Alpackor på rymmen!
Den sista alpackan flyttade inte på sig. Vad skulle jag göra?
”Himmelske Fader, nu ber jag dig, att leda och vaka över mig på min stig” (se ”Heavenly Father, Now I Pray”, Children’s Songbook, s. 19).
Förra sommaren jobbade jag för min granne. Hon har en stor alpackafarm bredvid sin valnötsträdgård. Alpackor ser ungefär ut som lamadjur, bara mindre.
Mitt jobb var att rengöra deras bås varje dag. Jag tyckte om arbetet trots att det inte var lätt.
En varm eftermiddag när jag kom till jobbet var min granne borta. Men det var inte något problem. Hon hade redan sagt att jag kunde rengöra båsen när jag ville, även om hon var borta.
Medan jag arbetade välte en av alpackorna ner en grind. På några sekunder hade alla fjorton alpackorna sprungit ut på gården och ut i trädgården. Jag kunde inte tro det! Jag började må illa. Hur skulle jag någonsin kunna hämta tillbaka dem själv?
Jag sprang så fort jag kunde och samlade ihop dem en eller två åt gången. Femton minuter senare slog hjärtat hårt efter allt springande, men den sista alpackan hade äntligen kommit tillbaka till båset. Puh!
Sedan vände jag mig om och såg en dräktig alpacka ligga ner vid ett fruktträd tio meter bort. Å! Fortfarande en kvar. Jag försökte skrämma henne tillbaka till båset men hon rörde sig inte ur fläcken. Sedan försökte jag dra upp henne med en sele och ett rep som jag hade hittat i garaget. Det gick inte. Hon låg där som en stor hög tegelstenar. Jag stönade av frustration. Vad mer kunde jag göra?
Då kom jag på att det alltid finns ett sätt att be om hjälp, oavsett var jag är. Jag gick ner på knä och bad. När jag var klar med bönen tittade jag upp och trodde knappt mina ögon. Alpackan var på väg tillbaka till båset på egen hand. Jag öppnade grinden och hon gick direkt in.
Jag log medan jag cyklade hemåt. Jag visste att min himmelske Fader hade besvarat min bön.