Ett vittnesbörd tack vare seminariet
Författaren bor i São Paulo, Brasilien.
Mamma undervisade mig om evangeliet när jag var liten, men eftersom pappa inte var medlem i kyrkan undrade jag alltid om jag befann mig på rätt väg. Jag förstod aldrig varför pappa inte blev medlem i kyrkan om den verkligen var sann. Men jag tyckte ändå om att vara med i Primär och sjunga psalmerna. Jag tyckte också om när mamma läste skrifterna för mig, och bit för bit började jag utveckla ett eget vittnesbörd.
När jag gick med i Unga kvinnor var ett av mina första mål att bära mitt vittnesbörd varje fastesöndag. Det blev en vana att bära mitt vittnesbörd och det stärkte min önskan att lära mig mer när jag skrev in mig i seminariet.
Min första seminariekurs handlade om Gamla testamentet. Det året kom jag inte bara att uppskatta och värdesätta Gamla testamentet, utan jag lärde mig också hur viktigt det är med tempel och släktforskning.
Jag gick samman med andra elever från min församling och engagerade mig i släktforskningsarbete. Vi tog fram hundratals namn och fick en enorm kärlek till människor som vi knappt visste något om — bara deras namn och andra begränsade uppgifter. Fastän jag visste att arbetet vi gjorde var viktigt kände jag mig ibland missmodig och frustrerad. Jag arbetade så att förrättningar skulle kunna utföras för människor jag inte kände, men jag kunde inte nå min egen pappa. Han förstod inte vikten av det jag höll på med. Jag fortsatte att be och fasta om att han skulle beröras.
Året därpå i seminariet studerade vi Nya testamentet. En morgon när jag hade vaknat började jag läsa om Frälsaren i Getsemane. Tårarna rann när jag insåg att de droppar blod han utgöt var för min skull. Vad jag önskade att jag aldrig hade syndat! Jag kom att tänka på Jesajas ord som jag hade studerat föregående år: ”Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid” (Jes. 53:5). När jag läste om korsfästelsen och uppståndelsen kom mamma in i mitt rum. Jag berättade för henne om mina känslor, mitt vittnesbörd och min önskan att pappa skulle få veta vad jag hade lärt mig i seminariet.
Mitt vittnesbörd fortsatte att växa året därpå när vi läste Läran och förbunden. Jag fick ett vittnesbörd om att Joseph Smith var en profet. Jag bestämde mig också för att följa hans exempel och fråga Gud om kyrkan är sann. Fastän jag redan hade en övertygelse i hjärtat bad jag uppriktigt om det en eftermiddag när jag var ensam. När jag gjorde det insåg jag att vittnesbördet jag bad om hade utvecklats när jag studerade skrifterna och var med på seminariet.
Herren öppnade mitt sinne och hjärta det året och jag förstod Läran och förbunden på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare. Jag lärde mig också om själarnas stora värde (se L&F 18:10–16) och började bära mitt växande vittnesbörd för personer som inte visste något om evangeliet, bland andra pappa.
Jag visste att mitt vittnesbörd också skulle stärkas av att studera Mormons bok under det sista året i seminariet. När jag studerade ivrigt kände jag min himmelske Faders kärlek till mig. Berättelserna inspirerade mig så mycket att allt jag ville var att läsa Mormons bok. Jag började ta med mig Mormons bok till skolan och läste den under lediga stunder. Jag började också berätta om vad jag läste för pappa.
En dag efter ett långt samtal med pappa om evangeliet uppmanade jag honom att läsa Mormons bok. Jag vittnade om att han, liksom jag, skulle få ett vittnesbörd.
Jag är glad att kunna säga att pappa läste Mormons bok. När han gjorde det visste han att kyrkan var sann, och han döptes så småningom. Min familj förbereder sig nu för att beseglas i templet. Jag vet att jag fick hjälp att utveckla ett eget vittnesbörd genom att vara med på seminariet och läsa skrifterna, och jag vet att de välsignar familjer.