En familj för evigt

Kellee H. Mudrow, Utah, USA

När jag var 19 besökte jag mina farföräldrar en sista gång innan jag åkte som hjälparbetare till Ecuador. Farfar hade flyttat till ett assisterat boende eftersom hans hälsa hade blivit sämre. Han led av demens och andra fysiska åkommor som hade med åldern att göra.

När min familj och jag kom fram till hemmet var jag nedstämd eftersom jag visste att det här besöket hos farfar förmodligen skulle bli mitt sista. Jag visste att han skulle dö medan jag var borta och jag kände mig skyldig för att jag skulle åka iväg.

Precis innan vi kom till farfars rum hade en anställd flyttat över farfar till en rullstol. Vi rullade in honom i dagrummet. Mamma pratade med en av de anställda medan min sextonåriga syster och jag pratade med farfar.

Han var inte sig själv. Försämringen i hans hälsa var uppenbar och han verkade förvirrad. När vi frågade honom hur många barnbarn han hade så svarade han fel. Sedan retade vi honom kärleksfullt medan vi gjorde en stor affär av hur många han faktiskt hade.

Mitt hjärta värkte för hans skull. Men sedan, mitt i all förvirring och alla felaktiga svar på våra frågor sade farfar plötsligt: ”En familj för evigt.”

Jag blev chockad. En anställd i närheten förstod inte vad han hade sagt, men min syster och jag tittade på varandra. Vi hade båda hört honom tydligt. Sedan upprepade han det: ”En familj för evigt.” Den här gången hörde mamma honom också.

Jag kommer inte ihåg något annat från vårt besök den dagen. Allt jag vet är att när vi gick ut ur hemmet så snyftade jag av sorg och glädje — av sorg över den man vi lämnade bakom oss och som jag inte skulle få träffa igen under det här livet, och av glädje för den ömma barmhärtigheten i de där enkla orden och friden de gav mig.

Trots farfars sinnestillstånd kunde han en sista gång ge uttryck för sin starka övertygelse och vetskap om att familjen är evig.

Jag åkte snart iväg på min humanitära resa. När nyheten kom att farfar hade gått bort en vecka före min hemkomst, kändes det fridfullt. Jag visste, och vet fortfarande, att jag kommer att träffa honom igen en dag. Tack vare templets förrättningar kan familjen vara evig.