt uppehälle. …

Och prästerna skulle inte vara beroende av folket för sitt uppehälle, utan de skulle få Guds nåd för sitt arbete” (Mosiah 18:24, 26; se också 2 Nephi 26:29–31; TA 1:5).

Likaså får vi i vår tid genom en kallelse att tjäna möjlighet att hjälpa andra och att utveckla och dela med oss av våra talanger och andliga gåvor. Vi får riklig belöning för vårt tjänande i form av välsignelser från Herren.

Illustration David Habben