Vägledning för de unga
Vi ”pratar” efter detta
Orden vi använder speglar vårt hjärtas känslor och vilka vi egentligen är.
När jag verkade som biskop kom en underbar ung man till mitt kontor för en intervju. Medan vi pratade nämnde han att hans enda stora problem var att han svor. Han hörde hela tiden ett vulgärt språk runt omkring sig och hade också börjat svära. Han sade att han hade försökt sluta men inte lyckats, och han ville ha lite råd om hur han skulle kunna sluta använda ett dåligt språk.
Jag kom genast att tänka på sådant som liknar det som står i Vägledning för de unga: ”Om du har fått vanan att använda ett språk som inte stämmer överens med de här normerna, om du svär, retas, skvallrar eller tilltalar andra i vrede, kan du förändra det. Be om hjälp. Be din familj och dina vänner att stödja dig.”1 Jag önskar att det rådet hade funnits i Vägledning för de unga då.
En upplevelse från min ungdom
Jag berättade för den unge mannen om en upplevelse jag hade haft som ung i en miljö där andra ofta använde ett dåligt språk. Det verkade som om varje gång jag hörde något slags svordom så fastnade det ordet i sinnet lättare än de goda tankar som jag ville ha. En underbar prästadömsledare berättade för mig att sinnet är som ett mirakulöst förråd och att vi kan ta bort olämpliga tankar genom att snabbt ersätta dem med sådant som är berömvärt.
En vän och jag bestämde oss för att göra just det. Vi lärde oss två psalmer utantill: ”Var när mig varje stund” (Psalmer, nr 63) och ”Mer helighet giv mig” (Psalmer, nr 77) och trettonde trosartikeln. Vi kom överens om att om någon av oss sade något olämpligt så skulle vi genast sjunga en av psalmerna eller citera trosartikeln.
Vi insåg snabbt att vi inte ville sjunga psalmerna högt på vissa platser. Det var för genant! Så vi citerade trettonde trosartikeln och betonade orden: ”Finns det något som är dygdigt, älskligt eller hedrande eller berömvärt, så söker vi efter detta.” Det fungerade! Vi upptäckte att när vi upprepade dem så försvann de olämpliga tankarna. Genom att ändra på några ord gjorde vi ett enkelt motto: ”Vi pratar efter detta!” När någon av oss sade de orden tänkte vi: ”Är mina ord sanna, rena, välvilliga, dygdiga, älskliga eller hedrande eller berömvärda?” (se Trosartikel 13). Om de inte var det visste vi att vi behövde arbeta på det.
Vad kan vi göra?
Vi lever i en tid när det finns mycket som är vanvördigt, rått och vulgärt. Det är nästan omöjligt att helt skydda oss från att höra eller se sådant som vi vill undvika. Nyckeln är att se till att vi själva inte för vidare sådant som är vanvördigt, rått eller vulgärt. Paulus måste ha känt detta när han sade: ”Låt inget oanständigt tal komma över era läppar” (Ef. 4:29).
Jag har sett en del ungdomar använda ett olämpligt språk för att de trodde att det skulle hjälpa dem att passa in och andra använder det för att de vill utmärka sig. Faktum är att de verkar vara de största anledningarna till varför ungdomar får en sådan vana.
Jag är mycket imponerad av de ungdomar som ”vågar vara annorlunda”,2 till exempel en ung man med en vän som inte var medlem och som svor regelbundet. Varje gång hans vän svor bad han honom vänligt att sluta. Så småningom slutade hans vän att svära. Vännen var så imponerad av honom och av hur han levde sitt liv att han ville lära sig mer om kyrkan. Kort därefter döptes han.
Det vi känner i hjärtat är det vi tänker på, och det vi tänker på är det vi pratar om. Därför stämmer det att orden vi använder speglar vårt hjärtas känslor och vilka vi verkligen är.
Som det så väl förklaras i Vägledning för de unga: ”Ett rent och intelligent språk är bevis på ett skärpt och sunt sinne. Vårdat språk som bygger upp, uppmuntrar och berömmer andra inbjuder Anden att vara med dig.”3
Var och en av oss kan få välsignelsen att alltid ha Anden med oss, som vi blir lovade när vi tar del av sakramentet varje sabbatsdag. Det beror på oss — hur vi handlar, vad vi gör och, ja, vad vi säger. Jag hoppas att vi inte ska använda ord till att svära eller skvallra utan till att visa att vi följer vår Frälsare, ja, Jesus Kristus.