En ny destination
Författaren bor i Frankrike.
Hela mitt liv kändes som oändliga flygplansresor. Jag längtade efter lugn och stabilitet men hittade det inte förrän jag uppriktigt vände mig till Herren.
Fotoillustration Iurii Kovalenko/iStock/Thinkstock
Ibland känns mitt liv som en oändlig flygplansresa. Mamma är från Ecuador och pappa är från Polen. Jag föddes i Ecuador men när jag var tio år flyttade vi till Spanien. Där bodde vi i bara två år. När jag var tolv lyfte planet igen, den här gången för att flyga till Polen. Jag längtade efter att ha stabilitet, vänner och släktingar i närheten, och att inte behöva säga adjö mer.
Första mötet med äldsterna
Det knackade på dörren. Jag öppnade och där stod två unga män. Oförskämt nog stängde jag dörren innan de hann säga något.
”Öppna dörren igen och be om ursäkt”, befallde pappas röst långt inifrån huset. ”Vi har inte lärt dig att behandla andra på det sättet!”
Jag kände mig lite löjlig men öppnade dörren. ”Förlåt”, fick jag ur mig.
”Jag vill veta mer om er, om er tro. Kom in”, sa pappa. De unga männen presenterade sig som missionärer från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Jag lyssnade motvilligt på deras budskap – som trettonåring hade jag inget annat val än att lyssna.
Missionärerna besökte vårt hem i fyra månader och undervisade oss om Jesu Kristi återställda kyrka. ”Vi respekterar och beundrar ert mod, men vi kommer aldrig att byta religion”, sa pappa slutligen till dem, och vi såg aldrig de där äldsterna igen.
En önskan att finna sanningen
Två år gick och vissa ändrade familjeförhållanden gjorde mig mycket ledsen. Pappa hade lämnat Polen för att söka jobb, så familjen var splittrad. Jag kände mig desperat och sökte efter Gud. Mina böner blev mer innerliga och jag bad min himmelske Fader att hjälpa mig hitta hans närhet.
En dag sa mamma: ”Någon som heter Garling frågade efter dig. Jag sa att han skulle ringa igen nästa vecka.” Hon visste att det var en missionär och var inte intresserad av budskapet, så hon kände inte att det var nödvändigt att agera snabbt.
Den fredagskvällen hörde jag igen hur det knackade på dörren. Den här gången hälsade jag sändebuden uppriktigt välkomna och log mot dem. ”Ni är välkomna hem till mig, men ni bör veta att jag aldrig kommer att bli mormon”, sa jag.
Äldsterna undervisade mig i alla fall – varje fredagseftermiddag i sex månader. En mängd av mammas kakor och tusentals frågor senare började alla mina djupa frågor att bli besvarade. Det kändes som om ännu en bit av livets pussel föll på plats varje gång missionärerna var på besök. Det var fängslande, och till slut gjorde jag det som äldsterna hade bett mig göra: be och fråga min himmelske Fader om deras ord och Mormons bok var sanna. De försäkrade mig om att Gud besvarar böner.
Bekräftelse och tveksamhet
När jag bad och studerade skrifterna mer intensivt blev lärdomarna ljuvliga för min själ. Jag tvekade i flera månader och kände att jag behövde mer påtagliga bevis. Jag behövde veta allt om evangeliet innan jag blev medlem i den här kyrkan. Slutligen talade Frälsarens ord i Johannes 20:29 till min själ: ”Saliga är de som tror, fastän de inte ser.” Jag bestämde mig för att döpas.
Mina föräldrar krävde att jag väntade med att döpas tills jag var vuxen, men medan jag väntade ökade min kunskap om evangeliet. Tråkigt nog tappade jag tilltron till mitt svar när dopdagen närmade sig. Jag började ägna mig åt sådant som var världsligt och blev rädd att mitt val att döpas inte skulle accepteras av nära och kära.
Bit för bit gjorde misstag och beslut mig döv för Andens viskningar. Mina skrifter hamnade längst ner i en koffert och jag slutade till och med att be.
Omvändelsens välsignelser
Livet blev inte som jag hade väntat mig. Det var alltför många tårar och besvikelser. Det var svårt att förstå varför min familj tvingades gå igenom så många prövningar. Precis före sista året på gymnasiet var mina föräldrar tvungna att lämna Polen. Tanken på att flytta igen gav mig ångest. Slutligen knäböjde jag åter i bön och menade det verkligen när jag sa: ”Himmelske Fader, ske din vilja och inte min.”
Den bönen blev början på min återkomst till kyrkan, vilket jag visste skulle kräva omvändelse. Den söndagen gick jag på sakramentsmötet för första gången på nästan ett år. Dagen därpå bestämde jag mig återigen för att döpas.
Herren hjälpte mig igenom den svåra processen att återvända till det som jag en gång visste var sant. Nu ser jag de där svåra omständigheterna som några av de härligaste välsignelserna från Gud. Han glömde mig inte. Han lyssnade på mina böner och väntade på att jag skulle känna igen hans svar. Han hjälpte mig igenom all smärta jag genomled och stärkte och skyddade mig. Under den processen lärde jag mig att tydligare förstå meningen med Kristi gudomliga mission och hans försoning.
Jag döptes i april 2011. Mitt plan har lyft igen – nu bor jag i Frankrike, vilket innebär fler förändringar. Men jag är tacksam mot honom för mitt liv och för omständigheterna som han har fått mig att gå igenom. Tack vare mitt vittnesbörd om Jesu Kristi försoning förstår jag nu att jag inte är ensam, oavsett vilka destinationer livet leder till. Jag vet inte om mitt plan går någon annanstans senare. Det enda jag vet är att min nya destination är den raka stig som leder till evigt liv med min himmelske Fader och hans Son Jesus Kristus.