Min uppriktigaste bön

Jaimee Lynn Chidester, Utah, USA

Under mitt första år på college hade jag ett deltidsjobb i en närbutik i ett litet samhälle. Jag arbetade det sena skiftet som slutade klockan elva på kvällen. Trots att samhället var relativt tryggt blev jag ofta nervös när jag skulle stänga butiken själv.

En kväll var jag särskilt orolig. När jag hade städat klart och skulle stänga kassan blev jag plötsligt rädd. Det fanns ingen logisk anledning till att jag blev så rädd, men jag kunde inte skaka av mig oron. Jag ville inte spela över genom att ringa polisen, men jag ville ändå känna mig trygg om det förelåg någon verklig fara.

Till slut knäböjde jag i bön. Jag sade till min himmelske Fader att jag var rädd och att jag inte visste vad jag skulle göra. Det var den uppriktigaste bönen jag någonsin hade bett.

När jag ställde mig upp lade jag genast märke till en bil som körde fram till bensinpumpen närmast butiken. Till min förvåning och lättnad var det en polis. När han tog fram sitt kreditkort för att fylla polisbilen med bensin skyndade jag mig att avsluta mitt arbete. Jag ville dra nytta av hans beskyddande närvaro och få så mycket gjort som jag kunde innan han hade tankat klart. När han var färdig ringde han ett samtal på sin mobil och satt i bilen medan han pratade. Han var fortfarande kvar när jag låste dörren och gick till min bil. Vi körde båda iväg från närbutiken samtidigt.

Medan jag körde hemåt förundrades jag över hur snabbt min bön hade besvarats. Jag tackade ödmjukt min himmelske Fader för att han hade lyssnat på mig. Jag hade alltid fått höra att jag var en Guds dotter, men före den kvällen hade jag aldrig känt hans kärlek till mig så nära eller påtagligt. Ord kan inte beskriva friden jag kände i hjärtat. Jag vet att Herren välsignar mig om jag har tro och ber om hans hjälp.