Förlåta personen i spegeln

David Dickson

Kyrkans tidningar

Om vi har omvänt oss och känner att Herren har förlåtit oss, varför är det då ibland så svårt att förlåta oss själva?

Förbättringar ett steg i taget

För många som lever i modern tid är det svårt att tänka sig ett liv utan elektriskt ljus. Ett mörkt rum kan omedelbart fyllas av ljus genom en knapptryckning. Enkla sysslor som för inte så länge sedan fick vänta till gryningen eller gjordes vid ett fladdrande stearinljus kan nu utföras lätt med hjälp av en uppfinning som var allt annat än lätt att fullkomna.

Thomas Edison arbetade i flera år och prövade över 1000 material innan han hittade en glödtråd som var bra och kunde ge långvarigt, prisvärt ljus. Edison som alltid var optimist såg varje material som inte fungerade enbart som ett medel till att hitta ett som fungerade. Och när han väl gjorde det blev världen aldrig densamma.

Se inåt

Det finns oräkneliga andra inspirerande berättelser om idrottsmän, tänkare, konstnärer och andra som visste hur de skulle lära av sina misstag och fortsätta försöka. Försök, försök, försök, och lyckas till slut, är ett uttryck som vi aldrig tröttnar på att höra. Det vill säga, om inte hjälten i just den berättelsen råkar vara vi själva.

När det gäller att hålla buden kräver alltför många av oss oavbruten perfektion av oss själva. Det är som att förvänta sig att man kan göra nästa upptäckt värd miljontals dollar utan att behöva justera en ursprunglig design eller ett tidigare koncept eller hoppas på att vinna ett mästerskap utan att förlora en enda match under säsongen. När vi syndar och kommer till korta misslyckas vi alltför ofta med att förlåta oss själva och fortsätta försöka.

President Dieter F. Uchtdorf, andre rådgivare i första presidentskapet, har sagt: ”När Herren kräver att vi förlåter alla människor, så innefattar det att förlåta oss själva. Ibland kan det vara så att av alla människor i världen är den som är svårast att förlåta — och kanske den som allra mest behöver vår förlåtelse — den person som tittar tillbaka på oss i spegeln.”¹

En förvandlad själ

Men hur kan vi göra det? En studie av Ammons liv, en profet i Mormons bok, kan ge perspektiv.

Ammons missionsupplevelser bland lamaniterna är lika mirakulösa som de är inspirerande. Från att vakta kungens får, till att predika för kung Lamoni, till att föra evangeliet till en hel nation, förblir Ammons liv och verksamhet en av de mest inspirerande berättelserna i alla skrifter.

Och ändå var Ammon inte alltid den rättfärdiga, trosvissa man som predikade med kraft för lamaniterna. Han gjorde misstag — allvarliga sådana. Som en av Mosiahs söner var Ammon en gång en av dem som gick omkring ”och försökte förgöra kyrkan och vilseleda Herrens folk, i strid med Guds och även kungens befallningar” (Mosiah 27:10).

Ammon hindrade tillsammans med sina bröder och Alma den yngre Guds verk till den grad att en Herrens ängel uppenbarade sig för dem och talade ”så som med åskans röst, vilket fick jorden där de stod att skaka” (Mosiah 27:11), och kallade dem till omvändelse.

Ammon hade helt klart begått allvarliga överträdelser som han behövde omvända sig från, och det gjorde han. Men tänk om han inte hade kunnat förlåta sig själv? Tänk om han aldrig hade utfört sin mission utan trott att det var för sent för honom? Om han inte hade utfört den skulle han aldrig ha kunnat glädjas med sina bröder många år senare över deras framgång bland lamaniterna. ”Se, vi kan nu lyfta blicken och se frukterna av vårt arbete, och är de få?” frågade Ammon sina bröder. ”Jag säger er: Nej, de är många. Ja, och vi kan se deras uppriktighet på grund av deras kärlek till sina bröder och även till oss” (Alma 26:31). Tusentals människor fick veta sanningen till följd av deras missionsarbete.

Detalj från Det förlorade lammet, av Del Parson, kopiering förbjuden.

Faran med missmod

Även med sådana tydliga råd från kyrkans ledare och exempel från skrifterna tror några av oss ändå att vi är ett undantag från försoningen, att vi inte kan räddas. Vi kan inte lägga av oss den tunga bördan av vår skuld ens efter att vi uppriktigt omvänt oss. En del kan till och med sluta försöka.

Varför ska man när allt kommer omkring anstränga sig för att plocka upp sig själv från marken om man bara ska falla igen? Åtminstone är det så motståndaren vill att du ska tänka. Sådana tankegångar är inte bara andligt och känslomässigt nedbrytande utan helt falska.

Skrifterna lär oss att Frälsarens försoning är oändlig och tillgänglig för alla. ”Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger HERREN. Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, skall de bli vita som ull” (Jes. 1:18). Vi kan lyckas. Vi kan försöka igen. Och vi har Herrens hjälp varje steg på vägen.

Det är aldrig för sent

Äldste Jeffrey R Holland i de tolv apostlarnas kvorum har gett oss tydliga råd mot att ge upp om oss själva. ”Hur många misstag du [än] känner att du har gjort, eller talanger du tycker att du inte har, eller hur långt ifrån ditt hem och din familj och Gud du känner att du kommit, vittnar jag om att du inte hamnat utom räckhåll för den gudomliga kärleken. Det är omöjligt för dig att sjunka så lågt att Kristi försonings oändliga ljus inte kan nå dig.”²

Äldste Holland lär oss också att ha siktet inställt på Guds godhet: ”Formeln för tro är att hålla fast, fortsätta arbeta, fullborda och låta tidigare timmars oro — verklig eller inbillad — bli betydelselös jämfört med den slutliga belöningens överflöd.”³

Fylld av hopp

Vi kan aldrig ta lätt på synd, men omvändelsen är verklig. Förlåtelsen är verklig. Frälsarens försoning ger oss chansen att börja om med rent samvete. Liksom Ammon kan också du få förlåtelse.

Vi kan sannerligen hoppas på en bättre dag. Aposteln Paulus sade: ”Må hoppets Gud uppfylla er med all glädje och frid i tron, så att ni överflödar i hoppet genom den helige Andes kraft” (Rom. 15:13).

Tack vare omvändelsens gåva kan vi alla tro på oss själva igen.