Vårt svar
En enkel bön förändrade min familj för alltid.
”Han [skall] uppenbara sanningen … för er genom den Helige Andens kraft” (Moroni 10:4).
Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag såg de båda männen utanför vår dörr i Peru. De hade vit skjorta och slips på sig och var så långa! Jag tyckte att de hade varma leenden.
”De måste vara snälla”, tänkte jag. Mina föräldrar måste ha tyckt det också för snart kom missionärerna hem till oss ofta.
Jag tyckte om att lyssna på missionärerna och kände alltid att det de sade var sant.
”Vill du inte döpas, mamma?” frågade jag en dag.
Hon log. ”Jo, det vill jag, men jag vill döpas tillsammans med din pappa.”
Jag nickade. Jag var nio år — gammal nog för att döpas. Men jag ville också döpas tillsammans med pappa och han var inte säker på om han trodde på det som missionärerna undervisade om.
”Fortsätt be så kommer snart rätt tid”, sade mamma, som om hon kunde läsa mina tankar.
Jag visste att missionärerna hade uppmanat pappa att följa inbjudan i slutet av Mormons bok att fråga Gud med uppriktigt hjärta om evangeliet var sant. Så en kväll bestämde jag mig för att hjälpa pappa med den uppmaningen. Jag frågade om vi kunde be tillsammans så som missionärerna hade sagt. Vi gick in på mitt rum och föll ner på knä. Han frågade mig vem som skulle be bönen.
”Du kan väl be”, sade jag.
Pappa började be till vår himmelske Fader. När han frågade om vi skulle döpas, omslöts vi av en känsla av kärlek och frid. Den var så stark att pappa slutade be för en stund. Vi förstod att vi behövde döpas.
Jag ska aldrig glömma blicken i pappas ögon efter bönen.
”Vi har fått vårt svar”, viskade han och gav mig en kram.
Jag log och borrade in ansiktet i hans axel. Den Helige Anden hade gjort det möjligt för oss att få veta sanningen (se Moroni 10:5).