Vårt hem, vår familj
I rätt tid
Hur en härlig kärlekshistoria slutligen nådde templet — på ett överraskande sätt
Vinca Gilman tittar fundersamt ut mot en skog bakom hemmet i Alaska och tänker med ömhet på sin make som varit död sedan länge. Ward Kepler Gilman var en stark, imponerande man, en veteran från andra världskriget, läkare och trofast make. Men det tog en resa i tro och en ny chans i evangeliet för att Vinca och Ward skulle kunna förenas för evigheten.
Vinca Helen Gilmans berättelse börjar i Danmark. Hon föddes i närheten av Vordingborg, en stad som ligger på samma ö som Köpenhamn. Hon växte upp i en familj med sju barn, bland andra tre adopterade pojkar.
Sedan kom andra världskriget. Genom Guds nåd överlevde hon och hennes föräldrar Förintelsen och tre år i ett fångläger, en upplevelse som hon nu helst vill glömma.
Efter kriget byggde hennes familj upp livet igen. En dag befann sig Vinca och hennes föräldrar i en sommarstuga i Århus på Jylland. Där råkade de träffa ett par missionärer som behövde någonstans att bo. De unga männen var så snälla och vänliga att Vincas föräldrar gick med på att låta dem bo i gästrummet.
”Jag följde med dem till kyrkan ett litet tag”, minns Vinca, ”men min familj var egentligen inte alls intresserad av religion. Far hade judiskt ursprung och mor var lutheran, men vi hade inte vuxit upp med någon religion. Och sedan behövde jag åka tillbaka till skolan.”
Missionärerna besökte henne en gång i Köpenhamn. Vinca tyckte det var trevligt att träffa dem men hon var ännu inte redo att ta emot evangeliet.
”Jag flyttade till Salt Lake City runt 1950”, säger Vinca. ”Jag var sjuksköterska men behövde förnya min legitimation för att kunna arbeta i USA.”
Flytten gav henne möjlighet att lära sig engelska bättre. Det gav henne också möjlighet att lära sig mer om kyrkan. Hon bodde i Beehive House och arbetade på ett läkarkontor på andra sidan gatan. Hon spelade också cello i Utah Symphony och fick en hel del goda vänner.
”Jag följde med dem till kyrkan också. Och jag promenerade på Temple Square under lunchtimmen varje dag. Men jag såg fortfarande på religion som något som man kunde bestämma att göra till en del av livet som man ville.”
Efter två år i Salt Lake City flyttade Vinca till Sacramento i Kalifornien och bodde en kort tid hos familjen till en av missionärerna som hade undervisat henne i Danmark. När hon hade tjänat tillräckligt med pengar som operationssjuksköterska för att försörja sig själv flyttade hon ut och fick eget boende. Hon och missionären dejtade och förlovade sig så småningom.
”Det fungerade inte”, minns Vinca, och när de hade brutit förlovningen flyttade hon vidare och förlorade kontakten med medlemmarna i kyrkan.
En kort tid därefter träffade Vinca Ward, en tandläkare och tandkirurg som var född och uppväxt i Sacramento. Han var en stark och stilig man som hade varit marinofficer under kriget. Fastän han var elva år äldre än Vinca föll hon handlöst för honom och de gifte sig 1954.
De köpte en bostad som låg i närheten av hans praktik. Fastän de inte kunde få några barn hade de ett underbart, kärleksfullt äktenskap. De arbetade, de reste, han målade och hon fortsatte att spela sin musik. Livet var gott i många år.
Ward gick bort 1985. Vinca bodde kvar i deras hem till omkring 1999 när hon började känna sig angelägen om att flytta. Hon hade ett stort hus, större än vad hon behövde, och ville ha en förändring. Hon upptäckte ett litet samhälle som passade henne i Haines i Alaska. Hon slog sig ner där och det skulle ha varit slutet på berättelsen om inte missionärerna hade knackat på dörren ännu en gång 2006.
Slutligen, efter många chanser och många år, var det rätt tid.
”Jag hade egentligen aldrig vetat så mycket om religion”, säger Vinca, ”men jag visste en del som fick mig att ställa frågor om sådant som hade gjort mig besviken eller verkat konstigt.
När jag lärde mig om det här evangeliet verkade allting så förnuftigt: frälsningsplanen, vad som förväntas av oss, löftena vi ger, Mormons bok. Jag tycker särskilt mycket om kyrkans lära om tempelarbete för dem som har dött utan att ha fått veta något om evangeliet. Det kändes bra. Det var något som jag kunde acceptera därför att det var klart och tydligt för mig, som att komma hem.
Jag gjorde äntligen det som jag skulle ha gjort för länge sedan. Jag vet inte varför det tog så lång tid. Jag hade träffat många underbara människor, och alla hade något inflytande på mitt beslut att bli medlem i kyrkan. Det tog många år, men att döpas var det bästa jag någonsin har gjort.”
Vinca döptes den 14 oktober 2006 — på sin makes födelsedag. Bara ett år senare besökte hon templet för första gången och beseglades till Ward (med hjälp av en ställföreträdare) för tid och all evighet. För Vinca var upplevelsen att besöka templet och beseglas till sitt livs kärlek ”otroligt, vackert”.
Efter att ha fått denna stora välsignelse att beseglas till sin älskade make, vill Vinca nu ge templets välsignelser till sina släktingar. Fastän hon är 86 år gammal och lider av njursvikt så känner hon sig motiverad.
”Jag hoppas att min make och hans föräldrar och mina föräldrar och mina egna bröder och systrar tar emot evangeliet. Jag har mycket tempelarbete att utföra.
Ett av mina främsta projekt i livet nu är att utföra så mycket tempelarbete jag kan, att släktforska så mycket som möjligt. Jag känner att jag har en anledning att bo här. Även om jag lever tills jag är 100 så är det okej. Jag har saker att göra nu. Det känns verkligen bra att kunna göra det.”
När Vinca vänder tillbaka blicken mot sitt hus för att gå in är hon fylld av det hopp som kommer från Jesu Kristi evangelium. Att vara medlem i kyrkan ”har varit en välsignelse på oräkneliga sätt. Jag har sinnesfrid. Jag känner mig starkare. När allt är så vackert så tänker jag: ’Å, det här är himmelriket.’ Det gör mig tacksam över att leva.”
Vinca har ett tacksamt hjärta — därför att evangeliets eld och hoppet om en evighet tillsammans med sin älskade make brinner starkt inom henne.