Vi talar om Kristus
Varje prövning kan ge större tro
Författaren bor på Sardinien i Italien.
När jag som sjuåring fick veta att min far hade dödats i en olycka bad jag om ett underverk.
När jag var barn så var en av de bästa stunderna på dagen när jag väntade på att pappa skulle komma hem från jobbet. Jag brukade titta ut genom fönstret och se honom komma, och jag räknade fotstegen till huset och såg fram emot glädjen han förde med sig. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva vara utan den känslan.
En dag när jag var sju år kom en man, i stället för pappa, med allvarlig min till dörren och talade om för oss att pappa hade dött i en olycka.
Jag var tyst resten av dagen. Jag tittade på min fyraårige bror och på mamma som var så ung och ensam, och jag grät inte. Jag trodde inte att det var sant så jag gick fram till fönstret och stirrade ut mot gatan. Jag kände plötsligt en outhärdlig kraft trycka ner mina axlar, en tyngd som gjorde att jag inte kunde andas som vanligt, ett tryck som var förlamande.
Kort efter det att min far hade dött gick jag in på mitt rum ensam i det avtagande skymningsljuset och bad till min himmelske Fader, som jag hade fått lära mig att göra. Jag vädjade till honom att låta mig se min älskade far igen, bara för att ge honom en kram. Jag var säker på att min himmelske Fader kunde ge mig det underverket.
Jag fick inte se min pappa eller krama honom den dagen, men jag fick något mycket bättre. Det var som om jag kände Frälsarens händer på axlarna. Hans närhet var nästan påtaglig när han lyfte tyngden som hade tryckt ihop mitt bröst.
Illustration James Johnson
Nu, över tjugo år senare, känner jag fortfarande den lättnaden. Ibland har jag känt mig ledsen, men aldrig tom, vid tanken på min fars bortgång. Jag kan se tillbaka och se hur många gånger Anden har kommit för att trösta mig, hjälpa mig och visa mig hur jag ska gå i Frälsarens dyrbara fotspår. Jag kan känna hans närvaro i mitt liv tack vare den där första prövningen som hjälper mig att se på vardagsproblemen med ett evigt perspektiv. Jag vet att det är evangeliet i vårt liv som gör att vi kan känna den osynliga beröringen av Frälsarens hand.
Jag har gift mig för evigheten, och nu har min man och jag tre flickor som ger oss en försmak av himlen i vårt hem. När jag ser dem gläds jag åt friden och vetskapen att varje sorg, prövning och utmaning i deras liv kan föra med sig större tro, ett starkare vittnesbörd och underbara mirakel. Jag gläds åt den djupa övertygelsen om att när de behöver något som min man och jag inte kan ge dem så blir de skyddade, tröstade och räddade, precis som jag blev.