Tills vi möts igen
Nåd för ankmamman och för mig
Författaren bor i Utah i USA.
Precis som ankmamman misslyckas jag ibland. Och det är då Frälsaren ingriper.
En våreftermiddag packade jag bilen innan jag skulle skjutsa fem små barn till och från lektioner och träningar. Medan jag lastade in fotbollsdobbar och dansväskor lade jag märke till en anka och hennes ankungar som kom vaggande på trottoaren i vårt förortskvarter.
Medan jag tittade på började hon trippa över gatan. Olyckligtvis valde hon att gena över ett rännstensgaller och hennes ungar följde efter. Fyra av ankungarna åkte hjälplöst ner genom gallret.
När mamman hade kommit över på andra sidan insåg hon att hon saknade några av ungarna och kunde höra deras dämpade pipanden. Helt omedveten om sitt misstag gick hon tillbaka över gallret och medan hon letade efter sina försvunna ankungar förlorade hon två till. Med fasa och avsmak inför hennes dåliga omdöme gick jag bort till gallret för att se om jag kunde lyfta upp det. Fastän jag använde all min styrka kunde jag knappt rubba gallret, och jag behövde åka och hämta ett av mina barn.
Jag tänkte att jag fick ordna situationen senare när jag inte hade så bråttom. När jag satte mig i bilen muttrade jag självrättfärdigt: ”Hon förtjänar inte att vara mamma.”
Under en och en halv timme därefter gjorde jag många av mina återkommande misstag som förälder. De här misstagen har jag bett om förlåtelse för många gånger av både mina barn och min Fader i himlen. Varje gång bestämde jag mig för att bli bättre och inte falla offer för de här svagheterna igen. När jag fräste åt ett av mina barn för att ha retat ett annat ekade mina ord högt i öronen: ”Hon förtjänar inte att vara mamma.”
Plötsligt kände jag en överväldigande medkänsla för den där ankmamman. Hon försökte navigera i världen med de instinkter hon hade fått, precis som jag. Men ibland räcker instinkterna inte till, och våra barn får lida för det.
Jag bestämde mig för att ta bort gallret på något sätt och lyfta ut ankungarna. När jag kom runt hörnet till vår gata såg jag att en liten grupp personer hade samlats. Min granne hade lyft upp gallret, gått ner i avloppstunneln och lyfte försiktigt upp ankungarna i säkerhet. De skrämda små fåglarna sprang iväg för att leta reda på sin mamma som nervöst vaggade fram och tillbaka i en buske i närheten. Hon hade inte bett om hjälp, men min granne hade ryckt in när hennes beskydd helt enkelt inte räckte till. Jag överväldigades av känslor när jag tänkte på att Frälsaren gjorde samma sak för mina barn och mig.
Ibland gör vi fel, även när vi har de bästa avsikter och gör vårt bästa. Men Frälsarens ”nåd är tillräcklig för alla människor som ödmjukar sig inför [honom]” (Ether 12:27). Det är trösterikt att veta att mina tillkortakommanden inte kommer att förstöra mina barn, och att de får ta emot kärlek, frid, förståelse och nåd från vår Frälsare. Han når mig på den nivå där jag är1 och vill att det ska gå bra för min familj och mig. Våra tillkortakommanden får inte övertaget när vi ödmjukar oss själva och står med Herren vid vår sida.