Återlämnat med heder
Författaren bor i New York i USA.
Jag ville inte vara en tjuv, inte ens av misstag.
Illustration Greg Newbold
När mina lektioner var över sent en eftermiddag stannade jag till vid en liten antikaffär innan jag begav mig hem — ett ärende jag ville göra trots det tilltagande regnet. Jag var den enda personen i affären och kvinnan som arbetade där hjälpte mig med en lampa som jag hade haft ögonen på.
När hon tog fram en kasse lade jag märke till en ställning med färgglada armband på disken. Jag sträckte ut handen för att ta ett när hon satte ner lampan i kassen. Hon stötte till ställningen vilket fick hälften av armbanden att ramla ner på golvet. Hon såg lite förlägen ut men avslutade mitt köp. Jag gick ut ur affären med ett paraply i ena handen och kassen med lampan i den andra.
Jag gick hem, tog av mig de blöta stövlarna och satte på musik. När jag tog upp lampan lade jag märke till något i botten av kassen. Det var ett rött armband. Det måste ha åkt av ställningen och ramlat ner i min kasse. Jag log och tänkte på hur mycket det här ögonblicket började likna en berättelse från den gamla Unga kvinnor-boken: ”Sedan tänkte Valerie på lektionen de just hade haft i Laurelklassen.”
Jag slängde armbandet på sängen och satte i kontakten till lampan. Den spred ett varmt ljus över den grå eftermiddagen. Jag tittade ut genom fönstret. Det regnade ännu mer och snön på marken förvandlades till smutsigt slask.
Jag tittade på armbandet. Det var körsbärsrött. Jag satte på mig det. På prislappen stod det 20 dollar. Jag skulle naturligtvis lämna tillbaka det. Det skulle aldrig falla mig in att inte göra det. Jag tog av mig det och lade det på en trave böcker som jag hade tänkt ställa undan. Jag gick in i det andra rummet för att koka en kopp varm choklad.
Sedan gick jag tillbaka.
Hur länge hade jag förresten skjutit på att sätta undan de där böckerna? Ett tag. Hur länge skulle det där armbandet ligga där om jag sköt på att lämna tillbaka det?
Jag hade för avsikt att lämna tillbaka det. Men när skulle det bli av? Skulle jag vänta så länge att det skulle vara pinsamt att lämna tillbaka det? Skulle jag bara glömma alltsammans?
Jag tvekade lite till. Jag tittade ut genom fönstret igen. Jag tänkte på hur mina fötter äntligen hade blivit varma. Jag tänkte på min härliga varma choklad.
Sedan tog jag armbandet, drog på mig stövlarna och gick ut.
När jag kom till affären hjälpte kvinnan där någon annan. Jag stod och väntade. När hon var klar tog jag fram armbandet ur jackfickan och förklarade hur det kom sig att det hade hamnat där. Hon såg lite överraskad ut, lite förvirrad, sade tack, och det var allt. Hon erbjöd ingen belöning för min ärlighet. Hon visade ingen översvallande tacksamhet. Och det fanns ingen där som kunde se det hela.
När jag gick hem tänkte jag på hur jag alltid hade ansett mig vara en ärlig person. Det är en egenskap som jag värderar högt och tittar efter hos andra. Men verklig ärlighet, liksom verklig kärlek och verklig barmhärtighet, är en aktiv egenskap. Hur hedervärda och sanna mina avsikter än var, blev jag inte en ärlig person förrän jag drog på mig gummistövlarna och handlade efter mina avsikter.
Jag kände min bara handled innanför jackan och log lite.